Kortprosa

BREVET TILL MOR

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad onsdag, 27 februari 2008 09:30

Skriven av Ingbritt Wik

Träffar: 2034

BREVET TILL MOR

Skogaby den 31/7 – 2000

Kära mor!                                                                            
Jag skriver till dig därför att jag vet att du förstår hur och vad jag menar. Du har själv varit mor och vet hur svår uppgiften är, rent omöjlig vill jag påstå. Kände du dig någonsin övergiven av oss barn? Tyckte du att vi ansåg att våra liv och vår tid var viktigare än det som berörde dig?

Du vet att jag är mor själv och jag tänker ofta på dig. Du hade visserligen vår far som du kunde dela bekymren med. Fast egentligen så är inte jag rätt person att uttala mig om det. För jag vet inte hur ni hade det sinsemellan, för du beklagade dig aldrig som vad jag gör nu. Jag kommer ihåg att du ofta tyckte att vår far läste eller ägnade sig åt TV:n väl mycket, istället för att lyssna och eventuellt lösa bekymmer eller problem. Du sa det aldrig anklagande, utan mer som ett sorgset konstaterande. Du tillrättavisade oss aldrig. Klagade inte på oss. Inte förebrådde du oss heller, fast jag förstår nog att det funnits tillfällen då det har varit väl befogat. Du uppfostrade oss när vi var barn, men sen … Ja, sen fick vi vara de individer som vi danats till att bli.

Älskade mor, jag önskar att jag ägde din klokhet och ditt förstånd. Till en början trodde jag faktiskt att jag gjorde det, men nu har jag börjat tvivla. Jag vet inte om det är så att alla mina resurser och reserver är tömda nu, eller om barnen verkligen är mer nonchalanta än vad de borde vara? Kanske denna känsla beror på att jag är en ensamstående mor, men som blir behandlad av mina barn som om jag vore både far och mor i en och samma person. Dessutom är det ett faktum att jag inte har en enda människa att prata med när jag blir ledsen eller besviken på mina barn. Eller när det är något annat tråkigt som händer mig här i livet. Barnen tänker aldrig på att de har sina äkta hälfter som de kan be om ett handtag när så behövs. Kanske i de mest banala situationer, om de så önskar. ”Hugg i här så flyttar vi det här blyskåpet”, kan de säga till den andra hälften om de skulle få för sig att göra något som faktiskt kräver 4 händer och 2 hästkrafter. Jag kan inte be någon om att ta tag i den andra änden. Inte ens när det är något som måste flyttas.

Jag tycker att barnen beter sig som om de trodde att jag vore i stånd att dela mig på mitten. Vilket jag allt för ofta har försökt att göra. De kunde väl åtminstone höra av sig via telefon lite oftare. Det skulle jag sätta värde på. Det kostar inte så mycket att ringa nu för tiden. Det är inte som förr – på din tid, mamma – då det blev dyra rikssamtal. Dina teleräkningar blev höga, för du ringde så ofta till oss, det minns jag att du brukade säga. Du kommer nog inte att tro mig, mamma, men under de här ensamma åren sedan den siste flyttade, så har jag nästan bara hört av dem när jag har kunnat vara bra att ha. Jag kan inte ringa dem själv, för de har sitt, och du förstår att det måste jag respektera. De är så stressade, så vi har kommit överens om att de ska ringa upp mig när det passar för dem. Då stör jag ju allra minst. Jag har försökt att prata med dem om min totala isolering, men det är som att ödsla krut på redan död hök.

Allt känns så absolut hopplöst nu, förstår du, mamma. Helst av allt skulle jag vilja lösa en enkel biljett och åka till dig. Men jag vet inte vem som då skulle ta hand om mina djur. Jag har faktiskt köpt en blomma till dig. Det var meningen att jag skulle åka och uppvakta med den på Mors dag. Det är en miniatyr-rosenbuske i kruka. Nu står den på min trappa och ger mig dåligt samvete varje gång som jag går in eller ut. Den lyser så vackert med sina röda blommor och sätter nya knoppar. På Mors dag hade jag migrän och ville inte sätta mig bakom ratten. Det är ju några mil att köra, som du vet. Ringa till dig går ju inte att göra numera, för du har ju ingen telefon längre. Jag väntade på att åtminstone någon av mina barn skulle ringa till mig på Mors dag.  Jag har ju fortfarande telefon! Ingen hörde av sig på hela den långa dagen, som kändes mycket längre än en vanlig dag. Den kvällen grät jag mig till sömns. Tycker du att jag är barnslig, mamma? Det känns som om det är totalt förbjudet att tänka så här om sina barn .

Ännu värre är det att omsätta tankarna i ord och en ren dödssynd måste det väl vara att pränta ner dem på papper. Kanske du också känt och tänkt precis som jag, fast du har aldrig låtit den skamliga tanken, ens komma i närheten av verkligheten. Långt mindre klädde du dina tankar i ord. Du var stark, mor, och beundransvärd i ditt moderskap. Jag kan aldrig bli ihågkommen med samma varma och vackra minne som vad jag minns dig, mamma. Jag har i alla fall gjort så gott jag har kunnat. Det vill jag att du ska veta. Sjukdom och tragedier har varit bidragande orsaker till att jag inte har orkat vara den där perfekta mamman som jag hade föresatt mig att bli. Hur är det ordspråket lyder? ”Människan spår, men Gud rår. Så sägs det! Är det så?

Har du svaren nu, mamma? Svaren på alla de där frågorna som jag har och som du också måste ha haft? Jag ska åka ut till din miniatyrträdgård med blomman nu. Jag tror att jag ska köpa en vit fredsduva och sätta på din sten. Den kommer att passa mycket bra på den där speciella stenen. Du får hälsa till pappa från mig. Glöm inte det, älskade mamma!

PS. Kanske jag skriver någon mer gång innan jag kommer till er. Vi får se hur saker och ting utvecklar sig. Jag får ta en dag i sänder som pappa brukade säga åt oss. Minns du det, mamma? Minns du att vi tyckte att han hade mycket kloka och sansade råd, men ack så svåra att hantera och leva upp till. DS.

Hälsningar från Lillan
 
© Ingbritt Wik