Kortprosa

Att vägra släppa taget

Emelie Eliasson

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad torsdag, 16 december 2010 12:00

Skriven av Emelie Eliasson

Träffar: 465

Han var den första som inte hade för avsikt att krossa mitt hjärta. Vi hade ett bra förhållande, som varade i fjorton månader. Och han säger att vi hade det bra tillsammans. Jag säger att vi hade det bra tillsammans. Men hur bra var det egentligen, om det tog slut?

Det går inte en dag utan att jag saknar honom. Inte ens en minut, utan att jag längtar efter att få lägga handen över hans kind, känna skägget mot min handflata, och kyssa honom. Inte bara för att det är en vana, utan för att jag verkligen älskade att göra det. Älskade att se honom i ögonen och säga ”jag älskar dig” och samtidigt känna, i mitt hjärta, hur mycket jag faktiskt menade det.

Och jag menar det fortfarande. Men jag vågar inte säga det längre, av rädsla för att han ska avfärda det.

Hela tiden tänker jag att jag inte ska ge upp om honom. Att vår tid tillsammans är bortkastad om jag gör det. Men hur bra är det, egentligen, att hålla fast vid den tanken? Hur bra är det, för min själ, att hoppas på någonting som i slutändan kanske innebär att jag kommer att bli sårad igen?

Fast å andra sidan, hur mycket kommer jag inte att ångra det senare, om jag inte ens försöker? Han som egentligen borde ha pratat med mig om allt för länge sedan väntade tills det blev för sent. Och här är jag nu, fast besluten att försöka laga det som gick sönder.

Han vet om det. Han vet om att jag tänker försöka, att jag vill att det ska bli två igen, eftersom att han vet hur mycket han betyder för mig. Men han säger ingenting. Han säger varken ja eller nej, utan står där på gränsen, balanserar mellan de två orden som om han inte kan bestämma sig.

Jag älskar dig, men jag är inte kär i dig längre.

Orden ekar i mitt huvud. Som att de har hakat upp sig likt en skiva, eller satts på repeat för att aldrig stängas av. Vet inte riktigt hur jag ska hantera det, vad jag ska göra med dem, men varje dag påminner de mig om förlusten. Om smärtan som ligger där inne och lurar likt ett rovdjur, som ligger där och bara väntar på att få kasta sig över mig.

Jag skulle kunna tänka att det är hans förlust, eller att jag förtjänar någon bättre, men det är något som jag vägrar ta till mig. Om någon skulle säga något av det till mig skulle jag strypa den personen, för det är verkligen inte vad jag vill höra. Jag vill bara att han ska komma till mig och säga att han älskar mig och att han vill försöka igen. Börja om på nytt och göra allting så mycket bättre. Jag vill att han ska komma till mig och laga det som gick sönder i mitt inre, så att vi sedan kan laga det som gick sönder hos oss båda två – tillsammans.