Noveller

Burfågeln

burfagel– En djup depression med självmordsrisk. Snabba steg genom korridoren. Psykiaterns röst lät avlägsen. Det blänkte i hans glasögonbågar. Dammkornen dansade i solstrimman som letade sig in i rummet.

– Det är av största vikt att er man får lugn och ro, fortsatte han och såg allvarligt på Kerstin.

Sjukhusets svängdörrar slog igen. Utanför har solen så smått börjat värma. Vita ansikten i bussfönstret skymtade förbi när hon korsar gatan.

I parken skyndade människor. Några rastade hundar. En gammal dam tömde en påse med brödsmulor. Med svidande ögon låste hon upp dörren till lägenheten. Labradoren hörde hennes steg och gav upp ett hest glädjeskall. Hundar behövde fasta rutiner för att känna trygghet tänkte hon och tog kopplet inför morgonrundan.

Så hade hon levt med Sven i en inrutad tillvaro med ordning och reda. Var sak på sin plats upprepade han ofta. Som om denna ordningslängtan var ett försök att hålla det inre kaoset på avstånd. Han orkade inte med några oväntade händelser.

Nu när spänningen började släppa och hon kunde ge efter, kände hon tröttheten. Skuldkänslor vällde fram. Hon hörde psykiaterns röst och såg hans stränga ansikte. "Det är av största vikt att han får lugn och ro". Hon slängde sig ner på den obäddade sängen. Minnesbilder från längesedan trängde sig på.

En varm vindpust letade sig in genom köksfönstret som stod på glänt. Den tog med sig en doft av våt asfalt. Kerstin prövade locktången på tidningspapper och gjorde vågor i håret så att det såg ut som en böljande veteåker.

– Du ställer väl inte till med nåt ikväll! Om du visste hur många sömnlösa nätter jag haft för din skull. Moderns anklagande röst från kammaren. Det är du söm rår för mina migränanfall fortsatte hon.

Sylvassa klackar grävde sig ner i gruset innanför folkparksgrindarna. Flickorna rättade till sömmarna på sina silkesstrumpor och pudrade sig. De vickade sig fnissande fram på den gropiga marken mot dansbanan. Sugande toner från saxofonen på estraden. Bländvita nylonskjortor och cigarrettglöd i augustimörkret. Sven bjuder upp Kerstin till sista dansen.

Kommentarer   

 
#1 Anette Rosenberg 2011-03-30 23:13
Barbro, texten berör. Vemodigt och sorgligt, känslorna går rakt in i hjärtat. Bra skrivet!
Citera
 

Lägg till kommentar

Gästers kommentarer modereras före eventuell publicering.


Säkerhetskod
Uppdatera

Extra information