Kortprosa

Anna Nygren

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad måndag, 21 december 2009 09:00

Skriven av Anna Nygren

Träffar: 1096

Brev till en död

Hon skriver sista ordet, lägger ifrån sig pennan och viker ihop brevet.

Hon öppnar nedersta skrivbordslådan och drar ut den helt så att allt skit som ligger och skräpar i den blottas för världen. Så trycker hon försiktigt längst bak på plankan som ligger under lådan så att den öppnas och utrymmet inuti sockeln går att komma åt. Där ligger redan en del saker. Skolkatalogen, där hon och Jenny kryssade över alla töntar i klassen med tjock, svart tuschpenna och som hon ångrade och skämdes över i flera månader, som fick henne att gråta av skam på nätterna och som än idag får samvetet att skava. Dagboken som hon skrev när hon var tio år och som var så fruktansvärt hemlig att hon knappt vågade läsa den själv, fast hon egentligen bara skrivit vad hon gjort under dagen, vilket var ungefär samma varje dag. Kompishjärtat i silver som hon delade med Jenny och som är alltför fullproppat med minnen för att hon ska kunna slänga det men som gör så ont att titta och ta på nu när Jenny inte vill ha henne längre.

Där, i det lilla utrymmet innanför sockeln lägger hon brevet. För den hon har skrivit till saknar både brevlåda och postadress, på utsidan av det hopvikta pappret står bara ett enda ord. Mamma.

Mamma,

Jag hatar dig, för jag älskade dig så förbannat mycket. Hur kunde du? Hur kunde du gå och dö? Bara så där. Fattade du inte att jag behövde dig? Fattade du inte att jag känner mig som en fruktansvärt dålig människa nu, när jag tänker på mig själv trots att du är död?

Varför blev just du sjuk? Jag vet att du inte kan svara, men jag har ingen annan att fråga, för det är ingen som vet. Jag undrar och jag frågar, men det är ingen som svarar mig.

Jag är sexton år nu, för stor för att skriva fåniga brev till någon som jag vet inte kan svara. Du missade min födelsedag. Du stal den ifrån mig. Du dog ju dagen innan, kunde du inte ha väntat ett par dagar till? Fast det kändes inte så viktigt just då. Nu är jag sexton, om jag åker till Danmark eller Frankrike eller så, så får jag dricka vin på restaurang. Du sa en gång att vi skulle göra det för att fira. Det blev inte så. Och jag får övningsköra nu. Men du kommer aldrig att sitta bredvid i passagerarsätet och oroa dig och fåfängt försöka bromsa utan pedal. Det blev inte så.

Operationer, cellgifter, strålning, jag orkade aldrig ta reda på vad det egentligen betydde. Jag försökte ignorera det. Men då ignorerade jag dig också. Förlåt. Förlåt, förlåt, förlåt. Jag önskar att jag kunde spola tillbaka så att jag kunde göra annorlunda. Men det går nog inte. Jag försökte låtsas som om allt var som vanligt. Som om inget hade hänt. Så länge jag inte sa något hade inget hänt. Jag blundade. Syns inte, finns inte. Men till slut var det någon som tvingade upp mina ögonlock. Bara så där. Utan att fråga mig först. Jag tror det var döden.

Jag önskar att jag hade suttit där vid din säng. Hållit dig i handen. Men min ytlighet fick mig att hata sjukhuslukten, fick mig att kväljas varje gång jag kom innanför svängdörrarna, fick mig att våndas inför tanken att tillbringa en timme därinne. Nu kommer ångern och skulden. De vill inte lämna mig ifred längre, jag kan inte tvinga bort dem. Om du ändå hade funnits här och jagat iväg dem. Sagt ”Lina, du är stark, du klarar det, du är du, du duger, du är bra, lyssna inte på de där tankarna”.

Jag önskar att du fanns kvar här hos mig. Det är ju här du behövs, ingen annanstans. Jag har så många tankar som gör mig förvirrad, och jag har ingen mamma som nystar upp alla trådar och gör prydliga nystan av tankarna. Det blir ett enda kaos där uppe i mitt huvud. Du hade fixat det hur lätt som helst. Bara så där. Men när jag ska göra något skjuter jag alltid upp det, det blir så mycket att göra att jag aldrig vet i vilken ände jag ska börja. Jag är inte så bra på att städa, det vet du ju.

Mamma, jag saknar dig så fruktansvärt. Är du lika ensam som jag? Finns du där någonstans? I himlen? Förenad med Brahman, världssjälen? Återfödd i en ny kropp? Som en vakande skyddsängel ovanför mig? Jag gillar det där sista. Jag skulle vilja att du såg mig, att du hörde mina tankar, att du fanns där och bara höll mig sällskap, liksom. Kan du göra det? Snälla mamma.

Snälla, snälla mamma. Jag kommer aldrig förlåta dig för att du dog, men jag tror att jag kan älska dig ändå.

Din för alltid

Lina

Hon lägger ned brevet bland dammet och sätter tillbaka bottenskivan och luckan. Nu ligger det där och väntar på att någon om många år, efter att hon flyttat därifrån, ska få för sig att storstäda och rensa ut allt gammalt och renovera och hitta brevet och tänka att det var ju lite gulligt att skriva brev till en död, stackars flicka hon kan inte ha haft det lätt. Men den som brevet skrevs till kommer aldrig att veckla ut pappret, kommer aldrig låta fingret följa raderna av bokstäver som på sina ställen suddats ut av blöta små fläckar. Kanske kommer en tanke ändå att nå över gränsen. Man kan aldrig veta.

© Anna Nygren