Mitt troll såsom jag känner honom är alltid på väg men ständigt till ett stort löje. Då månen slår honom följe, skrattar han avvaktat inbjudande till honom och utmanar till kapplöpning, som trollen är så förtjusta i. Den initieras enligt alla konstens regler genom att han spottar i höger handflata och stryker av det på vänster tumme och håller upp det respektfullt mot sin antagonist och därefter tjuvstartar han, när han tror, att månen inte ser på, varvid leken rasar ljud över stock och sten. Eftersom månen inte vill vara sämre han, tjuvstartar han tydligen också till trollets stora glädje, varvid han sitter och storskrattar åt honom nere vid tuvan åt Jonssons fure, så att det hörs vida omkring, när han inte orkar springa längre. Men att månen alltid kommer fram precis samtidigt med honom, är han inte troll till att fundera ut.
Jag tror mig känna mina troll väl, för mina ögon alltid får rätt bärnstensfärgad kulör, som är nödvändig för att upptäcka avvikelser i storskogen, ty troll dyker mycket sällan upp frivilligt som älvor, för troll är då inte kända för att vara särskilt sällskapliga av sig. Det är först när jag ropar jag ser dig, det är lönlöst att gömma dig för mig på det ålderdomliga skogsmannaspråket och stryker bloss med tummen och lyser mig åt ögonen till, som är deras sed, när de ser en främling en dobre, ett icketroll på deras språk, som de efter lång tvekan reser sig upp med håren vibrerande som oerhört fina känslospröt och luktar misstänksamt åt mitt håll. De påstås kunna känna av var och en, som rör sig i deras närhet både genom en oerhört utvecklat syn som hörselsinne, som fungerar väl även i bäckmörker och de påstås också vara oerhört känsliga för vibrationer och ha ett lika gott luktsinne som hundarna. Som alla skogsbor har de intuition som få och det är inte lönt att försöka lura dem, ty snart inser man, att man gör bäst i att syssla med något mer inkomstbringande. Livet i skogen har tagit ut sin rätt och de är fulla av tjuvtricks, om man inte ser upp. Händer de någon gång, att de faktiskt blir lurade, länder det främlingen till ovärderlig ära.
Det är bara under senhösten som trollen blir mycket farliga. Jag följer dem med kikare på respektfullt avstånd. Anfallet börjar med att de inte säger något åt varandra på flera dagar och luktar uppmärksamt på vinden, som drar åt deras håll. Slutligen börjar de hälsa på varandra i en bestämd ordning och då vet man att det hetsat upp sig på en sådan nivå genom att äta alla tänkbara giftiga örter och flugsvamp, så att adrenalinet formligen sjuder i dem. Då är de uppenbarligen alltid ute efter en främling, som förvillat sig ut i deras skog och attacken utlöses utan någon som helst orsak eller förvarning och snart ligger de i en enda röra med främlingen underst, varvid deras skrik snart får övertoner av blodtörst och efter den ursinniga kampen, som oftast varar i flera timmar, varvid de formligen totalt har trampat sönder varje ben på främlingens kropp, ger de honom dödskyssen genom att bita av hans struphuvud med sina vassa tänder och börjar dansa med främlingens ännu rykande varma och blodiga kroppsdel som fetisch under skallande sång oftast till månen. Varför de gör så, vet de inte ens själva, för främlingen tjänar aldrig som föda. De gräver ned honom i tjärnen på ett sådant sätt, att han aldrig kan hittas åtminstone på normalt sätt utan det är först då man kan lysa upp och kalla fram offrets själ med trolldom, som man möjligen kan få syn på dem. Men den blodiga leken tycks vara slutet på deras årsgång, ty man ser dem nästan aldrig på vintern. De bara kryper ihop, när kölden blir för svår och tycks bara gå in i den sten, som råkar befinna sig framför dem. Hur de bär sig åt har man aldrig fått någon lämplig förklaring till.
På våren är de aldrig ute annat än att lärkorna har kommit. En av trollens främsta förmågor är att, som de själv brukar uttrycka det, slå sig i slang med Irgons det vill säga fältgudens lärkor och låta dem fara in i sig. Fältguden är den ende de tycks ha respekt för, ty på hans fält kan de bli nedridna eller dödade av vem det än vara månde utom som det visar sig på våren. I annat fall håller de sig välbetänkt invid skogskanten. Man måste ha deras märkliga nästan överrörliga struphuvud enligt mitt förmenande för att kunna leva sig in i fågelsången med ett sådan osvikligt gehör som de. De lyssnar av precis hur drillarna är uppbyggda och snart kastar de tillbaka huvudet och med osviklig likhet härma och kuva dem med sin onomatopoetiska rytm och börja dansa genom fälten, medan de härmar deras flykt. Då tycks de vara utrustade med egenskaper de inte förfogar över under resten av året, ty de kommer lätt undan deras annars så oförsonliga fiender. Slutligen ser jag lärkorna visa sin absoluta underkastelse inför trollen genom att sätta sig på deras händer och buga för dem.
Man får förr eller senare en bakstöt av att inte förmå sig till att berätta något annat än sanningen om trollen. Mina grannar vid midsommareldarna kan lugnt gå och lägga sig och inte bekymra sig över någon brand. Troll brukar nämligen alltid vakta och släcka eldarna, när det blir natt. Kring min finns det aldrig en enda. Det spelar ingen roll hur mycket gåvor jag än sätter ut. Gåvorna tar de emot men är lika tjurigt ovilliga att göra mig den tjänsten. Kanske är det dags att flytta till en plats där trollen inte känner mig. Man kan ju alltid hoppas.
...
den torsdag, 04 december 2008 i MyBlog