Black Bird

Hon blundade. Bekanta och obekanta ljud blandade sig. Trafiken som passerade nedanför huset lät så välbekant. Fåglarna som kvittrade långt borta i parken lät som vanliga sommarfåglar men så hördes ett annorlunda fågelljud. Som ett ödsligt rop i natten. Långdraget ljud som förstärkte känslan av isolering. Denna fågel som kändes som en förlängning på henne själv hade visat sig vara den skyggaste av alla fåglar i parken och den oansenligaste. Svart och ganska liten med lång stjärt. Fågelns utseende och storlek motsvarade inte ljudet som kväll efter kväll och gryning efter gryning genljöd genom parken. Ett högt rop på kontakt.

Hon vände sig om från fönstret och tittade på det vackra rummet hon befann sig i. Här fanns hennes själ. Hon strök med handen över de ljusa möblerna. Solen kastade lekfull blänk på golvet. Det var en plats att vara lycklig på. Så många timmar som hon lagt ner på att få alla nyanser att harmoniera och det fanns inte en detalj som inte kände att den hade den självklaraste och bästa placeringen i världen.

Hon stannade upp framför fotografierna men beslöt sig för att inte förlänga tittandet denna dag. Dag efter dag hade hon rest genom tiden. När dom hade träffats. När barnen var små. När dom köpte sitt första hus. Första hunden. Resorna. Kyssarna. Smekningarna. Hatet.

Hon skyndade in i sitt rum och tog på sig shortsen och t-shirten. Hon längtade efter jeans och tröja men det var inte att tänka på.

Hon gick sin vanliga runda. Ner mot det glittrande havet, förbi Frangipaniträdet och andra träd som hon inte hade en aning om vad de hette. Hon insåg att livet inte räckte till för att lära sig det heller. Hon var inte ens intresserad. Hur hon än försökte sträcka på sig kände hon hur hennes kropp hängde. Precis som om tyngdlagen drog ner henne. Precis när hon skulle vända hemåt igen, såg hon kvinnan. Hon satt på sin vanliga plats på en bänk i skuggan. Hon var så liten och såg ut att vara i ungefär samma ålder som hon själv. Igår hade hon hälsat tillbaka när kvinnan hade sträckt upp handen till en hälsning. Nyfikenheten tog överhanden och den här gången gick hon fram till kvinnan och hälsade. Kvinnan som var mörkhårig med mörka lite kisande ögon såg lugnt på henne och erbjöd en plats bredvid henne.

Hon presenterade sig på bruten engelska. ”Chiok Hon”. Hon kände på namnet. Totalt främmande. Kvinnan log nu och lade en varm hand på hennes arm. ”Jag har observerat dig under ganska lång tid och du ser inte lycklig ut”, sa hon och log vänligt. ”Du går här varje dag eller hur”?

”Nej, jag är inte lycklig, hörde hon sig själv säga”. Kanske var det beröringen av kvinnans varma hand som fick henne att öppna sig. Innan kvinnan sa nåt mer strömmade orden ur henne. ”Min man sedan 30 år har träffat en annan. Hon kommer från samma land som du. Han kommer hem var fjortonde dag och försöker prata med mig men jag kan inte prata med honom. Han vill att vi ska skiljas. Han tycker jag ska åka hem till vårt hemland och börja om mitt liv igen. Men jag kan inte. Jag följer efter kvinnan han har träffat. Jag smyger efter henne dag efter dag. Väntar utanför hennes jobb när hon går hem och föreställer mig hur hon träffar min man. Jag glöder av hat när jag ser hennes vackra kläder, hennes unga profil, hennes blanka svarta hår och höga pumps. Jag har föreställt mig olika sätt att ta livet på henne. Sticka en kniv i henne. Knuffa henne framför en bil. Strypa henne. Inget känns främmande”. Chiokh Hon började skruva på sig och se orolig ut. ”Det är inte bra som du tänker. Du måste förlåta och acceptera annars förgörs du själv”, sa hon och reste sig upp. ”Jag måste tyvärr träffa mina barn nu. Lova att försöka gå vidare i ditt liv och acceptera”.

Hon satt kvar och kände sig förunderligt fri för första gången. Så skönt att få häva ur sig sina mest hemliga tankar till en total främling. Hon kände ett styng av dåligt samvete. Kvinnan hade sett förskräckt ut.