Mitt troll såsom jag känner honom är alltid på väg men ständigt till ett stort löje. Då månen slår honom följe, skrattar han avvaktat inbjudande till honom och utmanar till kapplöpning, som trollen är så förtjusta i. Den initieras enligt alla konstens regler genom att han spottar i höger handflata och stryker av det på vänster tumme och håller upp det respektfullt mot sin antagonist och därefter tjuvstartar han, när han tror, att månen inte ser på, varvid leken rasar ljud över stock och sten. Eftersom månen inte vill vara sämre han, tjuvstartar han tydligen också till trollets stora glädje, varvid han sitter och storskrattar åt honom nere vid tuvan åt Jonssons fure, så att det hörs vida omkring, när han inte orkar springa längre. Men att månen alltid kommer fram precis samtidigt med honom, är han inte troll till att fundera ut.

Jag tror mig känna mina troll väl, för mina ögon alltid får rätt bärnstensfärgad kulör, som är nödvändig för att upptäcka avvikelser i storskogen, ty troll dyker mycket sällan upp frivilligt som älvor, för troll är då inte kända för att vara särskilt sällskapliga av sig. Det är först när jag ropar jag ser dig, det är lönlöst att gömma dig för mig på det ålderdomliga skogsmannaspråket och stryker bloss med tummen och lyser mig åt ögonen till, som är deras sed, när de ser en främling en dobre, ett icketroll på deras språk, som de efter lång tvekan reser sig upp med håren vibrerande som oerhört fina känslospröt och luktar misstänksamt åt mitt håll. De påstås kunna känna av var och en, som rör sig i deras närhet både genom en oerhört utvecklat syn som hörselsinne, som fungerar väl även i bäckmörker och de påstås också vara oerhört känsliga för vibrationer och ha ett lika gott luktsinne som hundarna. Som alla skogsbor har de intuition som få och det är inte lönt att försöka lura dem, ty snart inser man, att man gör bäst i att syssla med något mer inkomstbringande. Livet i skogen har tagit ut sin rätt och de är fulla av tjuvtricks, om man inte ser upp. Händer de någon gång, att de faktiskt blir lurade, länder det främlingen till ovärderlig ära.

Det är bara under senhösten som trollen blir mycket farliga. Jag följer dem med kikare på respektfullt avstånd. Anfallet börjar med att de inte säger något åt varandra på flera dagar och luktar uppmärksamt på vinden, som drar åt deras håll. Slutligen börjar de hälsa på varandra i en bestämd ordning och då vet man att det hetsat upp sig på en sådan nivå genom att äta alla tänkbara giftiga örter och flugsvamp, så att adrenalinet formligen sjuder i dem. Då är de uppenbarligen alltid ute efter en främling, som förvillat sig ut i deras skog och attacken utlöses utan någon som helst orsak eller förvarning och snart ligger de i en enda röra med främlingen underst, varvid deras skrik snart får övertoner av blodtörst och efter den ursinniga kampen, som oftast varar i flera timmar, varvid de formligen totalt har trampat sönder varje ben på främlingens kropp, ger de honom dödskyssen genom att bita av hans struphuvud med sina vassa tänder och börjar dansa med främlingens ännu rykande varma och blodiga kroppsdel som fetisch under skallande sång oftast till månen. Varför de gör så, vet de inte ens själva, för främlingen tjänar aldrig som föda. De gräver ned honom i tjärnen på ett sådant sätt, att han aldrig kan hittas åtminstone på normalt sätt utan det är först då man kan lysa upp och kalla fram offrets själ med trolldom, som man möjligen kan få syn på dem. Men den blodiga leken tycks vara slutet på deras årsgång, ty man ser dem nästan aldrig på vintern. De bara kryper ihop, när kölden blir för svår och tycks bara gå in i den sten, som råkar befinna sig framför dem. Hur de bär sig åt har man aldrig fått någon lämplig förklaring till.

På våren är de aldrig ute annat än att lärkorna har kommit. En av trollens främsta förmågor är att, som de själv brukar uttrycka det, slå sig i slang med Irgons det vill säga fältgudens lärkor och låta dem fara in i sig. Fältguden är den ende de tycks ha respekt för, ty på hans fält kan de bli nedridna eller dödade av vem det än vara månde utom som det visar sig på våren. I annat fall håller de sig välbetänkt invid skogskanten. Man måste ha deras märkliga nästan överrörliga struphuvud enligt mitt förmenande för att kunna leva sig in i fågelsången med ett sådan osvikligt gehör som de. De lyssnar av precis hur drillarna är uppbyggda och snart kastar de tillbaka huvudet och med osviklig likhet härma och kuva dem med sin onomatopoetiska rytm och börja dansa genom fälten, medan de härmar deras flykt. Då tycks de vara utrustade med egenskaper de inte förfogar över under resten av året, ty de kommer lätt undan deras annars så oförsonliga fiender. Slutligen ser jag lärkorna visa sin absoluta underkastelse inför trollen genom att sätta sig på deras händer och buga för dem.

Man får förr eller senare en bakstöt av att inte förmå sig till att berätta något annat än sanningen om trollen. Mina grannar vid midsommareldarna kan lugnt gå och lägga sig och inte bekymra sig över någon brand. Troll brukar nämligen alltid vakta och släcka eldarna, när det blir natt. Kring min finns det aldrig en enda. Det spelar ingen roll hur mycket gåvor jag än sätter ut. Gåvorna tar de emot men är lika tjurigt ovilliga att göra mig den tjänsten. Kanske är det dags att flytta till en plats där trollen inte känner mig. Man kan ju alltid hoppas.

I går såg jag ett program om Gösta Adrian-Nilsson. En bild av ett tåg lämnade mig inte någon ro. I all hast mitt i morgonrykten skrev jag det här:
Morgonväktens nyanser har självklart sedan länge passerat nutiden, då den i sin tur beslutar sig för att bryta upp det naturliga inneboende motståndet i mina ögon med hjälp av ljusets intensiva radiering. Jag har kvar i mitt förmedvetna någonstans, att min kropp lägras av nuet på en kulle ovanför staden, varför jag kan se långt bort i dalgången. Där borta i fjärran sträcker sig en myr och jag går den sakta i följe samtidigt som en del av mig stannar i dalen. Äntligen syr solpisten fast den komplexa omvärlden och färgar snälltågen rekorderligt nog rödflammiga, då de rusar in i synranden, samtidigt som vindbarriären härdar och huttrar kroppen. Puls efter puls sjunker morgonhöjningen undan i samma ögonblick som min texts mellanrum sluter sig om mig och jag får åter bli centrum för min egen föreställning och jag tar mig rådrum att äska nyljud, som ger föremålen i min närmaste omgivning en distinktare kontur. Men jag ser på speglingen i närmaste vattenpuss att mitt ansikte redan ställt av sig som om ingenting hade hänt. Eftersom omgivningen väntar på att jag skall teckna av kullarna, tar grannskapet med mig i ögonvandringen och fogar flik för flik av upplevelser, allteftersom ljuset initieras, svalnar eller går vilse i dal. Jag lyssnar intensivt eller förstrött på de olika tänkta stationerna fram till banvallen och då hör jag en klar gossröst recitera:

Du stal mitt skratt en sommardag
då mylingen i dig var i nedan…
Orden tror jag mig ha hört. Någonstans i mitt tidigare jag. Jag reser mig för att komma dem i följe men samtidigt grämer jag mig över att tvingas att lämna min lediga plats i vimlet vid banvallen men slutligen blir intrycken för många för att kunna sys samman till en enhet, varför jag tar mig rätten att sjunka ned i naturen och bara vara.
Men plötsligt slår något utanför vårt system av strömmen till min fantasi och mörkret rusar rakt in i textkontrollen och suddar bort det egentliga centrumet för mina upplevelser. Mitt novellförsök blir inte längre någon novell utan scenen sluts för alla mina försök att betvinga den. Slutligen utan att jag vet om det blir det kväll och då finns enbart den mörka himmelssfären över mig. Då och då ser jag blixtar sväva ovanför mig. Till min plats är jag övertygad om lustvandrar stjärnor.

Radiering: Energiöverföring

Solpist: en tänkt plats där solens strålar sammanfaller i ett sorts rum ofta mitt ute i naturen
Äska nyljud: en tänkt situation, då språket inte längre förmår att beskriva verkligheten och då man tvingas att ompröva vad orden egentligen betyder och om de förmår att gestalta verkligheten eller ej.

Eldbrand
öppnar upp glänta
i  förkrosselsen

Tröstförsök
faller stumt till marken

Mina spöken
andas eldstorm

skrattar ihåligt
åt barnuppläsningens naiva

övergångar

utan farostråk
Mina eldblommor
förstärker den dalande dagern

Vaja din vidja

dröm mig ett frö

mitt i din kalla årstid

Röj bort min vinter

Ge vinden ditt rö

Får man lägga ut en dikt för påseende och som man ännu inte är klar med? I så fall har jag följande försök:

Står vaknatt
i skog
kurar morgon
då ljuset blir brunnsdjupt

En maras
silvriga händer
väver spindelväv
till dunstoft
som följer vindens vägar
genom narrblind terräng

Tag mig aldrig tillbaka
till verklighetens broskalva
Jag tar bön av älvor,
som för den långvägs
till Skogsbruden

Mitt ansikte dras in
i dimmornas forshätta
och anletsdrag stelnar
till solmjölk
för vaktrötta ögon,
sedan natt gått till ro.

Jag faller tonlöst
mot mossa
och bereder säng
under storgran
där vägkors går samman

Ibland förväntar man sig inte en reaktion. Jag har träffat på denna situation mer än en gång. På grund av min sjukdom fick jag också inträde i kvinnornas rum det vill säga om sådana kvinnliga problem som de avhandlar då männen inte förstås begripa eller då de inte är närvarande.

Jag hade fått en kvinnlig kompis då jag ritade kroki. Vi var de bästa vänner och jämförde våra teckningar talade om teknik och material och jag funderade starkt på att göra henne till en av mina nära kompisar. Då uppstod en synnerligen otrevlig situation. Det började med att min kompis väninna råkade med olika gester tala om något män inte ska ha några begrepp om. Efter en stund tog min nya kompis sin väninna avsides och slutligen efter tydligen en rasande debatt återvände min kompis lite generat och ville fullfölja den diskussionen vi hade haft då hennes väninna avbröt oss. Plötsligen stelnade hennes blick och hon fick en aha-upplevelse. Hon förstod att jag begripit vad de talat om.

– Var har du fått de här kunskaperna ifrån sade hon med en dov och synnerligen otäck klang.

Det hade jag inte en tanke på att berätta för henne. Varför skulle jag ge henne några insikter om mitt trasiga liv? Efter denna palaver vägrade hon att prata med mig alls.

Jag älskar denna film för dess lögnaktighet, eftersom Salieri och Gluck befann sig hos kejsaren medan Mozart aldrig fick någon tjänst i verkligheten, och jag känner väl igen mig i Salieris situation och har satt upp filmens konsensus på mitt skrivbord. Hellre förintar han (läs Gud) sin skapelse i detta fall Mozart än att ge mig i detta fall Salieri ett enda dugg av Mozarts förmåga. 
Man befinner sig bara i två stadier. Det första kan betecknas att man är särskilt privilegierad av gudarna. Då flyter texterna på som på räls och man är själv förvånad, ty ibland hinner man inte ens få ned alltsammans förrän nästa historia dyker upp och kastar ner den första i ett bråddjup. Det andra stadiet kännetecknas självklart av, att man är förfördelad av samma nyckfulla väsen, när det gäller att finna språk och form men samtidigt går omkring i ett förvänt paradis, där förstadiet till den ena efter den andra historien dyker upp men man har inte förmågan att utlösa dem och få dem att genast förorena något pappersark. Men man vänjer sig, särskilt då ens sprirituella ådra utlöses och man kan likt Amadeus skratta åt alltsammans men på ett barnsligt vis. Gud förbjude, att det blir ett vuxet skämtlynne av alltsammans.