Humor

Brev från Madeleine II

Inka Östmark

Detaljer

Kategori: Humor

Publicerad söndag, 19 november 2006 10:06

Skriven av Inka Östmark

Träffar: 2918

Hej honey!

Faan va trött jag blir på Sean ibland. Sa till honom i morse att jag inte hade ett öre till min tågbiljett så vi knallar upp till kiosken där vi normalt köper biljetter, och vad säger han då?

– Jag har visst glömt min plånbok...

Ringer det inte någonstans alls i hans lilla skalle när jag säger att jag inte har några pengar? Att eventuellt kolla om han själv har? Nejdå, bara gå ifrån allt. Jag är förvånad att han alls kommer ihåg att ta sitt huvud med sig. Men å andra sidan, använder man det aldrig så spelar det väl ändå ingen roll.

Sen känner jag mig ful och fet också. Håret spretar som ett jävla skatbo och jag har fettat på mig under semestern. Jag vill bara krypa in i ett varmt och mörkt hål och bara äta massor och sen sova, sova, sova. Sen vill jag vakna upp typ strax innan jul, vara smal och lycklig med hår som glänser ikapp med juleljusen. Har du någon lösning på det problemet?

Puss M

*******

Kära du!

Kreativ man, okreativt sinnelag...som oftast. Han går väl kanske runt och funderar på annat av större vikt än några små slantar i sin penningpung. Kanske han inte alls ville att du skulle följa med på tåget? Har du inte sett den där filmen med Meryl Streep och hennes älskare? De träffades på tåget när de varje dag pendlade in till city och till sina respektive arbeten.

Du vet, för mycket rutin i vardagen. Ens partners händer har redan forskat färdigt på ens kropp och kyssarnas passion har för länge sedan ebbat ut. Man kan lika gärna hångla med disktrasan. Om man ens hånglar längre. Snarare en lätt puss på munnen och en vänskaplig såja-det-ordnar-sig-klapp på axeln.

Lite snusk i hans politiska hjärna kanske förekommer. Med tanke på din annalkande fyrtioårskris, och hans också för den delen. Men lugn bara, Sean är en man med rutiner så du behöver inte vara orolig att han ska lämna dig. Han vill bara känna sig lite pigg för en stund.

Du känner dig ful och fet men du är inte ful och fet. Du tycker det men inte jag. Du är som en frisk vårvind i den annars så kyliga senhösten. Le mot världen och densamme skall le mot dig. Om du känner dig ful och fet, hur tror du då att jag känner mig? Tänk dig bara...pansar-Berta, trehundrafemtiokilosklassen. Där befinner jag mig.
 
Blev i morse andfådd när jag skulle stänga av väckarklockan. Det gick inte ens att stänga av den. För den ringde inte. Det var blåsljudet från mina inrökta lungor. Lungor som det nu bara är konturerna kvar av.

De ringde mig från röntgenavdelningen i måndags för att ge mig svar på min skiktröntgen som jag gjorde för fjorton dar sen. De frågade om jag hade tagit av mig alla kläder på överkroppen när jag skulle röntgas eftersom de inte såg mina lungor.

– Eh, jaa, sa jag.

Men jag tror att jag har lungorna kvar eftersom jag andas fortfarande. Fan, man skulle sluta röka. Dagen efter lungröntgen var jag på mammografi. Man blir kallad när man fyllt fyrtio.

Jag blev kallad och Kevin ville följa med. Han sa att han ville se när mammas bröst blev stora som pizzor. Jag tycker inte det är något konstigt med det. Han blev besviken dock eftersom de bara blev som calzone och inte som vesuvio.

Det gör inte ont att göra mammografi men det är lite obehagligt. Det som gjorde ont var att man skulle lyfta på armen och jag har ju muskelinflammation så det värker bara jag höjer armen över huvudet. Så går det när man har arbetat som en hel karl hela livet, har pattar stora som grekiska lantbröd och fel hållning.