Kortprosa

BÄCKENS HEMLIGHET

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad måndag, 21 mars 2011 15:00

Skriven av Yvonne Kristensson

Träffar: 294

Varje dag gick han ner till bäcken eller i alla fall nästan varje dag. Han visste mycket väl om att hans mamma skulle bli rosenrasande på honom om hon visste att han gick dit fastän hon förbjudit honom så många gånger. Han var ju bara fem år gammal och han kunde inte simma. Och bäcken, som egentligen var en gammal å, var på sina ställen både djup och ström. Det fanns något i bäckens virvlande vatten som fascinerade och fängslade honom mer än något annat.

Det var inte bara det att vattenvirvlarna tycktes dansa och leva ett helt eget liv. Ibland kunde han höra hur vattnet talade till honom med sin mörka djupa röst. Både hans mamma och pappa jobbade hela dagarna och hans två storasyskon hade aldrig tid att hitta på något med honom. Han var ju så liten och mesig ändå, så oftast fick han roa sig på egen hand. Varje gång han öppnade dörren till huset för att gå ut så ropade någon av hans syskon: ”Hitta inte på några dumheter nu”! Men det var mer av gammal vana än av intresse för vad han skulle gå eller göra. Ingen hade tid för honom och ingen lyssnade heller. Bara för att han var en liten pojke så tycktes både hans handlingar och hans ord vara oviktiga och meningslösa. De bodde i en liten by på landet och det fanns inga andra barn i hans ålder att leka med heller. Inte ens en flicka. Han hade till och med tyckt att det vore okej att leka med en flicka. Så ensam och övergiven kände han sig!

Kanske var det därför som han tyckte så mycket om bäcken. Han kände sig alltid välkommen där och den hade tid att lyssna på honom när han berättade om olika saker. Det verkade faktiskt som om den var ärligt intresserad av det han berättade fast han bara var en liten pojke. Ibland liksom mullrade den när han berättade om någon som varit dum mot honom och ibland lät det precis som om den skrattade när han talade om något roligt som han sett eller gjort. Den gången han berättade om maskarna som han lagt i sin systers skor skrattade bäcken så högt att det skvätte vattendroppar upp i hans ansikte! Hans syster hade satt sina bara fötter i skorna och gett upp ett sådant illvrål att kattens morrhår vissnade och hängde som trådar rakt ner mot marken. Konstigt nog hade de aldrig blivit normala igen efter det. Och hans syrra sa att det var ett bestående men, för att han dagligen skulle påminnas om vilken elak liten pojke han var! Själv tyckte han mer synd om maskarna som blivit utsatta för hans systers illaluktande fötter. Konstigt att inte de också skrek.

Så här på vårkanten var det extra mycket vatten i bäcken. Mamma sa att bäcken hade svalt all snö. Att det var därför det var så mycket vatten just nu. Han kunde sitta i timmar på den lilla stenen vid bäcken eller på den gamla trädstammen som täcktes av mörkgrön mossa och bara titta och lyssna på bäcken. Den tycktes aldrig vara på dåligt humör och även om vattnet i dag var ganska mörkt lyste de klargula kabbelekorna vid kanterna upp vattenkaskaderna som kastade sig mot de vassa stenarna. Ibland hade han sett några änder simma inne vid den andra kanten. Där vattnet var lite lugnare. Förra året hade det varit tre små ungar också och då hade han ibland tagit med sig gammalt bröd att mata dem med. Varje gång en unge kom för att få sig en smula bröd kraxade andmamman så högt att han blev tvungen att hålla för öronen. Hon överröstade till och med bäcken med sina höga rop till ungarna.

Om han böjde sig fram kunde han se sitt eget ansikte i vattnets spegel. Det ljusa spretiga håret stod åt alla håll och fräknarna på näsan såg lika fåniga ut som vanligt. Han öppnade munnen och kände på den lösa tanden som satt och vippade i överkäken. Han skulle få tio kronor när den lossnade hade hans pappa sagt. Om han fick pengar för alla sina tänder skulle han bli en ganska rik pojke hade han kommit på. Han hade nog i alla fall sådär femtitolv tänder i munnen, trodde han!

Han tittade upp mot himlen. Det hade blivit molnigt och vinden kändes kylig mot hans bara armar. Det kanske var bäst att gå hem ändå. I fall det blev regn. Han hade bara en t-shirt, jeans och gympaskor. Och han kände att han faktiskt frös nu när solen gått i moln. Han vände sig om på stenen och slant på den lite fuktiga ytan. Han ramlade ned på marken och slog kinden mot något hårt. Det gjorde ont. Han kravlade sig upp på fötter igen och öppnade munnen och tanden ramlade ur munnen och ner i vattnet! Bäcken hade svalt hans tand som skulle ha gett honom tio kronor och gjort honom rik! Ingen skulle tro honom om han sa att han tappat tanden i bäcken. Förresten var det ju absolut förbjudet att gå till bäcken. Det hade hans mamma sagt tusen hundra gånger i båda hans öron! Han tittade ner i bäckens svarta dansande vatten och han hörde hur den pratade med honom. Rösten liksom spann som en belåten katt. Vattnet var mörkt och såg kallt ut, men det dansade och hoppade. Det där vita där nere, var det inte ändå hans tand. Eller vad...

Bäcken öppnade sitt stora gap och svalde. Några ljusa hårslingor virvlade i väg i vågornas dans. Bäcken stängde sin mun och låg tyst och mätt. Fåglarna satt ljudlösa och stirrade med runda svarta ögon på det dansande vattnet. Stenen såg plötsligt ensam och övergiven ut. Trädens grenar sträckte sig mot himlen och de första regndropparna föll likt tårar från molnen

En dörr öppnades en bit därifrån och en röst ropade ” Peppe, var är du? Peppe, kom in nu, vi ska äta!” Bäcken mullrade svagt i skymningens dova ljus.

© Yvonne Kristensson