Är ett roligt uttryck.
Tilltalar min fantasi.

Jag tänker mig att sitta längst uppe på ett ax och gunga hit och dit i vinden.
Klamrarmig fast med knäna - eller släpper helt enkelt taget och låter luftströmmarna föra mig dit de vill.

Lite så är ju livet.

Ibland bestämmer man själv.
Andra gånger är det bäst att låta naturen råda.
Kanske är det till och med det enda rätta.
När man själv inte vet sin riktning.

Det finns ändå någon som stadigt håller i styrspaken.
Som vet bättre än jag.
Det förlitar jag mig på.

På vippen.

Att nästan göra något...
Fatta ett beslut...
Handla.

Undrar varifrån uttrycket kommer?

Många av våra inlärda tankesätt härstammar ju ifrån den tid när människan levde tätt intill naturen. Följde dess växlingar och årstiders differenta flödesriktningar.

Man talade med varandra.
För livets skull.

Utbytte erfarenheter och upplevelser.
Talar vi nu med vår granne om sådant?
Har vi tid och intresse att dela med oss och lyssna?
Eller är det så att vi bara går i vår egen lilla (ja, den är liten, även om den upplevs stor) värld och känner oss avskilda?

Idag finns så många oerhört ensamma människor.
Trots att befolkningen ökar lavinartat, så blir därmed inte gemenskapen automatiskt större.
Någonting har hänt med oss som lever här och nu.
Vi värnar inte längre om varandra.

Det gör mig sorgsen och uppgiven.

Alla vill ju känna gemenskap, värme och kärlek.
Men - vi har glömt konsten att ge.

Kravlöst måste det vara.
Fast ICA skryter med motsatsen.
Kravmärkt.