Min bil och jag ska in på besiktning. Bilen hostar och hackar, bromsarna tar inte som de ska. Här behövs det en grundlig genomgång. Vad kan det vara för fel? Det behövs en specialist eftersom jag inte är särskilt duktig på hur man reparerar och servar en bil. Tur då att det finns bilverkstäder med utbildade mekaniker. Eftersom jag har en gammal Saab, en utmärkt bil för övrigt, som har gått utan bekymmer i många år ringer jag en SAAB-verkstad. De finns fortfarande kvar. Hur länge till vet vi inte idag? Saaben tar sig fram på vägen helt ovetandes om sin framtid. Jag ringer till verkstaden.

Jag hackar och hostar utan uppehåll. Går på halvfart. Vad är felet?  Förstår inte själv varför den eländiga hostan sitter i så länge. Utbildad personal som förstår kan nog hjälpa till. Hur lång tid tar det att få komma till läkaren? Vid allvarliga och svåra problem när man behöver en specialist tar det längre tid. Vårdgarantin säger inom tre månader. Landstinget har visst en kö för frivilligt väntande också. Jag tänker inte ställa mig i den kön, för efter ett år är jag säkert frisk från min förkylning. Jag ringer till vårdcentralen.

Bilen får tid på verkstaden inom en vecka. Under tiden de går igenom bilen och servar den blir jag erbjuden en lånebil så jag kan ta mig till jobbet. Jag kör Saaben till verkstaden. Lämnar den prick klockan åtta. ”När bilen är servad och klar ringer vi”, säger bilkillen. ”Kanske redan i eftermiddag”. Jag sjunker ner bakom ratten på lånebilen och kör visslande till jobbet.

Efter två veckor är jag hos läkaren. Här ska det bli en grundlig undersökning. Läkaren hittar inga fel. Jag går hem och fortsätter kurera mig. Jag behöver en remiss till en specialist. Remissen skickas iväg, svar kommer om sex månader. Undersökning och ytterligare fyra månaders väntan för operation. Människor är tåliga vi väntar och står i kö.

Hur går det för bilen? Bilen är klar klockan fem på kvällen. Den har blivit provkörd. Bromsarna fungerar och hostan har gått över på bilen. ”Den lär fungera felfritt i minst ett år framåt”, säger verkstadskillen. Lagad och servad. Serviceprotokollet är noga ifyllt. Varje åtgärd som har gjorts är ifylld. Läser protokollet och är nöjd, min gamla Saab får fortsätta att köra ute på vägarna. Den har rätt att finnas bland de nya moderna som skiner och glänser.

God Jul, en julscen från förr.

-         Nej, jag följer… inte med … tillbaka till Sverige.

Elin stannar tvärt på gatan, hon känner en puff i ryggen. Bitch, skriker en man och knuffar henne åt sidan. Hon ramlar nästan in i tomten som står utanför skyltfönstret där röda bjällerklockor ligger inbäddade i konstsnö. Han tar emot henne med ena armen och släpper inte taget om henne. Sedan böjer tomten sig ner och tar upp en stor klubba ur den röda korgen som står vid hans fötter. Merry Christmas, säger han, räcker över den till Elin och blinkar. Vad säger Britt, jag vill inte åka hem, för allt i världen, jag vill inte tillbaka till Sverige. Elin slickar på den röda klubban, söt mycket söt, hon slickar en gång till. Britt vill att de åker hem. Det får åtminstone gå två år till. Om inte ännu längre, hennes Green Card räcker tre år till. Vad ska hon hem och göra? Vem väntar på henne? Är det någon som bryr sig om vad hon gör. Kanske för ett litet tag, men sen när de tröttnat och tagit tag i sina egna liv. Vad bryr de sig då? Hon hör inte hemma någonstans, hon vill finna sin plats. Var finns den? Är den kanske runt hörnet. Kanske en bakgata i Brooklyn, eller en framsida i Queens. Det livet har i beredskap för henne, det är gömt bakom en mur. Kommer hon att ta sig förbi muren och komma ut på andra sidan. Den sida som strålar av solsken och gröna ängar. Är det den platsen som väntar. Elin önskar hett och innerligt.

-         Vi går mot Times Square vi kanske hittar några julsaker där, eller ska vi gå till 5th avenue. Vi kan gå in på Tiffany och titta på juveler, Britt lägger huvudet på sned och tittar på Elin.

Varför? Jo, vaknade med en kropp som värkte och sa att nu är det ute med dig. Gammal skröplig och färdig för graven. Hängde med huvudet och fick knappt i mig kaffet. Det brukar hjälpa, men inte idag. Segade mig runt i lägenheten, borstade tänderna, plockade ihop disken från igår kväll. Tittade ut genom fönstret, snön vräkte ner. Snöstorm, vad mer kunde hända idag.

Ilskan började smyga sig in i kroppen. Den bredde ut sig och skrek. Vad håller du på med? Skit i din kropp och gör det du orkar med att göra. Livet är inte slut än, du lever, gör något för dig. Lyssna inte på vad andra tycker, tänker eller vad de skriver om i tidningarna. I alla fall borde du sovra bort en hel del.  Du är inte i ett kollektiv, du är du. De åren du har kvar, lev dem. Du har ett projekt på gång, boken.

Kroppen vaknade till liv, smärtorna försvann sakta, eller var det så att de var mindre viktiga. Det fanns viktigare saker att tänka på. Plockade ihop tvätten med en fart som skulle fått en tonåring att stanna upp. Sprang i snömodden till tvättstugan, tillbaka.

Boken, hur går det med den? Jo, den höll mig vid liv i våras när värk och inflammationer rusade runt i kroppen. Det projektet var stort, något jag inte ville ge upp. Ett projekt som jag gjorde för min egen skull, när människor runt omkring försvann i dimman.

Kursen i Spanien gav en energikick. Jag åkte därifrån med nya ögon. Analysering av texterna, men vad som verkligen gäller när den stora hövdingen bokförlaget ger sitt utlåtande, lämnar jag till dem. Först skriver jag vidare. Vissa dagar känns det helt omöjligt, nertryckt och helt ute och fantiserar. Hoppade ur sängen en morgon, det här flyter. Tro på dig själv. Energin tillbaka.

Tidningen ligger på bordet. Överst på sidan lyser rubriken. "Nu lyfter vi Sverige". Äntligen är min första tanke. Något positivt. Det är nu vi ska gå samman och komma med glada och föränderliga nyheter och erfarenheter. Från en kris kommer alltid uppgång. Vi gör vad vi kan. Hoppet får man aldrig lämna.

- One Manhattan and two Bloody Mary, säger jag.

Jag har brickan full med tonfisksandwich. Tittar på bartendern som rör sig lätt i den lilla bardelen. Han skakar drinkarna och häller i två höga glas samtidigt som han gör i ordning en Manhattan. Hans händer är svarta och kraftiga. Tryggt och lugnt tar han alla beställningar. De vita tänderna och kindernas rundning lyser mot mig. Jag säger några vänliga ord till honom och tycker om när han svarar.

Det är i mitten på 60-talet. Restaurangen där jag arbetar ligger i New York. Vi kommer från olika länder, olika delar av USA och vi har olika kulturer. Vi trivs med varandra och gästerna trivs med oss.

Tidningen ligger på bordet. Överst på sidan lyser rubriken. "Nu lyfter vi Sverige". Äntligen är min första tanke. Något positivt. Det är nu vi ska gå samman och komma med glada och föränderliga nyheter och erfarenheter. Från en kris kommer alltid uppgång. Vi gör vad vi kan. Hoppet får man aldrig lämna.

- One Manhattan and two Bloody Mary, säger jag.

Jag har brickan full med tonfisksandwich. Tittar på bartendern som rör sig lätt i den lilla bardelen. Han skakar drinkarna och häller i två höga glas samtidigt som han gör i ordning en Manhattan. Hans händer är svarta och kraftiga. Tryggt och lugnt tar han alla beställningar. De vita tänderna och kindernas rundning lyser mot mig. Jag säger några vänliga ord till honom och tycker om när han svarar.

Det är i mitten på 60-talet. Restaurangen där jag arbetar ligger i New York. Vi kommer från olika länder, olika delar av USA och vi har olika kulturer. Vi trivs med varandra och gästerna trivs med oss.

Imorgon uppmärksammar vi 50 år sedan Berlinmuren började byggas.

En erinran om att allting inte var så bra då heller.

Ett halvt sekel sedan händelsen i min novell, Pionjärläger i Polen

utspelade sig.