Jag har alltid varit tillåten i mina barns värld. De har aldrig visat eller sagt  att jag är pinsam.  Vi har våra duster men vi hittar ändå alltid en nivå där vi kan skratta igen med varandra. 

En dag var vi inne i stan tillsammans och tittade på kläder. Ur högtalarna ljöd så en låt som fick mina gamla disco ben att röra sig. Jag planerade det inte, men hur det var så åkte axlarna upp, jag tog ett par sparsmakade steg samtidigt som jag gungade lite på axlarna och körde lite miniskuggboxning . Det var en himla bra låt ska jag säga. Plötsligt skjuter en tornado in i mitt öra, det är  min äldsta som ilsket väser ur mungipan:

- Sluta!! Gör aldrig ...aldrig om det där, när jag är med dig på stan, hör du det!?! 

 Snopet stannar mina rörelser upp och mina fingrar börjar lite lojt svepa en klädsnurra som står bredvid. Lite tagen på sängen är jag ju. Bilden av den coola morsan vars barn tycker att man är helt ok, fick sig en riktig törn. Jag var bara inte beredd på att jag faktiskt upplevdes minst lika pinsam av mina barn som andra föräldrar inför sina.

Så är det och så ska det få vara, en dag så kommer vi skratta åt det tillsammans.

 Och ta mig tusan tror jag inte att fötterna tog sig en sista smygomgång, utom synhåll, där bakom klädsnurra. Det var ju en sån himla bra låt.