En vanlig dag...

Elin samlade ihop sakerna som hon skulle ha med till arbetet, och även för den påföljande kvällen som hon skulle tillbringa tillsammans med tjejgänget. Gänget samlas en gång i månaden hemma hos någon för en middag med vin och det senaste i skvallerväg.  Värdinna ikväll var Agnes som stod i tur på den alfabetiska ordning de bestämt, nästa gång var det Elin själv som skulle stå för värdskapet. Hon hade redan funderingar på vilket tema för den kommande middagen i nästa månad. Kanske att hon skulle ha lite italiensk prägel på sin middagsbjudning, det var länge sedan någon hade denna inriktning.

Elin tog på sig den gröna kappan och stängde dörren, började gå ned för trappan för att vara ute då hon väntade sin bil om bara någon minut.

Elin sköt upp den tunga porten och hejade på sin granne som ropade sitt glada ”god morgon Elin”

Tiden gick och Elin drog irriterat upp mobilen för att lyssna hur mycket klockan blivit, tänkte ”Fan också, ska jag bli sen idag igen, var håller den förbannade bilen hus då, på sin vanliga rundtur förstås. Skulle hon bli tvungen att ringa idag igen?”

Minuterna tickar, men ingen bil kommer, Elin knappar fram numret till beställningscentralen, som vanligt vid den här tiden på dagen så är det kö. När svaret kommer så har Elin blivit rejält frusen om fingrarna, en röst svarar ”beställningscentralen Johanna” Rösten är sval och opersonlig och när Elin frågar vart bilen tagit vägen så är det med en vasshet i tonen som telefonisten säger ”den är på väg, måste vara hos dig snart, den är ju bara fördröjd en kvart”
Elin ser ingen mening med att tjafsa med henne, hon tackar och lägger på, väntar några  minuter till, hon hör att en bil kör runt hörnet, den bromsar till och efter en stund så kliver chauffören ur, kommer runt och frågar buttert om det är Elin Svensson. Hon svarar jakande och stiger in i baksätet där plats finns kvar. chauffören ber inte om ursäkt för förseningen eller presenterar sig som brukligt är, nej, han stegar fram och då han satt sig igen frågar han med grinig ton efter hennes fyra sista siffror, tar betalt och startar färden, det finns tre passagerare till i bilen, ingen säger något utan sitter stilla och ser stint framåt, Elins  syn är så dålig att hon inte kan se om det är någon hon känner, men då hade de nog gett sig till känna.
Resan fortskrider och Elin som bara har fyra kvarter till sitt arbete protesterar då hon märker att de passerar hennes mål, chauffören svarar bara att han följer sin rutt och ska lämna av två av de andra passagerarna innan det blir hennes tur. Stämningen i bilen är redan tryckt och blir inte bättre av detta, hon suckar och börjar redan förbereda samtalet som hon ska ringa till reseföretagets kundtjänst, visserligen sker inge förbättring, de har haft körningarna i snart tre år och det kommer att fortsätta i ett par år till om inte avtalet sägs upp, men vilken kommun har råd med det tänker hon uppgivet.

Vid ankomsten till arbetet så får hon ännu en gång ta emot pikar om att hon tagit sovmorgon och liknande, det är inte roligt längre. Dagen går och Elin sköter sina kontorsuppgifter, tar sina raster och då arbetsdagen närmar sig sitt slut så börjar oron gnaga i magen, kommer nu denna bil att komma i tid? Hennes arbetskamrater droppar av en efter en och ropar sina avskedsfraser för dagen.
Ankomsttiden för färd hem till Agnes hade hon fått en halvtimme efter arbetets slut, som kränkande kvarsittning efter sin sena ankomst imorse, vissa hade gett gliringar även om detta, visserligen ganska vänligt men så tröttsamt när det sker gång efter annan.

Denna chaufför var i tid, mycket trevligt talar han om sitt namn och hjälper henne in på passagerarplatsen, Elin drar en suck av lättnad, bilen är tom, chansen finns fortfarande att hon kan komma till Agnes i tid, en förhoppning som snabbt grusas då Erik som chauffören heter berättar att han har två hämtningar till innan hon kommer fram till Agnes, minst en kvart försenad där också då, varför ska hon och övriga som är i behov av färdtjänst, arbetsresor och sjukresor utsättas för detta kränkande varje gång?

Så småningom så står i alla fall bilen utanför Agnes port, Elin kliver av och får av Erik hjälp fram till porten, ”ett framsteg” tänker Elin rätt bittert.

Tjejmiddagen förflyter som vanligt väninnorna får god mat och dryck, de sorlar och skrattar i ganska hög volym, flera samtal pågår samtidigt. Problemet med deras resande kommer åter upp, några av de samlade har kommit väldigt tidigt till värdinnan och några är tvungna att lämna tillställningen tidigare då svaret de fått från Beställningscentralen är att bilar inte finns tillgängliga. Samåkningen har blivit rena skämtet, fastän de alla är på samma adress så går det inte att samla ihop dem i två bilar trots att ett par i gänget försöker sköta koordinationen, det som skulle spara skattepengar till kommunerna och landstinget är alltså ett fiasko då bilar åker kors och tvärs med en eller två i samma bil. Elin som sitter i landstingets handikappråd suckar och säger ”tur om alla kommer hem på rätt sida av tolvslaget, är ju dyrare att åka efter klockan 23, dubbel taxa då, man kan tro att det finns ett system för att kunna ta ut lite mer av oss”

Ännu en trevlig kväll i väninnornas sällskap går mot sitt slut, men visst ligger oron och skaver, när kommer bilarna och hur dags kommer alla att vara hemma? Samma frågeställningar som de blinda och synskadade får leva med i åtminstone ett par år till kanske längre om avtalet förlängs. Misstankarna har grott mellan väninnorna om att detta var ett helvete för dem att försöka stå ut med, alltså göra det så svårt som möjligt för oss att delta på samma villkor i samhället som andra människor.
När resorna minskar på grund av att ängsliga brukare hellre frågar en vän eller anhörig (om de har turen att ha sådana)  och kostnaderna ändå ökar så kommer säkert tjänsten att tas bort med förklaringen ”tjänsten behövs inte då det är allt färre som åker”

Elinkliver in i bilen som hon förvånande nog får dela med Julia, en samkörning som fungerar kanske, men det är för tidigt att ropa hej innan de släppts av vid rätt adresser och på något sånär rätt tid.
Bilen stannar, Julia säger ”god natt, ses väl på tisdagens studiecirkel då?” Elin ger ett jakande svar och väninnan försvinner in genom den mörka porten, blind som hon. är så finns ingen mening med att tända lyset i trappuppgången.  

En ledig dag väntar imorgon, ska bli skönt tycker Elin, lutar sig tillbaka mot ryggstödet och släpper åtminstone oron för tillfället.

© Annelie Larsson