Kortprosa

Carl Efraim Johansson

Jarl Jönsson

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad torsdag, 11 december 2008 09:00

Skriven av Jarl Jönsson

Träffar: 978

Carl Efraim Johansson

Carl Efraim Johansson har kommit upp i den aktningsvärda åldern av 85 år. Bor i en 1:a på 12:e våningen i en av våra större städer. Fin utsikt har han från sin uppsatta plats men i övrigt är det inget att yvas över. Vid klart väder ser han Öresundsbron med sina majestätiska pyloner och visst längtar han att få komma över på andra sidan. Inte minst nu i jultider då hela Tivoli lyses upp av vad som måste vara miljoner lampor. Men för Carl Efraims är detta en omöjlighet. För hur skulle han klara sig med sin rollator i trängseln? Och för övrigt skulle han inte orka.

Hans utflykter sträcker sig inte längre än att han åker upp och ner med hissen och en kort promenad till ICA-affären runt hörnet. Den turen gör han mest varje dag om inte annat så för att träffa andra människor än hemhjälpen som kommer och städar år honom en gång i veckan. Han har länge tänkt säga upp städhjälpen för städningen klarar han själv. Han har all tid i världen, så om det tar en dag eller två gör det ingenting. I fjorton dagar stod han ut med matleveranserna som han fick en gång i veckan. Ja, egentligen blev det bara något mer än en vecka för då kastade han det han hade kvar. Egentligen tycker han inte om att kasta mat. Men det som han fick hem var väl tveksamt vad man kan kalla.

Utöver hemhjälpen så kan han inte minnas när någon besökte honom senast. Det måste vara många månader sedan. Flytten hit innebar att han kom ifrån sin bekantskapskrets och de bekanta som han kunde ha haft kvar var om möjligt ändå skröpligare än han själv. Otur att huset där han bodde i blev ett renoveringsobjekt. Och inte kunde han flytta tillbaka till en hyra som överstiger hela hans pension.

De tre senaste dagarna har han laddat upp inför helgen. Promenaden till Systembolaget var egentligen mer än vad han orkade med. Men en julafton utan en flaska OP såg han som en omöjlighet. Det mesta har han köpt färdigt men skinkan ville han klara själv. En Pigham på tre kilo tyckte han skulle vara lagom. Skinkan koktes och grillades precis som han alltid gjort, och före honom hans hustru Greta, på lille julafton. Ett par rejäla skivor av den varma skinkan, brunkål, öl och en snaps i det stora spetsglaset inledde hans julfirande. Sedan var det bara att se morgondagen an.

Carl Efraim har egentligen vant sig vid sin ensamhet och att det ibland kan gå flera dagar utan att han har någon att byta ett ord med. För att inte helt tappa bort talförmågan brukar han prata med sig själv i spegeln under morgonrakningen.

På julaftons morgon fortsätter han med sina traditioner. En grov brödskiva, en tjock skiva skinka, kaffe och en snaps; sätter sig med tidningen Sydsvenskan. Läser om den senaste förödelsen och förundras över att det ska vara så mycket lättare att förstöra än att bygga upp.

Han låter dagen förflyta som de flesta andra dagar och tycker inte att det är så mycket att oja sig över. Julen är till för barnen och för föräldrarna att ruinera sig på. Själv tänker han njuta av den goda maten senare på dagen och kanske så ska han titta på Kalle Anka. Dagen avslutas med att han ser på tv-programmet från Peterskyrkan i Rom. Han har fastnat för den pampiga kyrkan men kan inte bestämma sig om han tycker att den är vacker på insidan. Egentligen störs han av de svängda pelarna och tycker att de är smaklösa. Bra tycker han att de använder ett för honom främmande språk för budskapet är inget för honom.

Ytterligare en jul att lägga till samlingarna. Han kan inte säga att han minns så många av dem i sitt långa liv. Kanske den första efter giftermålet med Greta var något alldeles extra. I alla fall så minns han just den. Kanske var det, det nya för dem båda.

På något sätt tror han att raden inte slutar med den här julen utan fortsätter ett tag till och det är i hans eget tycke alldeles onödigt. ”När det är bra ska en veta att” är ett talesätt på hans bredgrad och det är just så han känner det.