Den sista duken är lagd, sonen har hjälpt mig att handla och bära hem maten till påskbuffén. Det går i dörren och maken kommer hem från en skidresa och vi samlas till en middag, fylld med anekdoter från resan. Allt är frid och fröjd tills min man börjar klaga över ont i magen. Där rök påsken med god mat och samvaro.

Med ett par dagars fördröjning avlöste vi varandra. Då den ena hade gjort sina resor över hinken var det dags för nästa.   I morse sa grabben som har lov:  Mamma det här blev ju ett alldeles "särskilt roligt" påsklov, eller hur?  Jag kunde ju inte annat än hålla med!

Men den goda maten måste ju ätas upp och samvaron vill vi ju ha,  så nära och kära får snart en inbjudan på en "Fördröjd påskbuffè".

Det funkar det också ; )

Slutet på mitt första halva sekel närmar sig, dagarna går så ofantligt fort. Fortfarande så mycket nytt som jag vill lära mig. Har precis börjat lära mig ett nytt språk och även bokat upp mig på en ny utbildning till hösten. Samtidigt får jag lusten att ta upp sådant som jag en gång höll på med i min ungdom. Plötsligt förstår jag inte att jag la av med  teatern, fiolen , trummorna och körsången. Men allt detta är väl bara en livskris eller? Om en månad tar jag klivet i den andra delen av seklet och har känslan av att inte hinna med. Lusten till allt är ändå drivet, så varför grubbla. Jag ska ta emot mina 50  med öppna armar, betydligt klokare och tryggare och med förväntan se fram emot åren som kommer. Eller?