Mardrömmar.
Nattliga sådana tänker jag på nu.
De som dyker upp när man minst anar det...

Man kanske har haft en väldigt fin och trevlig dag.
Man är nöjd och glad.
Går till sängs.
Tillfreds efter dagens alla mödor och en urdrucken mugg med varm mjölk och honung i magen.

Man boar ner sig mellan svala lakan och mjuka kuddar.
Har man tur så kommer också fröken kissekatt spatserande och skänker nådigt sin ynnest genom att spinnande lägga sig tillrätta i armvecket.

Där ligger man så förnöjsam och tycker att livet är bra härligt ändå!
Klappar kattpäls och glor på något lagom intressant teveprogram tills ögonlocken börjar sloka.

zzzzz.....ZZZZZZZZ..............snark!

Bilder börjar flimra förbi.
Först är allt så ljuvligt harmoniskt och vackert, med engelskdesignade tegelhus och små trädgårdar som gjorda av enbart rosenbuskage. Vackra människor och spännande konversationer. Eller stora, underjordiska salar med trappsteg täckta av ljus. Plötsligt åker jag in i en labyrint. Sitter i ett leksakståg. Fort, fort går det och tåget skenar slamrande och obönhörligt ilande snabbt fram över den smala rälsen. Så fort att jag tappar tänderna i fartvinden!
Och jag står på ett bergskrön och förlorar balansen.
Nej, nej, nej.....aaaahhhhh, jag faller! Faller fort, fort neråt mot klippor som kommer att krossa mig! Och alla krälande ormar över trappstegen, uppåt mot mina nakna fötter. Vad ska jag göra nu?

Springer, springer det fortaste jag kan! Men kommer ingenvart.
Jag skriker högt, men ingen hör min röst, för ut ur min mun kommer inga ljud.
Det är en folksamling på torget och jag tränger mig fram, jagad av någon som vill mig illa. Hukar mig, försöker att gömma mig bland alla människor. Det lyckas inte.

- NU KOMMER KÅLBOMBEN OCH TAR MIG!!! skriker jag högt i vanmakt.
- Men, va fan säger du?? hojtar maken yrvaket - så brutalt väckt ur sin ljuva slummer.

Då kvicknar också jag till.
Ytterst generad, eftersom jag minns mina sista ord.
Men jag trodde inte att de hördes...

- Njäe, det var inget... somna om du, viskar jag.



Och katten har för länge sedan lämnat sängen och det hon trodde var mitt trygga armveck.