Har precis avslutat en skrivkurs. Den gav en otrolig inspiration, men även, än en gång en bekräftelse på att det berömda "flödet" (allt skrev sig självt) inte var ämnat för mig. Ideérna och tankarna som stormade min hjärna hade ibland svårt att följa en gemensam tråd, vilket gjorde att min hjärna kändes som om den brann.  Fantastiskt ändå, vilken eufori då orden och meningarna bildade ett sorts samband och det kom ut på papper något som var hyfsat läsbart. Men det är väl av den anledningen man ändå fortsätter kan jag tro. Så, bara och gnugga huvudsvålen och ge sig i kast med orden igen. Jag längtar.

Jag har alltid varit tillåten i mina barns värld. De har aldrig visat eller sagt  att jag är pinsam.  Vi har våra duster men vi hittar ändå alltid en nivå där vi kan skratta igen med varandra. 

En dag var vi inne i stan tillsammans och tittade på kläder. Ur högtalarna ljöd så en låt som fick mina gamla disco ben att röra sig. Jag planerade det inte, men hur det var så åkte axlarna upp, jag tog ett par sparsmakade steg samtidigt som jag gungade lite på axlarna och körde lite miniskuggboxning . Det var en himla bra låt ska jag säga. Plötsligt skjuter en tornado in i mitt öra, det är  min äldsta som ilsket väser ur mungipan:

- Sluta!! Gör aldrig ...aldrig om det där, när jag är med dig på stan, hör du det!?! 

 Snopet stannar mina rörelser upp och mina fingrar börjar lite lojt svepa en klädsnurra som står bredvid. Lite tagen på sängen är jag ju. Bilden av den coola morsan vars barn tycker att man är helt ok, fick sig en riktig törn. Jag var bara inte beredd på att jag faktiskt upplevdes minst lika pinsam av mina barn som andra föräldrar inför sina.

Jag har alltid varit tillåten i mina barns värld. De har aldrig visat eller sagt  att jag är pinsam.  Vi har våra duster men vi hittar ändå alltid en nivå där vi kan skratta igen med varandra. 

En dag var vi inne i stan tillsammans och tittade på kläder. Ur högtalarna ljöd så en låt som fick mina gamla disco ben att röra sig. Jag planerade det inte, men hur det var så åkte axlarna upp, jag tog ett par sparsmakade steg samtidigt som jag gungade lite på axlarna och körde lite miniskuggboxning . Det var en himla bra låt ska jag säga. Plötsligt skjuter en tornado in i mitt öra, det är  min äldsta som ilsket väser ur mungipan:

- Sluta!! Gör aldrig ...aldrig om det där, när jag är med dig på stan, hör du det!?! 

 Snopet stannar mina rörelser upp och mina fingrar börjar lite lojt svepa en klädsnurra som står bredvid. Lite tagen på sängen är jag ju. Bilden av den coola morsan vars barn tycker att man är helt ok, fick sig en riktig törn. Jag var bara inte beredd på att jag faktiskt upplevdes minst lika pinsam av mina barn som andra föräldrar inför sina.

Den sista duken är lagd, sonen har hjälpt mig att handla och bära hem maten till påskbuffén. Det går i dörren och maken kommer hem från en skidresa och vi samlas till en middag, fylld med anekdoter från resan. Allt är frid och fröjd tills min man börjar klaga över ont i magen. Där rök påsken med god mat och samvaro.

Med ett par dagars fördröjning avlöste vi varandra. Då den ena hade gjort sina resor över hinken var det dags för nästa.   I morse sa grabben som har lov:  Mamma det här blev ju ett alldeles "särskilt roligt" påsklov, eller hur?  Jag kunde ju inte annat än hålla med!

Men den goda maten måste ju ätas upp och samvaron vill vi ju ha,  så nära och kära får snart en inbjudan på en "Fördröjd påskbuffè".

Det funkar det också ; )

november den 15:e

Vi har ont om proviant, ryssarna har bränt alla broar och byar vi nått. Överordnaderna börjar undra om det var en sån bra idé att anfalla Ryssland. Napoleon bara grubblar hur vi ska inta Moskva innan vintern kommer, männen är oroliga men litar på sin kejsare. Jag ville ju gå med i Napoleons armé för att kämpa för Frankrike, inte för att vi skulle låta oss luras in i en sån mardröm. Min vän Jacques Marat tror inte vi kommer att lyckas inta Moskva innan vintern men jag..litar på min kejsare.

november den 15:e

Vi har ont om proviant, ryssarna har bränt alla broar och byar vi nått. Överordnaderna börjar undra om det var en sån bra idé att anfalla Ryssland. Napoleon bara grubblar hur vi ska inta Moskva innan vintern kommer, männen är oroliga men litar på sin kejsare. Jag ville ju gå med i Napoleons armé för att kämpa för Frankrike, inte för att vi skulle låta oss luras in i en sån mardröm. Min vän Jacques Marat tror inte vi kommer att lyckas inta Moskva innan vintern men jag..litar på min kejsare.

Nää, det går banne mig inte. Nu har jag suttit och stirrat på sidan i 15 minuter.

Varför är det så? 

Snart har jag inte tid att sitta längre för min son ska spela match i handboll och jag bara måste åka med och titta på honom. Det är alltid mitt stora dilemma. Det rör sig för mycket i mitt huvud av saker som jag bör göra. Jag ger mig själv inte tiden för skrivandet  för att jag vet, att gör jag det, så är jag totalt uppslukad. Att vara tillgänglig för mina barn, både mentalt och fysiskt, har alltid varit prio ett. Jag la mitt skådespeleri på hylla just för att finnas till, och har lovat mitt själv att aldrig, aldrig ge de skulden för mina val. Då, valde jag dem, och jag har aldrig ångrat mig. Däremot kan jag ibland se tillbaka och undrat hur allt skulle ha varit om jag valt annorlund. Jag kommer fram till samma slutsats varje gång, jag ser på mina killar och blir varm i hela kroppen, för ett annat val hade ju, under alla omständigheter inneburit, att jag inte hade fått två så fantastiska grabbar.

Jag tror jag har fått svar på min fråga!

Nää, det går banne mig inte. Nu har jag suttit och stirrat på sidan i 15 minuter.

Varför är det så? 

Snart har jag inte tid att sitta längre för min son ska spela match i handboll och jag bara måste åka med och titta på honom. Det är alltid mitt stora dilemma. Det rör sig för mycket i mitt huvud av saker som jag bör göra. Jag ger mig själv inte tiden för skrivandet  för att jag vet, att gör jag det, så är jag totalt uppslukad. Att vara tillgänglig för mina barn, både mentalt och fysiskt, har alltid varit prio ett. Jag la mitt skådespeleri på hylla just för att finnas till, och har lovat mitt själv att aldrig, aldrig ge de skulden för mina val. Då, valde jag dem, och jag har aldrig ångrat mig. Däremot kan jag ibland se tillbaka och undrat hur allt skulle ha varit om jag valt annorlund. Jag kommer fram till samma slutsats varje gång, jag ser på mina killar och blir varm i hela kroppen, för ett annat val hade ju, under alla omständigheter inneburit, att jag inte hade fått två så fantastiska grabbar.

Jag tror jag har fått svar på min fråga!

I denna värld av oro,hemskheter och annat oknytt, kom min sambo hem idag med en historia som värmer ens hjärta.

Vår bil, har under en längre tid, inte kunnat låsas från  passargerarsidan. Min sambo har dock varken haft tid eller ork att ta itu med det, utan låst framdörrarna och hoppats på försynen. I morse hade han fått ett liten lapp på rutan, där någon tackat honom, för att än en gång gett vederbörande en varm och skön natt. Underskrivit med " Din vän".

Inget har varit trasigt i bilen, eller rörigt över att han/hon rivit i våra saker inget som tyder på att någon varit i bilen, utan min sambo har varje morgon varit lättad över att bilen fortfarande står kvar, där han ställde den kvällen innan.

Jag blir glad och varm över att denne någon använt vår bil som skydd och haft respekten att vara rädd om den. Glad över att ha kunnat ge en vandrare tak över huvudet under kalla vinternätter. Glad över att fortfarande kunna känna förundran

I denna värld av oro,hemskheter och annat oknytt, kom min sambo hem idag med en historia som värmer ens hjärta.

Vår bil, har under en längre tid, inte kunnat låsas från  passargerarsidan. Min sambo har dock varken haft tid eller ork att ta itu med det, utan låst framdörrarna och hoppats på försynen. I morse hade han fått ett liten lapp på rutan, där någon tackat honom, för att än en gång gett vederbörande en varm och skön natt. Underskrivit med " Din vän".

Inget har varit trasigt i bilen, eller rörigt över att han/hon rivit i våra saker inget som tyder på att någon varit i bilen, utan min sambo har varje morgon varit lättad över att bilen fortfarande står kvar, där han ställde den kvällen innan.

Jag blir glad och varm över att denne någon använt vår bil som skydd och haft respekten att vara rädd om den. Glad över att ha kunnat ge en vandrare tak över huvudet under kalla vinternätter. Glad över att fortfarande kunna känna förundran

En känsla blir inte mindre för att man blir äldre, bara mindre accepterad.  En situation på bussen häromdagen gjorde det fullständigt klart.

Jag sitter där i godan ro. Bussen stannar och en dam i åttioårsåldern kliver på. Hon sätter sig som sig bör på det ensamma sätet alldeles bredvid den främre dörren. Gott nog och allt väl, tills bussen stannar igen och en annan dam kliver på. Denna dam ca tio år yngre. Hon kastar en snabb blick på platsen som just blivit upptagen, drar efter andan och säger surt:

- Flytta på dig, det där är min plats!

-Nää, säger den äldre damen, jag satt här först.

-Det bryr jag mig inte om , jag brukar alltid sitta där!

En känsla blir inte mindre för att man blir äldre, bara mindre accepterad.  En situation på bussen häromdagen gjorde det fullständigt klart.

Jag sitter där i godan ro. Bussen stannar och en dam i åttioårsåldern kliver på. Hon sätter sig som sig bör på det ensamma sätet alldeles bredvid den främre dörren. Gott nog och allt väl, tills bussen stannar igen och en annan dam kliver på. Denna dam ca tio år yngre. Hon kastar en snabb blick på platsen som just blivit upptagen, drar efter andan och säger surt:

- Flytta på dig, det där är min plats!

-Nää, säger den äldre damen, jag satt här först.

-Det bryr jag mig inte om , jag brukar alltid sitta där!

 Jag är bergtagen. Faktiskt. Jag kan fyllas av en sån enorm känsla bara jag tittar på vyer från berg, på berg. Eller en fjällsluttning som går ända upp till himlen.

För några år sedan var jag med mina föräldrar och åkte Hurtigrutten. En fantastisk, himlastormande upplevelse. Så mycket berg att bröstet fylldes av lycka som räckte i veckor därefter.  Från mitt barndomshem har jag en utsikt där jag har hela Åreskutan som fond och längs med fonden sträcker sig Oviksfjällen som blånande jättar i silver. Jag bor i storstan, lever min storstad och skulle aldrig kunna vara utan pulsen i storstan. Men batterierna måste fyllas på ibland och det gör jag bäst i mitt föräldrarhem, på baksidan av huset, där jag kan andas in rymden, andas in energin från det ögat och alla mina sinnen kan ta in.

Nog är jag bergtagen alltid och en dag, vem vet, så kanske jag flyttar  in hos bergatrollet.

 Jag är bergtagen. Faktiskt. Jag kan fyllas av en sån enorm känsla bara jag tittar på vyer från berg, på berg. Eller en fjällsluttning som går ända upp till himlen.

För några år sedan var jag med mina föräldrar och åkte Hurtigrutten. En fantastisk, himlastormande upplevelse. Så mycket berg att bröstet fylldes av lycka som räckte i veckor därefter.  Från mitt barndomshem har jag en utsikt där jag har hela Åreskutan som fond och längs med fonden sträcker sig Oviksfjällen som blånande jättar i silver. Jag bor i storstan, lever min storstad och skulle aldrig kunna vara utan pulsen i storstan. Men batterierna måste fyllas på ibland och det gör jag bäst i mitt föräldrarhem, på baksidan av huset, där jag kan andas in rymden, andas in energin från det ögat och alla mina sinnen kan ta in.

Nog är jag bergtagen alltid och en dag, vem vet, så kanske jag flyttar  in hos bergatrollet.

Slutet på mitt första halva sekel närmar sig, dagarna går så ofantligt fort. Fortfarande så mycket nytt som jag vill lära mig. Har precis börjat lära mig ett nytt språk och även bokat upp mig på en ny utbildning till hösten. Samtidigt får jag lusten att ta upp sådant som jag en gång höll på med i min ungdom. Plötsligt förstår jag inte att jag la av med  teatern, fiolen , trummorna och körsången. Men allt detta är väl bara en livskris eller? Om en månad tar jag klivet i den andra delen av seklet och har känslan av att inte hinna med. Lusten till allt är ändå drivet, så varför grubbla. Jag ska ta emot mina 50  med öppna armar, betydligt klokare och tryggare och med förväntan se fram emot åren som kommer. Eller?