Kortprosa

Bio

Anna Nygren

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad fredag, 25 mars 2011 08:00

Skriven av Anna Nygren

Träffar: 290

Mörker. Du sitter mitt i mörkret. Mörkret och värmen. Som i en livmoder. Du tänker på en livmoder. Du vet inte varför. Livmodern betyder trygghet. Är du trygg här? Nej. Egentligen inte. Men tankarna vandrar. Bort från handlingen, bort från sammanhangen. Det viktiga är något annat. Omsluten av mörker och värme. Väntan. Du väntar.

Projektoröppningen spyr ut ljus och dammkornen virvlar runt i strålarna. Man kan fascineras för mindre. Framför dig sitter en man med flint och på hans bakhuvud ser du filmens höjdpunkter. Nu! Nu rullar kulan in under handfatet och slår till kakelplattan som lossnar. Klick! Ljuset är orange som apelsiner, som eld, som pumpor. Det sluter in dig. Bredvid bakhuvudet sitter ett fluffigt hår. Du vill instinktivt klappa det, känna det under dina fingrar, låta handen studsa på det. Antagligen är det som snö, pudersnö. Om du vänder dig om skulle du se alla ögon som lyser i mörkret. Glädje, lycka, lyckorus! Kanske vill de kliva in i filmen, kanske vill de gå in på kaféet, in i Paris, in i fotoautomaten. Till höger om dig en svettig hand på armstödet, du lutar dig bort från den. Lutar dig åt vänster.

Du tycker egentligen inte om film. Det intresserar dig inte. Det är bara bilder som rör sig, en historia som berättas. En historia som kunde berättas på miljoner andra sätt som alla skulle passa dig bättre. Du hade till exempel föredragit en bok. Då får man själv föreställa sig bilderna. Nu kastas dem emot dig som hårda bollar. Är du inte beredd? Nej, ingen har frågat om du kan fånga. Men Gabriel ville gå på bio. Och hans ögon när han frågade. Vad kunde du göra? De var stora, mörka, runda. Glittrande. Och när du sa ja. Hans leende. Hans armar runt dig. De höll om dig. De var varma och starka. Du tänkte att de gärna fick vara kvar där länge. Kanske för alltid. Han andades i ditt öra. Varmt och lite, lite fuktigt. Du visste inte vad du tänkte eller tyckte, bara att du tyckte om det.

Nu sitter han bredvid dig i mörkret, på vänster sida. Ni ser en film. För hundra år sen såg de första människorna en film. De såg ett tåg som rörde sig emot dem med svindlande fart, snart skulle det köra rakt in i dem. Det växte sig större och större ju närmare det kom. Gigantiskt och blänkande svart, ånga som sprutade ut. De sprang ut ur biosalongen, rädda för kollisionen, rädda att dö. Du är också rädd för att dö. Men du vet att tåget inte är på riktigt. Du vet att en film inte är verklighet. Men livet är verkligt. Livet är livsfarligt. Och det går också alldeles för fort.