Noveller

Backa in i framtiden

Ingbritt Wik

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad måndag, 11 februari 2008 12:37

Skriven av Ingbritt Wik

Träffar: 1371

Backa in i framtiden

Mirja hörde att någonstans ringde det en telefon, men var? Hon var inte vaken, men medvetandet arbetade sig så småningom upp till ytan och hon famlade efter kontakten till sänglampan. Hon kisade mot klockradion: 01.34! Mitt i natten, tänkte hon och satte sig upp i sängen när sista signalen tonade bort i den dunkla natten. Vem kunde vilja henne någonting vid den här tiden? 

Med ens blev hon klarvaken. Rädsla och skräck tog stryptag på henne. BARNEN! Var det något av barnen som det gått tokigt för? Hade någon råkat ut för en bilolycka? Alltid samma tanke och rädsla när telefonen ringde nattetid.

Mirja klev upp och gick ut på toaletten. Kanske var det den där konstiga människan ... Hon som kommit emellan i hennes äktenskap? Hon brukade ju ringa ibland, utan att ge sig tillkänna givetvis, men nu visste ju Mirja att Televerket spårat och fått fram namnet, Brita Finnman. Nå, man kan bli förbar... på den där fläskfit..., tänkte Mirja, men det är då rakt inget att bry sig om. Hon är som hon är och det är inget att göra åt.

– Kom Achilles, så går vi ner och tar oss en tår på tand. Du vill väl ha grädde som vanligt du. Jag tror jag tar en skorpa och lite mjölk. Bra, förresten att den där skräcködlan väckte oss, sa Mirja till katten. Doktorn sa ju att vi skulle börja äta lite om nätterna. Magsåret skulle ju läka lättare om magen aldrig var riktig tom, avslutade Mirja sin långa plädering.

– Nej, Achilles! Nu ska vi skynda oss att svara, sa Mirja när telefonen åter gav ljud ifrån sig.

När Mirja lyfte luren var det knappt att hon kunde höra vem det var. Det var mest var en förtvivlad gråt och någon som hickade fram Mirjas namn, och en fråga om vad människan skulle ta sig till.

TA SIG TILL ... Med vad? undrade Mirja innan hon ens lyckats fatta vem som ringde vid denna sena timme.

– Förlåt att jag försöker igen! sa rösten. Jag måste få tala med någon. Med dig, ändrade rösten sig. Förlåt att jag väckte dig förut, för det gjorde jag nog. Men du förstår att ... Där tog snyftningarna överhanden.

– Är det du Sonja? frågade Mirja, vad är det som har hänt?

– Jag har kört ...

– Har du kört på någon? Är det det du försöker säga? undrade Mirja medan hon kände hur hjärtat kramades i skräck och en isande känsla spred sig i blodbanorna.

– Nej, inte så illa. Men jag har kört på en bil ... Backat på en b... Det blev nog hemskt, tror jag. Hål antar jag att det bl-bl-blev i plåten, hulkade Sonja fram.

– Stopp nu sa Mirja myndigt. Backa bandet och börja om från början. Jag fattar inget förstår du väl. Lugna dig nu! Om du inte har kört ihjäl vare sig dig själv eller någon annan kan skadan säkert repareras, sa Mirja.

Till sist fick Mirja i alla fall klart för sig att Sonja varit till sin dotter och hälsat på. Det hade varit ganska dimmigt den här natten och gatljusen hade inte lyckats göra gatan så pass ljus att Sonja kunnat se att det parkerat en bil alldeles bakom hennes.

När hon sagt adjö till sin dotter och satt sig i sin egen bil observerade hon inte den där andra bilen som parkerat alldeles bakom hennes. Dessutom hade rutorna immat igen på hennes egen bil. Fast i tron att gatan var lika öde som när hon lämnat bilen backade Sonja ganska hastigt och kände mer än hörde att det tog stopp.

Hon gick ut för att se efter vad det var. Herre GUD! Hon hade backat in i en parkerad bil. Där tog skräcken överhand. Hon kände att hon inte skulle klara av att skämma ut sig i det där lilla samhället där alla kände alla.

Sonja, som var mycket klok och försiktig i vanliga fall, flydde fältet och ringde till sin väninna när hon kom hem. Mirja i sin tur var på avstånd och kände sig ovanligt trygg och lugn. Nästan som en vuxen storasyster i den här stunden.

Sonja fick rådet att åka tillbaks för att se hur illa skadorna blivit och ombads sätta en lapp till ägaren på bilens vindruta.

– Nej, du! Aldrig att jag tänker SKYLTA med att det är jag som backat på bilen. Alla känner ju APAN men APAN känner ju ingen, vet du väl, nästan skrek Sonja i telefonen, rakt in i Mirjas öra.