1961 - ett år då tiden var tidlös och framtiden oändlig. 1984 var ett futuristiskt år - ouppnåeligt. Jag gav mig ut i världen denna sommar; trampade golvet på första-klass baren på fartyget Kungsholm. När fartyget passerade Vinga låg framtidens USA, som en matta utbredd med önskningar. Radio City väntade med raden av dansande flickor, skyskraporna sökte sig mot skyn, medan fartyget ankrade upp vid Hudson-floden. Vi i personalen åkte till Brooklyn för att idrotta - vann en höjdhoppstävling med dåligt uppgrävd hoppgrop. Jazzskivorna tyngde både armar och fötter. Sommaren 1961 flöt vidare, som om vi ständigt skulle vara unga. Jag skrev dikter i hytten längst ner medan motordånet vävde in mina tankar i poesins nät. I den mogna nattens mörker dumpade jag restaurangens sopor i det svallande havet. Fartyget plöjde natten, som en okuvlig framtidsdröm. Beskedet om att jag skulle bli lärare kom genom telefonen, som enbart fungerade på vissa breddgrader. I New York följde mig dikten genom avenyerna och gatorna - jag skrev och betalade med en stark dollar. Snart skulle Dag Hammarskjöld förolyckas i ett brutalt Kongo. Snart skulle Vietnamkriget eskalera - ett ord som vi inte hade någon aning om, ett ord vars brutalitet skulle cementeras in i ett ständigt pågående nyhetsflöde: Berlin, Kuba, Katanga. Det kalla kriget slog ner en mur av brutala pekpinnar. 23 år senare får jag skåda Östtysklands politiska indoktrinering på fartyget Völkerfreundschaft (Stockholm). Jag var omedvetet inragen i den kapitalistiska strömvirveln. Mina kristna morgonböner dammade av den marxistiska ideologin i biografens salonger. Snart skulle muren falla. Men ändå - det blev många hinder att passera innan världen kunde upplevas med klar blick. Nu - 2011 - har blindheten tilltagit eller har våra ögon öppnats? 

Hans-Evert Renérius