Tisdag. Det är en helt vanlig tisdag, och jag är ledig. Sover ganska länge, går upp och äter onyttiga barkismackor med ost och dricker varmt te till. Vädret är grått och murrigt utanför, men huset andas lugn och ro inuti. Katten jamar med uppfodrande blick och stegar i väg mot kylskåpet där hans fiskburk står. Kanske kan den komma ut av sig själv om man bara jamar tillräckligt högt..

Jag försjunker i tanken på att en helt vanlig dag kan vara så skön i all sin vardaglighet. Jag ska dammsuga, sätta i tvätt i maskinen och laga middag. Inget särskilt upphetsande, romantiskt eller speciellt med det. Men ändå, att kunna njuta av tanken på att det faktiskt känns trevligt att göra helt vanliga vardagliga ting känns magisk i sig. Jag vet att jag har fångat känslan i kontrasterna, och att det är den som får mig att fyllas av detta, något ovanliga, tillstånd av behag. I dag är jag ledig, jag behöver inte planera min matlåda och se till att jag blir färdig  så att jag kommer i tid till jobbet. I dag är min tid inte stämplad av klockans visare, i dag är jag tidlös.

Jag gillar kontrasterna mellan jobbet och ledigheten, mellan vardag och helg. För utan det ena så kan det andra inte skimra, och det gör det, fastän vi inte alltid ser det. Jag tycker om att gå till mitt jobb och veta att jag gör något bra för en människa som behöver mig. Men för att orka göra det "braiga" för den människan så måste jag ha lite vanlig tidlös vardag där jag inte måste göra någonting. Jag gillar att jag har ögon att se skimret i kontrasterna med och att jag har förstånd nog att urskilja även små saker. De är byggstenarna till det stora.

Tisdag. En helt vanlig grå dag i veckan. Men skrapar man under ytan så skimrar den faktiskt i all sin enkelhet. I morgon ska jag jobba, men i dag är jag ledig. Det är skönt att ha råd att njuta av hederlig enkel vardagslyx.

Nu är det snart jul. Jag tror att årets juklapp kommer att bli en datorstyrd gran som kan klä sig själv, och ta sig till närmsta kran för att dricka när den blir törstig. Förhoppningsvis låter den bli sprithyllan, annars kanske man sätter rumpan i en barrig gren när man famlar sig fram i nattmörkret för att kissa på toaletten, där den sprittörstiga granen somnat efter att ha tömt alla julsnapsarna på hyllan! Eller så kan det bli kalorifri skinka med inbyggda träningspreparat som gör att varje gång man ätit skinka så tränar den magmusklerna inuti, så att man ser ut som en tvättbräda efter tre dagar. Tänk om det blir en robottomte som skriker att man får slåss för sina paket, och den som är liten och klen blir utan julklappar...
Om tomten gapar för mycket så kanske den bakfulla granen får ont i huvudet, och springer fram och rapar tomten i örat och kissar i hans stövlar varpå tomten får kortslutning, går in i väggen och blir sjukskriven resten av sin levnadstid! Skulle sen kattstackarn av misstag få i sig en liten bit julskinka  så vaknar man väl på juldagen av att en tiger dansar runt den förskräckta julgranen som vid detta laget blivit dement av all spriten, och tror att den är en midsommarstång och att tigern är små grodorna som dansar runt...
Jag vill bara ha en vanlig jul, som fanns förr när jag var liten. En jul med värme och gemenskap och god mat. Jag vill ha en grön gran med glitter och röda kulor, inte en självlysande rosa gran med pulserande lampor i olika neonfärger. Jag kanske vill ha en julklapp, något som verkligen gör mig glad eller som jag behöver, men jag vill inte ha 99 julklappar med datoreffekt som leker av sig själva medans jag tittar på.. Jag vill ha en jul som bryr sig om, inte en jul som stressar sönder allt och alla i sin jakt för att överglänsa den förra julen.  Men jag antar att jag är för sent ute, som vanligt, för alla sådana "riktiga" jular är väl redan slut, eller...

Nu är det snart jul. Jag tror att årets juklapp kommer att bli en datorstyrd gran som kan klä sig själv, och ta sig till närmsta kran för att dricka när den blir törstig. Förhoppningsvis låter den bli sprithyllan, annars kanske man sätter rumpan i en barrig gren när man famlar sig fram i nattmörkret för att kissa på toaletten, där den sprittörstiga granen somnat efter att ha tömt alla julsnapsarna på hyllan! Eller så kan det bli kalorifri skinka med inbyggda träningspreparat som gör att varje gång man ätit skinka så tränar den magmusklerna inuti, så att man ser ut som en tvättbräda efter tre dagar. Tänk om det blir en robottomte som skriker att man får slåss för sina paket, och den som är liten och klen blir utan julklappar...
Om tomten gapar för mycket så kanske den bakfulla granen får ont i huvudet, och springer fram och rapar tomten i örat och kissar i hans stövlar varpå tomten får kortslutning, går in i väggen och blir sjukskriven resten av sin levnadstid! Skulle sen kattstackarn av misstag få i sig en liten bit julskinka  så vaknar man väl på juldagen av att en tiger dansar runt den förskräckta julgranen som vid detta laget blivit dement av all spriten, och tror att den är en midsommarstång och att tigern är små grodorna som dansar runt...
Jag vill bara ha en vanlig jul, som fanns förr när jag var liten. En jul med värme och gemenskap och god mat. Jag vill ha en grön gran med glitter och röda kulor, inte en självlysande rosa gran med pulserande lampor i olika neonfärger. Jag kanske vill ha en julklapp, något som verkligen gör mig glad eller som jag behöver, men jag vill inte ha 99 julklappar med datoreffekt som leker av sig själva medans jag tittar på.. Jag vill ha en jul som bryr sig om, inte en jul som stressar sönder allt och alla i sin jakt för att överglänsa den förra julen.  Men jag antar att jag är för sent ute, som vanligt, för alla sådana "riktiga" jular är väl redan slut, eller...

Alltså, vad är det med ord egentligen? Just nu är det som om en flock vilda fåglar kommit lös i mitt huvud, och de skränar och flaxar och ställer till oordning för mig hela tiden, och jag får inte en lugn stund för dem! Varje gång jag skakar på huvudet tycker jag att det skramlar där inne, så det måste ju tyda på att de förutom sina ouppfostrade anlag även måste ha en skruv lös. Jag försöker att bygga ett bo åt dem så att de ska lugna ner sig, men det är som om de hela tiden försöker att överrösta varandra och synas och höras mest för att få min uppmärksamhet. Och när jag säger att nu får ni ställa er i kö och vänta på er tur, då utbryter fullkomligt kaos i mitt huvud vilket får mig att vilja vrida av huvudet och sälja det billigt i prylbörsen och kanske hitta ett annat, lite "redigare"huvud i stället, som kan uppföra sig så att man kan umgås med det. Jag har den senaste tiden ägnat mig åt brösttoners dikt och poesitävling, men tydligen har inte detta varit utmanande nog för att orden ska hålla sig lugna. De behöver mer motion och arbete. Konstigt att de alltid ska uppföra sig som bångstyriga småungar och bråka och väsnas. Det är faktiskt mitt huvud de bor i, och då tycker jag att de ska ska ta hänsyn till, och visa lite respekt för sin hyresvärd, det vill säga mig! Ord ska samarbeta för att det ska bli ett bra resultat, inte hålla inbördeskrig i mitt huvud så att jag inte hör vad jag själv tänker. I övermorgon kommer sopbilen. I värsta fall får jag ta och vrida av huvudet och skaka ur det i soptunnan och så får sopbilen ta med innehållet och slänga det på tippen. Undrar om det går under brännbart eller återvinning... Hur som helst så blir jag ju i alla fall tom i bollen och härskare över mitt eget innehållslösa huvud. Hoppas bara att det inte ekar där inne när jag tänker, suck!!!

Alltså, vad är det med ord egentligen? Just nu är det som om en flock vilda fåglar kommit lös i mitt huvud, och de skränar och flaxar och ställer till oordning för mig hela tiden, och jag får inte en lugn stund för dem! Varje gång jag skakar på huvudet tycker jag att det skramlar där inne, så det måste ju tyda på att de förutom sina ouppfostrade anlag även måste ha en skruv lös. Jag försöker att bygga ett bo åt dem så att de ska lugna ner sig, men det är som om de hela tiden försöker att överrösta varandra och synas och höras mest för att få min uppmärksamhet. Och när jag säger att nu får ni ställa er i kö och vänta på er tur, då utbryter fullkomligt kaos i mitt huvud vilket får mig att vilja vrida av huvudet och sälja det billigt i prylbörsen och kanske hitta ett annat, lite "redigare"huvud i stället, som kan uppföra sig så att man kan umgås med det. Jag har den senaste tiden ägnat mig åt brösttoners dikt och poesitävling, men tydligen har inte detta varit utmanande nog för att orden ska hålla sig lugna. De behöver mer motion och arbete. Konstigt att de alltid ska uppföra sig som bångstyriga småungar och bråka och väsnas. Det är faktiskt mitt huvud de bor i, och då tycker jag att de ska ska ta hänsyn till, och visa lite respekt för sin hyresvärd, det vill säga mig! Ord ska samarbeta för att det ska bli ett bra resultat, inte hålla inbördeskrig i mitt huvud så att jag inte hör vad jag själv tänker. I övermorgon kommer sopbilen. I värsta fall får jag ta och vrida av huvudet och skaka ur det i soptunnan och så får sopbilen ta med innehållet och slänga det på tippen. Undrar om det går under brännbart eller återvinning... Hur som helst så blir jag ju i alla fall tom i bollen och härskare över mitt eget innehållslösa huvud. Hoppas bara att det inte ekar där inne när jag tänker, suck!!!

Nu ska jag bara säga så här: Om någon ser eller hör eller noterar något konstigt eller ovanligt här så är det bara jag som är lös på skrivarsidan!! Eftersom jag som sagt härstammar från dinosauriernas tid blev det fullkomligt hallabalooba när jag skulle försöka mig på att skicka in en text med det nya systemet. Systemet är det säkert inget fel på, bara mig, för jag är så trögfattad! Allting möjligt hände och jag stirrade förvånat på alla ord och förmaningar och ajja bajja:n som flög förbi, och undrade vad jag egentligen gjort!? Hur som haver slutade äventyret i alla fall med att jag satt och vred mig i astronomiska skrattattacker medans tårarna rann och jag kämpade efter att få lite luft. Var texten är har jag än i dag ingen aning om, den kan vara på månen, på tur och retur resa med ving eller kanske, någonstans på skrivarsidan, jag vet inte!°

Roligt är det nästan jämt, och med mig själv som sällskap kan det ju inte bli roligare, imponeras fortfarande vid den aktningsvärda åldern av 45 av hur korkad jag kan vara. Undrar om det hjälper att färga håret tro, kan en högre intelligensnivå uppnås med så enkla medel? Bäst att köra en regnbåge i så fall, så har jag helgarderat...

Säg nu inte att jag inte är hopplös eller trögfattad, det jag är när det gäller teknik och datorer finns det ännu inget uppfunnit ord för. Det finns bara två alternativ; antingen får jag hoppa med i morgon när sopbilen kommer (kanske går det trots allt att återvinna mig till något) eller blir det till att gå in på tradera och se om man kan sälja hjärnan billigt och byta upp sig till en wide screen....

Vilken härlig godispåse! Att komma till skrivarsidan i dag och få läsa så många härliga bidrag till novelltävlingen var verkligen som att stoppa handen i en överfull godispåse och njuta av den ena godbiten efter den andra. Så många olika smaker och upplevelser, men ändå så var alla en sensation, var och en på sitt specifika sätt. Vill bara lägga in ett stort Grattis till alla som fått med något, oavsett plats eller pris, det är fantastiska berättelser, och ett nöje att läsa. Blir både fascinerad och ödmjuk när jag ser hur många sidor folk har som de använder när de skapar med sin skrivarkraft. Ordkonstverk med färg och kraft som väcker tankar och känslor, precis som det ska vara! Än en gång, stort grattis, sträck på er och var stolta över er prestation, och tack för en härlig lässtund!

Vilken härlig godispåse! Att komma till skrivarsidan i dag och få läsa så många härliga bidrag till novelltävlingen var verkligen som att stoppa handen i en överfull godispåse och njuta av den ena godbiten efter den andra. Så många olika smaker och upplevelser, men ändå så var alla en sensation, var och en på sitt specifika sätt. Vill bara lägga in ett stort Grattis till alla som fått med något, oavsett plats eller pris, det är fantastiska berättelser, och ett nöje att läsa. Blir både fascinerad och ödmjuk när jag ser hur många sidor folk har som de använder när de skapar med sin skrivarkraft. Ordkonstverk med färg och kraft som väcker tankar och känslor, precis som det ska vara! Än en gång, stort grattis, sträck på er och var stolta över er prestation, och tack för en härlig lässtund!

PÅ söndag är det Fars Dag. Så jävla underbart. Min pappa begravdes i går, men jag kanske kan gå dit och gräva upp honom bara för att ha någon att fira på söndag.. I dag är jag cynisk och elak efter gårdagens våldsamma känslovåldtäkt på min kropp. Fick hålla fast mitt hjärta med våld för att det inte skulle slita sig och följa efter pappsen ner i graven. Ibland betalar man ett högt pris för att älska någon, man skulle kanske satsat på att leva som eremit på en öde ö med bara sand som sällskap. En sten kunde jag väl också haft, för de dör väl inte heller.
Förundras över hur världen bara kan fortsätta som om ingenting hänt, den måste ju känna vindens alla sorgsna smekningar och  höra regnets hysteriska gråt, eller? Jag är lyckligt lottad, jag har haft en pappa i 70 år som har givit mig så många underbara minnen, men just i dag är jag bara en bråkig och trotsig liten flicka som slår i väggarna och sprutar tårar på allt och alla. Jag vill inte ha fler sår som tiden ska läka, det räcker med de ärr jag redan har!
 Och just nu, när jag är som mest bångstyrig i mitt sinne, så kommer Fars Dag  och lyfter på hatten med ett hånfullt leende och undrar vem jag ska fira...Räcker det inte med att man ska ha öppna sår, måste livet salta i dem också? Men man känner ju att man lever, så tack för det! När begravningen är över så har man klippt alla band, då är det slutgiltigt säger en del. Sicken tur att mina band är gjorda av gummi, säger jag, för då kan jag hoppa bungyjump upp till pappsen och titta till honom då och då. Får väl börja träna för annars får jag säkert träningsvärk av allt hoppande, och höjdskräck har jag också...Men på söndag ska jag i alla fall hoppa upp och säga grattis på Fars Dag. Kärleksband är sega. Älskar dig pappa. Då, nu och alltid.

PÅ söndag är det Fars Dag. Så jävla underbart. Min pappa begravdes i går, men jag kanske kan gå dit och gräva upp honom bara för att ha någon att fira på söndag.. I dag är jag cynisk och elak efter gårdagens våldsamma känslovåldtäkt på min kropp. Fick hålla fast mitt hjärta med våld för att det inte skulle slita sig och följa efter pappsen ner i graven. Ibland betalar man ett högt pris för att älska någon, man skulle kanske satsat på att leva som eremit på en öde ö med bara sand som sällskap. En sten kunde jag väl också haft, för de dör väl inte heller.
Förundras över hur världen bara kan fortsätta som om ingenting hänt, den måste ju känna vindens alla sorgsna smekningar och  höra regnets hysteriska gråt, eller? Jag är lyckligt lottad, jag har haft en pappa i 70 år som har givit mig så många underbara minnen, men just i dag är jag bara en bråkig och trotsig liten flicka som slår i väggarna och sprutar tårar på allt och alla. Jag vill inte ha fler sår som tiden ska läka, det räcker med de ärr jag redan har!
 Och just nu, när jag är som mest bångstyrig i mitt sinne, så kommer Fars Dag  och lyfter på hatten med ett hånfullt leende och undrar vem jag ska fira...Räcker det inte med att man ska ha öppna sår, måste livet salta i dem också? Men man känner ju att man lever, så tack för det! När begravningen är över så har man klippt alla band, då är det slutgiltigt säger en del. Sicken tur att mina band är gjorda av gummi, säger jag, för då kan jag hoppa bungyjump upp till pappsen och titta till honom då och då. Får väl börja träna för annars får jag säkert träningsvärk av allt hoppande, och höjdskräck har jag också...Men på söndag ska jag i alla fall hoppa upp och säga grattis på Fars Dag. Kärleksband är sega. Älskar dig pappa. Då, nu och alltid.

Just nu är jag arbetslös, och det tycker jag inte är roligt. Jag är en av alla dem som fick för sig att göra en helomvändning mitt i livet, och sätta mig på skolbänken i vuxen ålder. Oj, vad roligt det var!! Slängde mig över alla böcker med en glupande aptit och ett brinnande intresse. Jag läste 1 1/2 år, och sedan var jag färdig undersköterska. Och nu sitter jag här på ändan med min utbildning och har inget jobb. Det är lite som att gå ut på dans, man är uppsminkad och snygg och redo, men ingen bjuder upp. Undrar varför? Det känns så trist när man vet att man har kunskapen och att man skulle kunna göra ett bra jobb, om man bara fick chansen, och dessutom ser och hör man ofta hur många människor inom vårdyrken missköter både sig själva och sina patienter. Egentligen kan jag tycka att man borde ha vissa test för att se om de människor som jobbar med vårdyrken verkligen passar inom den genren. Har man inte förmåga att känna sympati, empati och dessutom en nypa respekt och hänsyn så kanske man inte ska ha ett sådant jobb. Just när det gäller vårdyrken så tycker jag att man bör ha ett visst intresse av människor för att kunna göra ett bra jobb. Människor är levande varelser med känslor och tankar. Allt för många gånger har jag sett hur gamla människor blivit hånade, slagna, förolämpade och kränkta av människor som jobbar inom vården. Och detta får de dessutom lön för...Känner en genuin rädsla för att bli gammal när jag ser sånt här, så vill jag inte ha det på min ålders höst. Icke att förglömma, det finns massor av helt underbara och varmhjärtade människor inom vårdyrkena också, som skänker guldkant åt många människor, och de ska ha all heder för sitt arbete! Synd bara att det alltid ska hamna en viss mängd "ogräs" i planteringarna, som brer ut sig och vill kväva det goda för att få större makt, men så har det väl alltid varit.
Jag hoppas verkligen att det ska bli min tur snart, och att jag blir uppbjuden till nästa dans, och slipper sitta längst in i hörnan och titta på alla de andra som dansar och har roligt. Och när det väl blir min tur, så ska jag komma i håg hur det kändes att vara "panelhöna", och dra med mig alla efterkommande i dansen också, så att så många som möjligt kommer med i dansen och får njuta av glädjen att ha dansskorna på sig!!

Just nu är jag arbetslös, och det tycker jag inte är roligt. Jag är en av alla dem som fick för sig att göra en helomvändning mitt i livet, och sätta mig på skolbänken i vuxen ålder. Oj, vad roligt det var!! Slängde mig över alla böcker med en glupande aptit och ett brinnande intresse. Jag läste 1 1/2 år, och sedan var jag färdig undersköterska. Och nu sitter jag här på ändan med min utbildning och har inget jobb. Det är lite som att gå ut på dans, man är uppsminkad och snygg och redo, men ingen bjuder upp. Undrar varför? Det känns så trist när man vet att man har kunskapen och att man skulle kunna göra ett bra jobb, om man bara fick chansen, och dessutom ser och hör man ofta hur många människor inom vårdyrken missköter både sig själva och sina patienter. Egentligen kan jag tycka att man borde ha vissa test för att se om de människor som jobbar med vårdyrken verkligen passar inom den genren. Har man inte förmåga att känna sympati, empati och dessutom en nypa respekt och hänsyn så kanske man inte ska ha ett sådant jobb. Just när det gäller vårdyrken så tycker jag att man bör ha ett visst intresse av människor för att kunna göra ett bra jobb. Människor är levande varelser med känslor och tankar. Allt för många gånger har jag sett hur gamla människor blivit hånade, slagna, förolämpade och kränkta av människor som jobbar inom vården. Och detta får de dessutom lön för...Känner en genuin rädsla för att bli gammal när jag ser sånt här, så vill jag inte ha det på min ålders höst. Icke att förglömma, det finns massor av helt underbara och varmhjärtade människor inom vårdyrkena också, som skänker guldkant åt många människor, och de ska ha all heder för sitt arbete! Synd bara att det alltid ska hamna en viss mängd "ogräs" i planteringarna, som brer ut sig och vill kväva det goda för att få större makt, men så har det väl alltid varit.
Jag hoppas verkligen att det ska bli min tur snart, och att jag blir uppbjuden till nästa dans, och slipper sitta längst in i hörnan och titta på alla de andra som dansar och har roligt. Och när det väl blir min tur, så ska jag komma i håg hur det kändes att vara "panelhöna", och dra med mig alla efterkommande i dansen också, så att så många som möjligt kommer med i dansen och får njuta av glädjen att ha dansskorna på sig!!

Hösten har målat naturen

i en helt annan färg

Eldiga glödande nyanser

förtrollar bäckar och berg

Rött och orange och gult

Hösten har målat naturen

i en helt annan färg

Eldiga glödande nyanser

förtrollar bäckar och berg

Rött och orange och gult

Sträcker mina händer mot himlen
för att ta emot det nya året
ett oskrivet blad som ska fyllas
till bredden med innehåll

Vad ska det ge och vad ska det ta
ingen av oss vet svaren i dag
men ta emot det med ett leende
som banar väg för något bra

Måtte det nya årets dagar
öppna dörrar och möjligheter
som gör vägen värd att vandra
både för mig, och alla andra

GOTT NYTT ÅR!

Sträcker mina händer mot himlen
för att ta emot det nya året
ett oskrivet blad som ska fyllas
till bredden med innehåll

Vad ska det ge och vad ska det ta
ingen av oss vet svaren i dag
men ta emot det med ett leende
som banar väg för något bra

Måtte det nya årets dagar
öppna dörrar och möjligheter
som gör vägen värd att vandra
både för mig, och alla andra

GOTT NYTT ÅR!

Sitter i mörkret och lyssnar på hur regnet smattrar mot rutan utanför. Det är varmt och torrt och tryggt inne i mitt rum. Jag känner mig varm och trygg inuti också. Världen utanför mitt fönster är en annan värld; en värld av skräck och sorg och våld. Jag vill dra igen fönstret helt och hållet, stänga till den lilla glipan som alltid brukar släppa in frisk syrerik luft i mitt rum så att det känns behagligt och svalt. Men nu är jag rädd för allt utanför. Världen är farlig och otrygg och jag vill värja mig från allt det onda som händer där. Men tankar och känslor tränger sig på och drar mig med utan att fråga mig om lov. Ingen är trygg någonstans, vi kan alla bli offer när som helst. Mitt hjärta gråter för alla dem som drabbades i Norge och deras anhöriga. Jag har inga ord som kan beskriva hur ont det gör mig att människor ska behöva gå igenom sådana obeskrivliga tragedier. Och någonstans djupt inom mig skäms jag lite grann för att mitt hjärta ändå tänker med tacksamhet " tack gode Gud att det inte var min tur denna gången". Mitt hjärta slår, jag lever fortfarande och min värld finns kvar. Men utanför mitt fönster ylar rädslan i vinden och sorgens tårar blandas med regndropparna. Hopp och förtvivlan krigar i mörkret. Ingenting där ute i mörkret kan svara på det som alla undrar; VARFÖR???

Tog mig en liten funderare på det här med ärlighet när jag läst Maria Kedvalls blogginlägg. Trodde att ärlighet var utrotat, eller åtminstone fridlyst i dagens samhälle. Det finns väl ingen människa som är ärlig nu för tiden, det betalar sig inte längre, tvärtom. Människor säger vad som helst för att "köpa" vänner, kärlek, framgång osv. Är du ärlig blir du antagligen hämtad av män i vita rockar och isolerad på en öde ö så att du inte kan skada någon annan människa med din ärlighet! En ärlig människa har inga vänner, för de vill inte höra sanningen, bara det som klär dem och får dem att glänsa. En ärlig människa kan dela med sig, och kliva åt sidan för någon annan, men i dagens samhälle gäller det att trampa ner alla andra för att komma först. Störst, bäst och vackrast är ärligast med andra ord!! Ärlighet och sanningar är obekväma för de är nakna och avskalade, där finns inget att gömma sig bakom. Dessutom är sanningar och ärlighet oftast inte vackra och därför är det bättre att stoppa huvudet i sanden som strutsen, och ljuga tills du tror dig själv! Men vad händer när samvetet tar dig i nackskinnet och ställer dig framför spegeln så att du kan ta dig en rejäl titt på dina oskyldiga ögon och din svarta tunga? Kan man sova gott om natten och be sin aftonbön med rent mjöl i påsen då? Kanske är det som min gamla mormor säger; sanningen klär inte alla, men jag önskar ändå att alla hade råd att unna sig att vara ärliga, både för sin egen och andras skull. Det skulle bli en mycket trevligare, vackrare och säkrare värld att leva i. Vad är det med sanning och ärlighet som får oss att lägga benen på ryggen och gömma oss i närmsta garderob? Tror nog att ärlighet kan göra ont, men jag tror inte att den är farlig, utom för den som ljuger kanske. Nej, ärlighet är absolut en bra ingrediens i livets kaka, om än med lite bitter eftersmak, och det går alltid att skölja ner den med lite sunt förnuft

Tog mig en liten funderare på det här med ärlighet när jag läst Maria Kedvalls blogginlägg. Trodde att ärlighet var utrotat, eller åtminstone fridlyst i dagens samhälle. Det finns väl ingen människa som är ärlig nu för tiden, det betalar sig inte längre, tvärtom. Människor säger vad som helst för att "köpa" vänner, kärlek, framgång osv. Är du ärlig blir du antagligen hämtad av män i vita rockar och isolerad på en öde ö så att du inte kan skada någon annan människa med din ärlighet! En ärlig människa har inga vänner, för de vill inte höra sanningen, bara det som klär dem och får dem att glänsa. En ärlig människa kan dela med sig, och kliva åt sidan för någon annan, men i dagens samhälle gäller det att trampa ner alla andra för att komma först. Störst, bäst och vackrast är ärligast med andra ord!! Ärlighet och sanningar är obekväma för de är nakna och avskalade, där finns inget att gömma sig bakom. Dessutom är sanningar och ärlighet oftast inte vackra och därför är det bättre att stoppa huvudet i sanden som strutsen, och ljuga tills du tror dig själv! Men vad händer när samvetet tar dig i nackskinnet och ställer dig framför spegeln så att du kan ta dig en rejäl titt på dina oskyldiga ögon och din svarta tunga? Kan man sova gott om natten och be sin aftonbön med rent mjöl i påsen då? Kanske är det som min gamla mormor säger; sanningen klär inte alla, men jag önskar ändå att alla hade råd att unna sig att vara ärliga, både för sin egen och andras skull. Det skulle bli en mycket trevligare, vackrare och säkrare värld att leva i. Vad är det med sanning och ärlighet som får oss att lägga benen på ryggen och gömma oss i närmsta garderob? Tror nog att ärlighet kan göra ont, men jag tror inte att den är farlig, utom för den som ljuger kanske. Nej, ärlighet är absolut en bra ingrediens i livets kaka, om än med lite bitter eftersmak, och det går alltid att skölja ner den med lite sunt förnuft