Noveller

Brännmaneten som försvann

Annah Boman

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad torsdag, 15 december 2011 10:00

Skriven av Annah Boman

Träffar: 367

Ett blått hav, en evighet mellan mark och himmel. Fiskebåtar, vita hus, röda sjöbodar uppradade längs strandkanten, redo att ta farväl av solens sista blodröda strålar. En ensam fiskmås letar sin väg mot hamnen, cirklar över ytan, alldeles tyst. Luften är sval, men frisk. Natten är ung, men vacker. Solen är avlägsen, men glödande. När det där som smärtar tilltar, när det där som ömmar gör sig påmint på nytt, lyfter vågen. Bränningarna långt där ute är vita, vilda. De letar sin väg in. Klipporna sträcker sig ut i havet likt armar som griper efter frihet i allt det tomma. Båtarna som passerar i stillhet lyser vita mot det strålande röda, orangea, blå och mörka.

Jag är ensam. Det tror jag i alla fall. Han är inte där och vad spelar det då för roll. Jag vilar handflatorna mot den fortfarande varma klipphällen, känner det sträva berget, jag vill lägga mig ner och försvinna, bli en del av den uråldriga, visa stenen. Bli till en osynlig figur i marmor, bli till ett minne utan förmågan att känna. Stenen kommer att kallna under mina händer då nattens kyla letar sig in från Skagerack, då en svag vind som på havet är stark och mäktig, finner vägen in mellan skären och sprider kylan i form av viskningar, berättelser från haven. En ensam tår.

Han står nära. Tillräckligt nära för att min andhämtning ska skalas av, bli till korta intensiva försök att samla luft. Tillräckligt nära för att jag nästan ska glömma hur man andas, hur man hetsar hjärtat till att fortsätta slå. Tillräckligt nära för att jag ska behöva slå ner blicken. Jag kan inte möta den. Möter jag det är jag förlorad. Och jag vet det. Han lägger en hand på min bara arm.

“Följ med ner till stranden?” Det är inte längre en fråga då jag för en kort sekund vågar möta hans blick, jag kan inte säga nej. Jag vill inte säga nej. Jag ler och tillsammans går vi sakta bort mot den smala stigen längs klippan. Ser ut mot det klarblå vattnet. Då vi går upp för klippkanten lägger han beskyddande en arm om min rygg. Jag stannar till och ser ner mot brännmaneterna som guppar på vattenytan likt små hettande solar. Han står nära, fortfarande med en arm om min rygg, det är knappt så jag känner det, egentligen är det inte mer än en lätt beröring.