Några tankar från igår: Värdelöshetskänslor efter tenta. Lite glad efter att ha hittat en monolog som jag tycker om. Har en ständig känsla av att vara en irriterande idiot. Tror att jag har alldeles för dålig självkänsla för mitt eget och alla andras bästa. Men jag blev glad när jag fick mail från Ulrica.

Sitter på universitetet, ingen som spelar på flygeln, känns lite tomt. Jag fryser. Det är höst nu, som i Stackars Pettsson. Idag är en konstig dag. Jag har bara en lektion, klockan 5.

Har varit på yoga. Det var länge sen, det kändes. Men gud, så skönt det var. Jag behöver nog det för jag känner mig hur spänd som helst. Tänker att det kommer säkert att bli bättre, men jag vet inte. Saknar sommaren lite, men det är ändå skönt att man kan ha mössa nu utan att folk tittar konstigt på en.

Okej, det här är en tråkig dag. Men såna måste också få finnas. Fast jag har lite svårt att acceptera det. Men det är nog för att jag har för höga krav på allt och alla. Och särskilt mig själv. Längtar efter något nytt. Vad som helst, ny vän, nya kläder, ny bok.

Längtar bort, längtar hem. Som vanligt.

Några tankar från igår: Värdelöshetskänslor efter tenta. Lite glad efter att ha hittat en monolog som jag tycker om. Har en ständig känsla av att vara en irriterande idiot. Tror att jag har alldeles för dålig självkänsla för mitt eget och alla andras bästa. Men jag blev glad när jag fick mail från Ulrica.

Sitter på universitetet, ingen som spelar på flygeln, känns lite tomt. Jag fryser. Det är höst nu, som i Stackars Pettsson. Idag är en konstig dag. Jag har bara en lektion, klockan 5.

Har varit på yoga. Det var länge sen, det kändes. Men gud, så skönt det var. Jag behöver nog det för jag känner mig hur spänd som helst. Tänker att det kommer säkert att bli bättre, men jag vet inte. Saknar sommaren lite, men det är ändå skönt att man kan ha mössa nu utan att folk tittar konstigt på en.

Okej, det här är en tråkig dag. Men såna måste också få finnas. Fast jag har lite svårt att acceptera det. Men det är nog för att jag har för höga krav på allt och alla. Och särskilt mig själv. Längtar efter något nytt. Vad som helst, ny vän, nya kläder, ny bok.

Längtar bort, längtar hem. Som vanligt.

Snorar mig igenom ytterligare en dag. Det här med förkylningar är verkligen inte min grej, om det nu är någons. I och för sig kan jag ibland längta efter en förkylning, att få vara sjuk så att det kan vara okej att inte orka med allt. Men sen när snorandet kommer visar det sig alltid att det är helt omöjligt att hinna ta det lugnt och att jag istället tvingas tänka trots att hjärnsubstansen förvandlats till seg sirap, vilket tankarna måste kämpa ordentligt för att ta sig igenom. I vanliga fall tycker jag att min association- och uppfattningsförmåga är helt acceptabel, jag kan tänka. För tillfället fungerar ingenting. Jag kan inte tänka, jag kan inte skriva, jag kan inte plugga, jag kan inte teckna. Det är frustrerande för jag vill ju göra massor. I vanliga fall sitter jag ju aldrig still och jag kan inte göra det ordentligt nu heller, det är bara det att allt jag gör blir fruktansvärt fel och misslyckat.

Min teknik för att hålla mig frisk brukar i vanliga fall gå ut på att inte låtsas om att jag känner mig hängig. Det brukar fungera, första dagen. Då brukar jag få en liten kick av att inte riktigt kunna andas ordentligt. Jag blir lite mer lössläppt och tillåter mig själv lite mer, med argumentet att jag är ju sjuk. Resultatet av att jag igår dansade,  träffade utställningsfolket och var allmänt flamsigt kreativ på Marilynmötet är att jag idag är totalt däckad. Inte så lyckat. Som tur är har jag bara en lektion. Den orkar jag nog släpa mig iväg till.

De senaste dagarna har jag känt mig så oerhört oallmänbildad. Eller, det är nog mer än dagar, jag har ju inte läst tidningen på evigheter. Ja, jag vet att Herta Müller fick Priset, men jag har ingen koll alls på vem hon är. Fast tysk, jag borde läsa nåt av henne på tyska. Jag vill egentligen ha koll, jag vill vara lite mer kulturmänniska, jag vill kunna saker. Men hur ska man hinna, tiden räcker aldrig.

En fascinerande upptäckt jag just gjorde är att jag automatiskt anpassar mig när jag skriver. Jag skriver annorlunda här än på p3-forumet. Inte mycket men lite.

Nu längtar jag efter en kopp te.

Snorar mig igenom ytterligare en dag. Det här med förkylningar är verkligen inte min grej, om det nu är någons. I och för sig kan jag ibland längta efter en förkylning, att få vara sjuk så att det kan vara okej att inte orka med allt. Men sen när snorandet kommer visar det sig alltid att det är helt omöjligt att hinna ta det lugnt och att jag istället tvingas tänka trots att hjärnsubstansen förvandlats till seg sirap, vilket tankarna måste kämpa ordentligt för att ta sig igenom. I vanliga fall tycker jag att min association- och uppfattningsförmåga är helt acceptabel, jag kan tänka. För tillfället fungerar ingenting. Jag kan inte tänka, jag kan inte skriva, jag kan inte plugga, jag kan inte teckna. Det är frustrerande för jag vill ju göra massor. I vanliga fall sitter jag ju aldrig still och jag kan inte göra det ordentligt nu heller, det är bara det att allt jag gör blir fruktansvärt fel och misslyckat.

Min teknik för att hålla mig frisk brukar i vanliga fall gå ut på att inte låtsas om att jag känner mig hängig. Det brukar fungera, första dagen. Då brukar jag få en liten kick av att inte riktigt kunna andas ordentligt. Jag blir lite mer lössläppt och tillåter mig själv lite mer, med argumentet att jag är ju sjuk. Resultatet av att jag igår dansade,  träffade utställningsfolket och var allmänt flamsigt kreativ på Marilynmötet är att jag idag är totalt däckad. Inte så lyckat. Som tur är har jag bara en lektion. Den orkar jag nog släpa mig iväg till.

De senaste dagarna har jag känt mig så oerhört oallmänbildad. Eller, det är nog mer än dagar, jag har ju inte läst tidningen på evigheter. Ja, jag vet att Herta Müller fick Priset, men jag har ingen koll alls på vem hon är. Fast tysk, jag borde läsa nåt av henne på tyska. Jag vill egentligen ha koll, jag vill vara lite mer kulturmänniska, jag vill kunna saker. Men hur ska man hinna, tiden räcker aldrig.

En fascinerande upptäckt jag just gjorde är att jag automatiskt anpassar mig när jag skriver. Jag skriver annorlunda här än på p3-forumet. Inte mycket men lite.

Nu längtar jag efter en kopp te.

Under förra året (och delvis detta år också) arbetade jag med att göra en utställning som hette SMAL. Det är en utställning om skönhetsideal. Den är gjord för ungdomar och av ungdomar. Tillsammans med sex andra ungdomar i Norrköping och ett antal andra i Malmö, Stockholm och Östersund gjorde jag en utställning som jag (och alla andra som jobbat med den) är oerhört stolta över.

Utställningen behandlade skönhetsideal ur en mängd olika aspekter: ideal och media, kroppen och ätstörningar, historiskt perspektiv, plastikoperationer, krav som idealen skapar och hur idealen själva skapas.

Förra året var det vernissage på Arbetets museum i Norrköping, och nu turnerar utställningen runt i Sverige.

Känslan av att kunna vara med och påverka är häftig. Och när jag arbetade med SMAL kändes det verkligen som om jag hade makt och möjlighet att påverka.

Skönhetsideal är en viktig fråga. Det är så många (kanske framförallt unga) som mår dåligt av idealen och de krav på perfektionism som de skapar. I dagens retuscherade samhälle är det svårt att inte bli påverkad. I och med utställningen vill vi upplysa om att idealen finns, hur de påverkar människor, och det faktum att det finns många människor som tjänar pengar på att idealen finns och ser ut som de gör - och på att människor mår dåligt av dem.

Under förra året (och delvis detta år också) arbetade jag med att göra en utställning som hette SMAL. Det är en utställning om skönhetsideal. Den är gjord för ungdomar och av ungdomar. Tillsammans med sex andra ungdomar i Norrköping och ett antal andra i Malmö, Stockholm och Östersund gjorde jag en utställning som jag (och alla andra som jobbat med den) är oerhört stolta över.

Utställningen behandlade skönhetsideal ur en mängd olika aspekter: ideal och media, kroppen och ätstörningar, historiskt perspektiv, plastikoperationer, krav som idealen skapar och hur idealen själva skapas.

Förra året var det vernissage på Arbetets museum i Norrköping, och nu turnerar utställningen runt i Sverige.

Känslan av att kunna vara med och påverka är häftig. Och när jag arbetade med SMAL kändes det verkligen som om jag hade makt och möjlighet att påverka.

Skönhetsideal är en viktig fråga. Det är så många (kanske framförallt unga) som mår dåligt av idealen och de krav på perfektionism som de skapar. I dagens retuscherade samhälle är det svårt att inte bli påverkad. I och med utställningen vill vi upplysa om att idealen finns, hur de påverkar människor, och det faktum att det finns många människor som tjänar pengar på att idealen finns och ser ut som de gör - och på att människor mår dåligt av dem.

Plötsligt tar allt slut. Pang bom, slut på allt. Jag levde som i min egen värld av stress och superplanering. Ett par månader av konstant arbete, plugg. Varje minut, varje sekund, planerad in i minsta detalj. Sen sista provet. Och allt som mitt liv var försvann. Jag vet jag har mer, men plötsligt vet jag inte längre vad som är jag. Plötsligt är jag bara skolan och plötsligt är skolan slut. Och jag tar slut. Ett snedsteg och jag klarar det inte.

Bryter ihop på tågstationen. Sitter där och gråter. Ett inställt tåg. Ett överfullt tåg. Tårarna rinner nerför kinderna, klibbar i halsduken, blött och äckligt. Fryser om händerna så jag vill inte ta av vantarna för att torka ansiktet. En av gubbarna som alltid sitter där och aldrig väntar på ett tåg kommer fram. Klappar mig lite på huvudet. Han förstår. Han vet att allt inte är lätt. Och jag vet också, att jag har inget problem, jag har inga bekymmer. Jag orkar bara inte mer. Utmattad, avtrubbad. Får man gråta då? Kanske förbrukar jag tårarna som hade behövts bättre någon annan gång.

Allt blir lite bättre. Tid att tänka. Blir övertygad om att jag inte är ensam. Gråter lite igen. Jag tycker nog om att gråta. Kanske.

Plötsligt tar allt slut. Pang bom, slut på allt. Jag levde som i min egen värld av stress och superplanering. Ett par månader av konstant arbete, plugg. Varje minut, varje sekund, planerad in i minsta detalj. Sen sista provet. Och allt som mitt liv var försvann. Jag vet jag har mer, men plötsligt vet jag inte längre vad som är jag. Plötsligt är jag bara skolan och plötsligt är skolan slut. Och jag tar slut. Ett snedsteg och jag klarar det inte.

Bryter ihop på tågstationen. Sitter där och gråter. Ett inställt tåg. Ett överfullt tåg. Tårarna rinner nerför kinderna, klibbar i halsduken, blött och äckligt. Fryser om händerna så jag vill inte ta av vantarna för att torka ansiktet. En av gubbarna som alltid sitter där och aldrig väntar på ett tåg kommer fram. Klappar mig lite på huvudet. Han förstår. Han vet att allt inte är lätt. Och jag vet också, att jag har inget problem, jag har inga bekymmer. Jag orkar bara inte mer. Utmattad, avtrubbad. Får man gråta då? Kanske förbrukar jag tårarna som hade behövts bättre någon annan gång.

Allt blir lite bättre. Tid att tänka. Blir övertygad om att jag inte är ensam. Gråter lite igen. Jag tycker nog om att gråta. Kanske.

Igår åkte jag tåg. Att stå på pendelstationen i Kimstad. Där finns en väntkur som jag och min bror konstaterat måste vara felkonstruerad. Det blåser alltid därinne. Även vindstilla dagar fläktar det där, för att då inte tala om de dagar då det faktiskt blåser. Det är orkan. Orkaner kan var psykiska också, känslostormar, tänker jag. Men igår var det sol. För att inte bli för varm ställer man sig i skuggan. Jag gör så. Där finns två små pojkar. Den här sortens pojkar som fortfarande har stora ryggsäckar som sitter högt upp på ryggen. De pratar om skräckfilm. ”Har du sett den?” ”Nä” ”Det är säkert femton år på den” ”Mm” ”Asläskig” Jag tänker att jag aldrig sett på skräckfilm. Inte ens Scary movie. Inuti kuren sitter en man med svarta jeans och svarta solglasögon. Jag tittar lite på honom. Så ställer jag mig på utsidan av kuren, lutar ryggen mot glasväggen. Han ser mig genom den. Det blir lite klumpigt med ryggsäcken, men jag kan böja ryggen i en båge över den. Det blir en liten duns när mitt huvud slår emot glaset. Jag tänker på vad han tänker på. Han är gammal. Ser han mig? En gång var det en man i väntkuren som var gammal och som sa att han vill ligga med mig. Jag vet att det är fel, men jag kunde inte låta bli att bli glad. Jag tänker på det.

Det är absurt. Medvetenheten om kroppen utanför väntkuren. Att bli ett objekt liksom. Som om jag ville. Absurt. För samtidigt stör det mig. När jag är med honom – han som jag tror att jag är övertygad om att jag ganska säkert vet att jag är kär i. När han tar i mig kan jag inte låta bli att känna mig lite objektifierad, på ett sätt jag inte vill. Som känns konstigt. Inte för att han är det. Konstig. Eller nedvärderande, objektifierande, mansgrisig. För jag vet att han vet. Han är bättre än jag. Han skriver en istället för man. Och när jag skriver det låter det ironiskt, men jag menar det, jag vet att han är bra. Ändå blir min kropp ett objekt och det stör mig. Då. Och när jag tänker utanför busskuren. Det stör mig. Jag stör mig. Och jag tänker på Vita Sackville-West som är något av min idol. Hon tyckte inte om att ha sex. Tycker jag om det? Jag vet inte. Det känns konstigt. Det är så mycket som stör. Men ja. Eller något.

På kvällen går jag på teater. Skolan bjuder mig. Vi ser Duett för en. Det är en kvinna som drabbats av MS. Jag inleder med att störa mig lite på den. På språket och replikerna och hur de uttalas. Det är så oironiskt styltigt på något sätt. Men ibland, ibland är det så bra att det gör ont. Som när hon blir arg och frustrerad, och hon kan inte röra sig, orden och rösten blir lite lite konstiga. Skörheten, jag minns känslan av att inte kunna vara arg. Den stympade ilskan. Förtvivlan. Det gör ont. Samtidigt tänker jag att det är Så Jävla Starkt. Och det stör mig. Tänker att de små sakerna egentligen drabbar mer. Som att det är de som är de viktiga egentligen. De små skevheterna i verkligheten. Och jag stör mig på att jag själv skriver Så Jävla Starka saker. Samtidigt. Jag blev ju väldigt berörd av den där filmen vi såg i skolan förra vintern, som jag inte minns namnet på. Den handlade också om sjukdom. Men där var det nog familjen som drabbade. Som fick mig att tänka på mig själv och min familj. Jag har dåligt samvete. Ofta. Jag läste i tidningen om Ken Ring (som jag inte vet vem det är) som skulle göra ett radioprogram om dåligt samvete. Han skrev på Twitter att han alltid drömt om att göra radio. Då fick han göra det. Jag ska också skriva på Twitter att jag alltid drömt om att göra radio. Jag funderar på mig själv och hur jag upplever saker. Jag gör en analys av pjäsen. Eller. Inte en pjäsanalys, en upplevelseanalys, för jag tycker inte det kan räknas som pjäsanalys när jag utgår så mycket från min egen upplevelse.

Onsdag. Jag sitter på biblioteket och skriver. Jag tycker om bibliotek. Jag sitter i konstboksavdelningen med svarta soffor, hör svag musik någonstansifrån. Man känner sig lite förkyld. Så här på höstkanten. Jag är inte ensam om det. Snart är det dags att gå ut i regnet.

Jag saknar honom och hans närhet. Jag tänker hela tiden att han ska försvinna. Är jag kär då? Karin säger det. Jag vill lita på Karin, men allting känns så ovant. Nu skriver jag om honom igen. Helt oprovocerat skriver jag om honom. Det betyder nog något. Även om det känns lite fånigt. Som när jag skriver massor av utropstecken. Jag misstänker att det är han som får mig att göra det. För han känns så. Utropstecken.

”I am not I: thou art not he or she: they are not they.”

 Evelyn Waugh

--

På kvällarna får jag myggbett. De kliar när de hamnar vid fållen på byxorna.

--

Våren kommer. Tror jag. Fast det inte syns. Allt börjar leva igen. Kanske inte naturen, men resten av livet. Dagarna blir kaos och tiden springer fram.

Roliga saker: Jag skriver dramatik, intensivt - hittar det jag älskar. Jag försöker bli illustratör - en sak till som jag älskar. Jag dansar. Jag spelar teater. Jag blir scenpoet.

Hemska saker: Farfar dör, det är orättvist och onödigt och jag vet inte vad jag ska tänka, jag är ledsen, och när jag är glad skäms jag för att jag inte är ledsen. Mamma bryter armen, vardagligt och inte så farligt, men ändå, allt tar så mycket tid. Jag pluggar alldeles för mycket, jag orkar inte mer.

För mycket att tänka på för lite tid.

Våren kommer. Tror jag. Fast det inte syns. Allt börjar leva igen. Kanske inte naturen, men resten av livet. Dagarna blir kaos och tiden springer fram.

Roliga saker: Jag skriver dramatik, intensivt - hittar det jag älskar. Jag försöker bli illustratör - en sak till som jag älskar. Jag dansar. Jag spelar teater. Jag blir scenpoet.

Hemska saker: Farfar dör, det är orättvist och onödigt och jag vet inte vad jag ska tänka, jag är ledsen, och när jag är glad skäms jag för att jag inte är ledsen. Mamma bryter armen, vardagligt och inte så farligt, men ändå, allt tar så mycket tid. Jag pluggar alldeles för mycket, jag orkar inte mer.

För mycket att tänka på för lite tid.

Tänkte bara säga att...

Jag är nominerad till Lilla Augustpriset!

Jippie!!

Det känns väldigt bra. Lilla August är en novelltävling för ungdomar mellan 16 och 20 år. Och av över 500 bidrag har min novell alltså blivit en av sex nominerade. Jag var nominerad 2008 också, och det är ju extra roligt att juryn valt ut min text igen.

För att läsa och rösta på novellerna kolla här:

Min nya favoritsysselsättning nu sedan jag flyttat till storstan (allting är relativt, jämfört med trettiofem hushåll i Skärkind så är Kimstad stort – det finns ju faktiskt både tågstation, pizzeria och gatlyktor) är kvällspromenader. Jag älskar det. När det är mörkt ute kan man nämligen se så bra in i alla fönster. Det är underbart intressant att se hur det ser ut hemma hos alla okända grannar. Tyvärr är det inte ofta jag ser så mycket människor, kanske hinner de gömma sig lagom tills jag kommer förbi, kanske står de bakom gardinerna och tittar på mig och tänker att nu kommer hon igen, den där spionerande, snokande tjejen med fula gympaskor och röd kappa.

Utifrån gatan ser rummen nästintill magiska ut. Därifrån ser man saker som inte syns därinne, det har jag märkt när jag tittat in genom fönstren i vårt hus. Utifrån får man ett annat perspektiv. Objektivitet. Sådant som man kan applicera även på synen på diverse tankar, problem, relationer.

En viktig upptäckt jag gjort är att teven är gigantiskt stor utifrån. Det är definitivt slöseri med pengar att köpa en hdreadyteve eller annan mångamiljonertumsskärm när man så enkelt kan se allting genom grannens fönster. Jag ser till och med textraderna. Jag undrar lite vad det säger om människan, när teven tar större plats i huset än någonting annat. Och den är hela tiden lika intressant att studera utifrån fönstret, för den är nästan alltid påslagen. Jag ser fler rörelser på teven än bland de dödliga människorna som faktiskt bor i husen. Teven har tagit över en hel vägg i vardagsrummet, och en tredjedel av varje dag, kanske något överdrivet, men ändå. Vad är det för liv egentligen?

Utifrån gatan blir allt litet, som i ett dockskåp. Jag vill ta tag i människorna, leka med dem. Särskilt älskar jag köken. Att se hur de lagar mat eller äter, för där ser jag dem ibland, människorna. Jag tycker om att föreställa mig hur det ser ut om jag skulle vara inne i rummet, hur resten av rummet, det som jag inte ser från gatan, kan se ut.

Min nya favoritsysselsättning nu sedan jag flyttat till storstan (allting är relativt, jämfört med trettiofem hushåll i Skärkind så är Kimstad stort – det finns ju faktiskt både tågstation, pizzeria och gatlyktor) är kvällspromenader. Jag älskar det. När det är mörkt ute kan man nämligen se så bra in i alla fönster. Det är underbart intressant att se hur det ser ut hemma hos alla okända grannar. Tyvärr är det inte ofta jag ser så mycket människor, kanske hinner de gömma sig lagom tills jag kommer förbi, kanske står de bakom gardinerna och tittar på mig och tänker att nu kommer hon igen, den där spionerande, snokande tjejen med fula gympaskor och röd kappa.

Utifrån gatan ser rummen nästintill magiska ut. Därifrån ser man saker som inte syns därinne, det har jag märkt när jag tittat in genom fönstren i vårt hus. Utifrån får man ett annat perspektiv. Objektivitet. Sådant som man kan applicera även på synen på diverse tankar, problem, relationer.

En viktig upptäckt jag gjort är att teven är gigantiskt stor utifrån. Det är definitivt slöseri med pengar att köpa en hdreadyteve eller annan mångamiljonertumsskärm när man så enkelt kan se allting genom grannens fönster. Jag ser till och med textraderna. Jag undrar lite vad det säger om människan, när teven tar större plats i huset än någonting annat. Och den är hela tiden lika intressant att studera utifrån fönstret, för den är nästan alltid påslagen. Jag ser fler rörelser på teven än bland de dödliga människorna som faktiskt bor i husen. Teven har tagit över en hel vägg i vardagsrummet, och en tredjedel av varje dag, kanske något överdrivet, men ändå. Vad är det för liv egentligen?

Utifrån gatan blir allt litet, som i ett dockskåp. Jag vill ta tag i människorna, leka med dem. Särskilt älskar jag köken. Att se hur de lagar mat eller äter, för där ser jag dem ibland, människorna. Jag tycker om att föreställa mig hur det ser ut om jag skulle vara inne i rummet, hur resten av rummet, det som jag inte ser från gatan, kan se ut.

Din mamma har cancer. Jag vet inte. Vad jag ska säga.

Kan inte förstå. Vill inte kunna förstå. Önskar att jag slipper förstå.

Men ändå. Jag skulle vilja. Trösta. Vara en axel, som du kan gråta mot. Vara någon, som kan säga de rätta orden. Som vet vad som hjälper.

Kan bara säga att jag vet inte vad jag ska säga. Men du säger, att det räcker med det.

Din mamma har cancer. Jag vet inte. Vad jag ska säga.

Kan inte förstå. Vill inte kunna förstå. Önskar att jag slipper förstå.

Men ändå. Jag skulle vilja. Trösta. Vara en axel, som du kan gråta mot. Vara någon, som kan säga de rätta orden. Som vet vad som hjälper.

Kan bara säga att jag vet inte vad jag ska säga. Men du säger, att det räcker med det.

Jag förstår inte hur jag kan vara så fruktansvärt ensam på ett universitet med tusentals studenter, i en klass med massor av trevliga, snälla, oerhört sociala människor, på kafét med kompisarna, vid frukostbordet med familjen. De är där men ändå inte, jag är där men ändå inte. Försöker bota min ensamhet med miljoner aktiviteter, med det enda resultatet att jag nästintill dör av stress och utmattning. Jag är nog inte riktigt bra för mig själv.

Kan inte beskriva hur mycket lite kroppslös, ljudlös kontakt via internet betyder. Känns patetiskt, men kommentarerna på mina texter värmer mer än jag vågar erkänna för mig själv.

Det är oktober nu, mina läppar och fingrar är redan förstörda av torr vinterluft, hur ska de överleva till våren? Mina tankar fryser fast i redan tänkta banor och jag grottar ner mig i min egen eländighet, i ett tycka-synd-om-mig-själv-universum där jag får vara huvudperson och jag inte behöver jämföra mig med andra hela tiden.

Alltså, egentligen är ju allt rolig, spännande, fantastiskt. Varför kan jag inte få njuta? Varför känns livet mest som en lång måste-göra-lista, där jag efterhand kan bocka av några saker. Varför längtar jag inte efter födelsedagskalas, möten, biobesök? Varför längtar jag istället tills de är slut?

Jag blir trött på mig själv när jag håller på så här. Måste försöka tänka lite mer positivt. Snart är det jul. Det är ju roligt.

Jag förstår inte hur jag kan vara så fruktansvärt ensam på ett universitet med tusentals studenter, i en klass med massor av trevliga, snälla, oerhört sociala människor, på kafét med kompisarna, vid frukostbordet med familjen. De är där men ändå inte, jag är där men ändå inte. Försöker bota min ensamhet med miljoner aktiviteter, med det enda resultatet att jag nästintill dör av stress och utmattning. Jag är nog inte riktigt bra för mig själv.

Kan inte beskriva hur mycket lite kroppslös, ljudlös kontakt via internet betyder. Känns patetiskt, men kommentarerna på mina texter värmer mer än jag vågar erkänna för mig själv.

Det är oktober nu, mina läppar och fingrar är redan förstörda av torr vinterluft, hur ska de överleva till våren? Mina tankar fryser fast i redan tänkta banor och jag grottar ner mig i min egen eländighet, i ett tycka-synd-om-mig-själv-universum där jag får vara huvudperson och jag inte behöver jämföra mig med andra hela tiden.

Alltså, egentligen är ju allt rolig, spännande, fantastiskt. Varför kan jag inte få njuta? Varför känns livet mest som en lång måste-göra-lista, där jag efterhand kan bocka av några saker. Varför längtar jag inte efter födelsedagskalas, möten, biobesök? Varför längtar jag istället tills de är slut?

Jag blir trött på mig själv när jag håller på så här. Måste försöka tänka lite mer positivt. Snart är det jul. Det är ju roligt.

Min dröm är att skriva. Jag vill berätta historier. Bli av med alla tankar som snurrar runt i mitt huvud och förvirrar, förgör. Jag vill låta andra veta. Jag vill låta andra uppleva på distans, på avstånd. Jag vill beröra. Vågar nästan aldrig säga att jag vill bli författare. Det känns så barnsligt dumt. Verkligen bara en dröm, utan verklighetsförankring. Vem tror jag att jag är liksom? Bättre än alla andra misslyckade författare som tror att de kan när de egentligen bara är patetiska? Tror jag verkligen att jag skulle kunna.

Drömmen kryper närmare. Jag har blivit nominerad igen. Förra året var det Lilla Augustpriset, i år Unga Berättare. Men jag skräms av mig själv när jag lyckas. Jag lämnar ut mig själv, kanske för mycket. Vågar knappt låta mamma och pappa läsa. Är det rätt? Men jag vill ju bli sedd. Jag vill bli läst. Mina ord längtar efter uppmärksamhet. (Snälla, läsa på www.ungaberattare.se, Pappa gråter heter min novell)

Men jag är kluven. Vill, vill inte. Gör jag rätt? Så svårt så svårt.