Men kära Catharina Jerbo. Visst finns prosastycket men det heter Ad Lieb
En naivistiskt beskådan.

Mina mått är i verkstum och mitt arbete är bespeglare. Man satte mig tidigt i dörrspegeln och jag påstods inte vara helt ren från föroreningar eller vara tillräckligt jämntjock för att passa i gemaken men i denna trakten kunde jag ju duga. Mitt första arbete för nejden häromkring var att spegla en man, som rörde sig i spastiskt bredd rakt framför farstutrappan och jag kände av hans och mitt fokus krympte i samma minut. Han hade mycket noggranna vanor och han tycktes samtala med någon som tydligen skulle bejaka allt han gjorde men jag var så placerad att vederbörande aldrig kom in i mitt synfält.
Mannen såg jag däremot både vinter och sommar och ibland tycktes han vilja hälsa på mig, som om vi vore bekanta.
En gång hade han för sig att bli pilot. Jag var glad för hans skull men han kom hem redan dagen därpå med hängande armar och apatin flödade i takt med hans rosslanden. När han väl var som vanligt igen, hade han hunnit ramla på yttervägen och det hade inte burit sig bättre än att det varit en gyttjepöl. Skälet till varför jag berättar en sådan obetydlig händelse är, att han påstod åtminstone för mig, att det här var typiskt. Men han tycktes ha rätt för sig att han råkade aldrig riktigt illa ut som många i hans närhet. Han var bara nästan en stackare eller nästan en medelpunkt. Jag beslöt att kalla honom O efter hans munställning då han hälsade på folk.

En dag var han tydligen som förbytt. Han bjöd upp till fullt spel, skrek och gestikulerade och rumsterade med en hel massa olika uttryck och texter, som han måste ha fått minst nordanfjälls ifrån. Jag hörde på betoningen att de bara till en del var hans egna. Slutligen mot aftonen krampade han utmattning och föll ned rakt framför mig och somnade tvärt.

Någon tid efteråt kom en man från mörkret och krävde att bli insläppt och jag vet inte vad de höll på med, men med ens ändrade O vanor helt. Han tycktes vara känslig för vad han kallade för solvind och kom ut i bara nattrocken på trappan. Men efter att han suttit i solen reste han och ruskade på sig som de ödlor jag sett vid stranden och föreföll vara en helt annan människa förnöjsam och glad. Märkligt nog tycktes inte hans leder kunna rätta ut sig ordentligt på vintern för då höll han sig inomhus och skulle han i väg skedde det med diverse fordon. Men jag såg att hans hud var förhårdnad på händer och de leder jag fick se och han tycktes med ens gå upp i naturen här runt omkring och bli gammal. Och en gång vart han bara borta…
Och i morgon kommer de, som skall ta ned mig med. Jag påstås vara unik. Det har varit män här i pysselformat och knackat, hummat och kan inte riktigt begripa sig på mig men intuitivt känner de väl av att vid min födelse råkade visst Vandringsmannen ta fel på vad jag skulle föreställa. Pysselmännen påstår i alla fall att jag kan tänka som en människa och jag fick i alla fall vara glad för att jag blev som jag blev, även om jag aldrig blev som jag skulle…

Alltså är det samma dikt ?
Den första texten kunde jag knappt ta till mig som en dikt!!??
Att revidera en text så mycket som du gjort här och att fortfarande få fram budskapet är väl i det närmaste omöjligt.
Jag brottades igår med att minska en text från 9320 tecken till 5954 tecken och det var ett svårt arbete tycker jag, det är så svårt att ta bort en strof som man tycker är bra och som man själv skapat. Vad ska man välja bort?

Reviderad version

Bemantlat sovrum
satte de mig i

skild från alla

uppstyrda morgonrutiner
frånskild från vardagstext

Sviken vid avgörande vägval
besudlad med tillräcklig mängd gyttja
för att känna mig förnedrad

Förvirrat sökte jag
bemängd med deras textuit och min egen
fann jag aldrig mitt jag

Numera
sitter jag
som ödlan
och väntar
på solens strålar

Det enda som skiljer mig
från mitt gamla jag
är att jag fått hud
som inte påverkas
av vad verkligheten än kan hitta på

Så läser jag här om en mängd personligt berikade upplevelser.

Diktjagets reflektioner blandas med läsarens.
Men jag känner själv personligen att ingen plats finns för mig att hinna andas, att reflektera över de händelser som uttrycks.

Det är svårt - svårt att andas bland allt forsande av ord.
Många är vackra, tankeväckande.
Men det är så mycket av allt.

Jag tappar fokus - på detaljer och helhet.
Tack vare strömmen av ord.

Det är så långt, så långt.
Att skriva långa dikter är ingen svaghet.
Men det gäller att hålla läsarens intresse vid liv - hela tiden!

En lång dikt kräver mycket av en läsare.
Av skrivaren krävs att det att man hela tiden kan växla i känsloperspektiv.

Det räcker inte med att försöka förmedla en enda känsla.

Och jag önskar att du skulle se över radbrytningarna , som är så oerhört viktiga.

T.ex i sista strofen:

"Utanför min räckvidd
bryter den vardagsvarelse
som skall föreställa mig
bröd med vinden
och säger skämtsamt:
Vi lurade honom i dag
Också.
Nu är det du och jag som spelar Enn
men han får betala priset?"

Hmm.... jag tycker att du kan bearbeta dessa rader mycket mera!
Bli mera sparsmakad.

Reducera orden.
Blankrader skulle förhöja effekten av det sagda.

Åh, det finns så mycket mer jag skulle vilja säga om utformningen av denna dikt.

Du har ofta en viktig synpunkt att förmedla!
Men jag känner att du här kan bearbeta denna dikt avsevärt mycket mer - och vinna på det sparsmakade, det reducerade, det utvunna.
Jag tycker personligen att du ibland broderar ut ditt budskap med för många ord.

De fyra sista raderna i dikten känns för mig som fullständigt onödIga, opoetiska brasklappar som inte tillför dikten något i kvalitet.

Slå mig gärna därbak - om du vill!

Mycket handlar ju om på vilket sätt man själv vill bli läst och accepterad.
Vill man bli accepterad av de flesta?
Ja, då får man anpassa sitt språk därtill.