Snön som föll igår har smält tack och lov. Vårens bakslag har en tendens att göra mig lite lätt deprimerad och eftersom det för övrigt inte går helt på räls just nu i mitt liv så blev det en dyster dag igår. Idag ska jag iallafall ta en runda och shoppa (usch ja, sån är jag) några vita blomlådor som jag sett på Rusta. Kan se framför mig hur luktärtorna kommer att svira sig graciöst uppför osynliga fiskelinor och låta de underbara dofterna fylla sommarnatten. Bredvid har jag placerat en liten soffa som jag ska sitta i. Men det blir då det. Efter Rustasejouren ska jag ta och städa lite bland alla mina påbörjade noveller och romaner som ligger och skräpar här och där i datorn. Nu när idéerna fått mogna lite så kan jag nog avgöra vad som kan vara värt att spara på och arbeta vidare med.

Jag undrar vad som är lättast att skriva egentligen: en vanlig roman eller en spänningsroman? Med tanke på de kända författarna som spottar ur sig många deckare på löpande band så undrar jag om det är den genren som kanske kanske är minst svår. Missförstå mig rätt nu för jag menar inte själva skrivandet utan mer intriger och så. En spänningsroman ska ju följa ett speciellt mönster men hur är det med en vanlig "vardagsroman"? Det måste ju vara lite svårare att få till en historia som flyter på ett intressant sätt hela tiden. Låter frågeställningen naiv? Kanske det men jag har aldrig kommit så långt i mitt eget skrivande så att jag kan svara på frågan själv.

Ha en skön vårdagjämning idag alla skrivarvänner!

Tror jag ska skriva ihop en liten jobbansökan idag också. Fick av någon anledning ett tips om ett jobb som innebär mycket skriftlig kommunikation. Kanske är jag inte tillräckligt kvalificerad men ... (nu kommer en klycha) bättre att lyssna till den sträng som brast, än att aldrig spänna en båge. :-)

Ja så är jag här igen trots att jag försökte lova mig själv att ta en paus på en vecka. Men jag vet ju av erfarenhet att den person i mitt liv som jag har absolut minst respekt för, när det gäller att hålla löften, är jag själv. Nu kan jag ju i och för sig skylla på att SkrivarSidan är en väldigt trevlig sida och eftersom jag är ofta är ensam under dagarna så blir det här ett sätt att pladdra på. Framför allt maken är tacksam när han kommer hem om jag fått ur mig ett antal ord så inte han behöver ta emot allt ;-)

Igår samlade jag ihop lite olika textstycken i min dator som hör till samma historia i ett och samma dokument och insåg att det var ju faktiskt ganska mycket skrivet (trots att det mesta är kvar innan det kan kallas en roman). Att se det samlat på ett och samma ställe gav mig mersmak speciellt när jag skrev ut texten i snygga prydliga dokument som jag kan ha som inspiration bredvid datorn.

Något jag önskar är, att jag vore bättre på att kommentera andra medlemmar här på sidan. Jag läser det ni skriver och tycker att det mesta är jättebra men när jag ska till att kommentera så känner jag mig lika spirituell som en sportjournalist. Lite enfaldig helt enkelt men jag ska försöka bättra mig på den fronten.

:-)    

Jag vet inte hur det är med er men för min egen del så innebär vårens ankomst som om varje cell i min kropp får ny livskraft. Jag är så glad över att våren är tidig i år för de senaste två vintrarna var hemska. Inte för att det var snö och mörkt för visst är det mysigt att sitta inne med levande ljus när snön faller utanför och allt är vitt, det är längtan efter växterna som är svår.Min bästa tid på året är när snödropparna tittar fram, Forsythian blommar gult, apelträdens knoppar slår ut och när man inser att Magnolian klarade vintern. Så nu hoppas jag på en lång vår utan bakslag och utan att sommaren dundrar in för snabbt. För jag vill njuta av den vackraste årstiden av dem alla. Ut i solen med er!!! 

Lavtrykk gir oss dårligere humør läste jag precis på norska vädersajten yr.no. Kan det verkligen stämma? Har du träffat en norrman på dåligt humör någon gång?

En natts sömn och lite lugnt funderande på morgonkvisten resulterade faktiskt i en novellidé om "Döden". Jag vet i stort vad den ska handla om men det är svårt det här med anslag. (Anslag = löftet till läsaren). Hittills har jag mest skrivit det jag haft i huvudet och inte funderat nämnvärt över disposition och sådant. Har texten känts bra när jag läst den själv, så har jag trott att jag har gjort rätt. Men idag hörde jag ett nytt begrepp och det är just ordet anslag. Ja det är ju inget konstigt med det tänkte jag, men så började jag skriva på min nya novell och insåg att den här början är ju inte alls i harmoni med resten av historien jag vill berätta. Det blir två olika stämningar, en mörk och dyster inledning men resten av berättelsen kommer inte att följa den tråden. Det blir ju ett generalfel om jag ska följa generella regler. Kanske fungerar det ändå, jag kan ju alltid fortsätta att skriva som jag tänkte inledningsvis, men samtidigt har jag nu möjlighet att tänka om och komma fram till något bättre och i slutändan jämföra de två versionerna.

Vill du veta mer om anslag? Titta gärna in på Erik Grundströms hemsida www.manusbearbetning.se/frelsningar/2011/8/21/romanens-anslag.html.

Handen på hjärtat, hur går det med ditt skrivande. Utnyttjar du tiden effektivt eller är det annat som pockar på din uppmärksamhet? Har du stora planer på att skriva den där fantastiska boken samtidigt som det känns oöverstigligt att skriva de där första förlösande meningarna? Då kan du lida av procastination som det så fint heter, men bli inte orolig du är nämligen inte ensam. Jag är i samma situation. Finns det någon bot eller är det kroniskt? Jag tror att det enda vettiga att göra för att komma ur situationen är att sätta upp en lapp på platsen där jag brukar skriva. Och på den ska det stå "Jag vill, jag kan, jag GÖR!!!"

Jag hittade ett klipp om procastination HÄR (Youtubeklipp)

Kommentera gärna om du har något bra tips. :-)

Igår insåg jag att jag är en sådan där person som tycker mer om vissa typer. Sådana där som gör som man vill och inte har några speciella krav. Sådana som anpassar sig. Det är dem jag gillar.

Men så finns det de där som kommer oinbjudna över gränsen, en och en. Till en början biter man ihop och försöker ignorera. Kanske inser de då att de inte är välkomna här i mitt land och flyr. Men nä hej. Snart har de börjat yngla av sig och släktingar och vänner börjar dyka upp och rätt som det är har de skapat sina egna samhällen här i min idyll. Då blir jag rädd. Vad händer om tar över och blir för dominanta? Kommer de trycka undan mina vänner och älsklingar? Tänk om de börjar döda och förstöra det som jag värnar om?. Det gamla genuina. 

Men sedan finns det de där som man själv välvilligt ger en plats. Se här här ska du bo, men bara här. Och först är de så snälla och gör sig till och jag är glad. Välanpassade typer, det är min melodi det. Men sen är det som förgjort. De tror sig vara förmer än andra i sin omgivning och börjar ta plats. Häver sig över sin omgivning och skriker ut: Allt ljus på mig! Jag är störst, bäst och vackrast! Då ber jag dem dämpa sig och kanske tröttnar jag och ger upp. Jag ger dem hjälp att flytta. Borta! tänker jag och andas ut. Men se där, då tittar de fram lite här och där, där man minst anar. Vill inte lämna landet, säger de, de trivs här och barn och barnbarn dyker upp och glor stint på mig. 

Det är inte lätt. Jag känner mig ensam och de är så många. Kanske måste jag starta ett krig trots att jag är en ganska fredlig person? Ett krig i nivå med de ökända diktaturerna. För att få bukt med problemet är det total utrensning som gäller. Deportering och ev. förgiftning?

Ja, jag sa ju att jag är en hemsk människa. Jag borde kunna leva i harmoni med alla i mitt land, men jag kan bittert konstatera att jag inte är sådan. Kirskål och Tuvsippor, The End is here! Packa och dra och låt mig få ha mitt trädgårdsland i fred. Ni går gärna bo på andra sidan trädgårdsgränsen men här är ni numera bannlysta. ;-)