Kortprosa

Anette Rosenberg

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad onsdag, 17 juni 2009 07:30

Skriven av Anette Rosenberg

Träffar: 2019

Bokstaven C

Jag förundras över alla bilar som ständigt är på väg. Vart är de på väg egentligen? Den frågan kommer jag nog aldrig riktigt att få svar på men ständigt dyker den upp i mitt huvud. Hur lätt är det att förflytta sig från A till B? Jo, det är bara att sätta sig i bilen, vrida om nyckeln, lägga i ettan och gasa på.

Paret är ägare till två bilar, det har diskuterats fram och tillbaka om dess nödvändighet, men eftersom deras arbetsplatser ligger åt helt skilda håll så tycker de ändå att det var ett klokt beslut. Ingen av dem skulle egentligen behöva åka bil till jobbet för det går alldeles utmärkt att ta sig dit med allmänna färdmedel. Busshållsplatsen ligger på bara fem minuters promenadavstånd från huset och bussen stannar precis utanför tunnelbanestationen. Sen är det bara att kliva på tunnelbanan som går i varsin rikting och avslutningsvis fortsätta med en liten promenad innan de är framme vid sina respektive arbeten. Men paret har i alla fall valt att ha två bilar. De tycker att det är bekvämt och det spar mycket tid både på morgonen och på kvällen som de hoppas kunna använda på ett betydligt bättre sätt än att stå och vänta på bussar och tunnelbanor. Dessutom är de kollektiva färdmedlen allt som oftast kraftigt försenade.

Efter en avslutad arbetsdag är det dags för ett pass på gymmet sen svänger de förbi stormarknaden och ordnar med dagens inköp. Innan middagen står färdig på bordet brukar klockan med råge ha passerat åttastrecket. Dagarna framlevs i ett högt tempo och när middagen är avslutad återstår inte så mycket tid eller kraft till socialt umgänge varken med sina familjer eller med sina vänner. Ibland avslutar de dagen uppkrupna i hörnsoffan med en film som de har hyrt nere på kvartersmacken eller om krafterna helt och hållet har tagit slut blir det på sin höjd en godnatt kram innan de stupar i säng och sänglampan släcks för kvällen.

Båda är dödströtta men kan ändå inte somna. De vrider och vänder sig tills lakanen ligger som hoptvinnade rep i mitten av den breda sängen. De kan inte förstå varför vakenheten tagit överhanden när dagen framlevts i ett tempo som skulle kunna göra vilken elitidrottsman som helst grön av avund.

Hela dagen har de jagat sekunder som de skulle kunna använda på ett mer effektivt sätt. Men vart tar alla minuter och sekunder vägen som sparas varje dag? Paret har inte den blekaste aning, för hur de än gör så är de alltid ute i sista sekunden och tiden räcker ändå inte till, till allt som de vill göra. Det bästa vore om sekunderna kunde sättas in på ett sparkonto på en Minutbank och senare tas ut vid speciella behov. De dyrbara sekunderna skulle sen kunna användas om klockan av misstag hade glömts bort att ställas på kvällen och följande morgon blir ett totalt kaos. De skulle förmodligen också kunna utnyttjas bättre när alla trafikljus på väg till jobbet av ren tjurighet slår om till rött, precis innan bilen når fram till nästa korsning. Då skulle banken kunna lösgöra alla minuter och sekunder som redan är intjänade och insatta på kontot. På det sättet skulle tiden kunna flyttas lite fram och tillbaka och jämna ut glappen där det fattades. Då skulle inga dyrbara sekunder gå till spillo och varje liten ynka tiondel skulle kunna användas på absolut bästa tänkbara sätt.

Tankarna virvlar runt i takt med lakanet och svettpärlorna tränger fram i pannan och längs med ryggraden. I tanken är nästa dags jobb redan till hälften gjort, i alla fall passet fram till lunch. Ja visst ja, det är affärslunch i morgon med den nya ledningen. Är kläderna strukna, vem skulle göra det? Var det jag, eller? Det kanske hinns med i morgon bitti om klockan ställs om och ringer en halvtimme tidigare än vanligt. Fram emot småtimmarna ställs således väckarklockan om.

Nu lämnar ljuset sin garderob och mörkret ger vika för en ny dag. Ett ilsket surrande ljud vibrerar genom rummet. På vingeltrötta ben och med rödsprängda ögon förflyttar de sig som zombies runt i huset på jakt efter kaffe och ett glas juice. Morgontidningen är intagen men med sömndruckna ögon och blixtrande huvudvärk lyckas varje trycksvärtad bokstav fara som en projektil rakt in i hjärnan och förorsaka ett mindre åsknedslag innanför skallbenet . Tidningen får vänta till kvällen, förhoppningsvis blir det en liten stund över till avkoppling då. Hela huvudet spänger och med viss möda hinner kläderna få ett hastigt tryck med strykjärnet på vissa väl utvalda ställen. I farten dricks två Alvedon brustabletter som stått och löst upp sig medan strykjärnet hettade upp. Alvedon, undrar om det hjälper, Treo brukar ha bättre effekt men de är naturligtvis slut. Måste komma ihåg att rusa in på Apoteket och köpa Treo på väg till dagens affärslunch.

Ha en bra dag, älskling!

På garageuppfarten står två bilar parkerade, en röd Toyota och en svart BMW. Bilarna startar och rullar ut från parkeringen och kör vidare åt varsitt håll på sin jakt efter dagens åtråvärda sekunder.

Bilradion spelar sitt morgonprogram med musik blandat med lite småprat. Det lättar upp i den hetsiga morgontrafiken. Plötslig avbryts musiken mitt i en låt för ett trafikmeddelande. En olycka har inträffat i Söderledstunneln och vägen är för tillfället avspärrad i riktning mot Globen. Två bilar är inblandade och trafikanterna uppmanas att ge plats och släppa fram utryckningsfordon som är på väg till olyckplatsen.

Samma kväll står en röd Toyota ensam parkerad på garageuppfarten.

Jag läser i kvällspressen om en olycka som inträffat i södergående i riktning mot Globen i morgonens rusningstrafik, två bilar var inblandade. En av förarna hade klarat sig med relativ lindriga skador men hölls kvar för observation på sjukhuset. Den andra föraren hade levt när ambulansen kom fram men avled på väg in till sjukhuset.

Tanken dyker på nytt upp i mitt huvud. Vart är alla bilar på väg egentligen? Hur lätt är det att förflytta sig från A till B? Jo, det är bara att sätta sig i bilen, vrida om nyckeln, lägga i ettan och gasa på.

Vem hinner då tänka på bokstaven C?