Kortprosa

B-Mans Bilstart

Ingbritt Wik

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad tisdag, 22 januari 2008 09:30

Skriven av Ingbritt Wik

Träffar: 1858

B-Mans Bilstart

Jag hade detta år, precis som året innan, blivit kvar ända fram till Lucia ute på torpet. Riktigt så långt komna i almanackan var vi inte när detta fyrverkeri utspelade sig.

Anledningen till att min gamla svårstartade maskin stod nere vid uthusen, där det inte finns någon ström, var den dåliga vägen. Jag beställde grus någon gång på försommaren. Sedan underhöll jag beställningen genom att ringa och påminna med jämna mellanrum! Det räckte inte. Gruset förblev på beställningslistan och de skulle komma vilken dag som helst. Svaret var så lika varje gång, att man kunnat tro att det var en inspelad fras, men den som sa det kunde även svara på annat.

Det hade frusit på och tinat upp igen några gånger. Då blir en lerväg som ett farligt gungfly. Det fanns helt enkelt ingen botten i vägen. Hade kört fast rejält några veckor tidigare och ville absolut inte göra om det. För jag hade nästan knäckt mig på kuppen.

Det är egentligen ganska lustigt att det kan bli lika halt i en lergrop som i en snödriva. Jag vet inte hur mycket granris jag bar från skogen för att lägga under hjulen. Det var tur att de röjt, så att det bara var för mig att samla upp det och bära. Jag höll på med detta större delen av en lördag och söndag. Bilhjulen drog ner granriset likt en hungrig jätte utan att komma upp. Men den kanske kom en liten bit längre fram i lervällingen.

Nu var det bra att jag hade varit med om detta många gånger förr. Mindes den gången då jag körde fast en liten Renault vid Kolbotten hemma på min barndoms väg. Den gången var syrran med. Inget ris i världen tycktes hjälpa, men så blev Vanja som HULKEN, nästan grön av ilska. Jag vet inte än i dag om hon ensam lyfte upp bilen eller om hjulen fick ett litet fäste någonstans så att bilen hjälpte till. Upp kom vi i alla fall och det med fart.

Åter till bilstarten. Jag hade ringt till Greger, min son, för att höra hur man skulle sätta startkablarna. Jag hade vanan inne en gång i tiden, men nu ville jag försäkra mig om att det var rätt. Den där glömskan kommer ju så fort det är något man inte gör varje dag. För säkerhetens skull skrev jag upp momenten på en lapp som jag lade i min jackficka. Jag visste hur envis B-man kunde vara. Och jag har ännu större respekt för knallgas än för karbidgas, men det hade inte B-man.

Jag höll startkablarna bakom ryggen medan jag pratade med honom. Mina händer slöt sig krampaktigt om kablarna när han bad att få dem. Jag sa att detta tar vi teoretiskt först. Asch, sådana dumheter ville han inte vara med om. Nej, det var kanske inte nödvändigt, tänkte jag, och räckte mycket motvilligt kablarna till honom.

Han började sätta dit dem, men i FEL ordning. Mot mina vildaste protester bad han mig att fästa klämman på batteripolen, som var +pol till råga på allt. Vad skulle jag göra? Det var ju FEL! Jag vägrade i alla fall att sätta klämman på batteriet. Själv brukar jag alltid fästa i skärmkanten. Dessutom inte på +polen. Så det blev skärmen även denna gång. Det gnistrade vackert i det vintriga eftermiddagsdunklet när jag satte dit klämman. Jag tog snabbt bort klämman igen.

– Sätt dit den igen men sätt den på batteriet! Skrek B-man.

– Nej aldrig! svarade jag. Det kan bli en knallgasexplosion så vi mister ögonen båda två.

– Knallgas! sa han riktigt spydigt, finns det inget som heter, upplyste han mig om.

Fast det måste han väl ha vetat? Strävt beordrade han mig att sätta dit klämman. Satte i skärmen igen. Han blev irriterad på mig och undrade om jag inte såg att färgen på skärmen brann upp?

– Det är både min skärm och min färg, skrek jag tillbaka åt honom.

Att det kunde vara något fel vägrade han att inse.

– Tredje gången gillt. Nu sätter DU fast klämman på BATTERIET! beordrade han mig myndigt.