Noveller

Att resa

Annah Boman

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad måndag, 09 januari 2012 10:00

Skriven av Annah Boman

Träffar: 183

En mörk natt. En frostig perrong. Ett svart tåg? Nej inte än. Det är aningen för tidigt för det. Det är en sovande stad. Ett tyst mörker. Han står där, som en tyst och enslig skugga, med den mörka rocken hårt svept runt sig. Ingen vind leker med lockarna i hans hår, ingen måne kastar ett svagt sken över hans ljusa hy. Det ligger en vag olustkänsla i luften. Jag ser honom. Hans vackra anletsdrag. Jag undrar vart han ska, men jag vill inte fråga.

Jag vet inte ens om han talar mitt språk. Jag har för vana att inte tala med de andra resenärerna som reser i skydd av mörkret, det finns en anledning till varför man reser då solen är gömd. Jag ser honom luta sig mot väggen. Han har en huva uppdragen över huvudet, en stor, mörk huva. Hans kläder är lika mörka som hans hår, armarna har han lagt över bröstet och huvudet är sänkt. Sover han? Nej inte än.

På stationsväggen sitter det lyktor. Inte för att de lyser upp så mycket, men tydligen tyckte någon att de behövdes. Någonting flaxar över stationen, det går fort. En fladdermus. Han där borta tittar upp. Långsamt lyfter han huvudet, följer den flaxande besten med blicken tills den försvinner in i en spricka i muren. Sedan ser han plötsligt åt mitt håll. Jag ser bort. Jag låter blicken svepa över stationen. Ser den mörka muren, ser mossan som letar sig fram genom sprickorna. Ser den envisa murgrönan som kämpar sig upp för väggen till stationshuset. Ser det stora trädet som står utanför muren. Ser löven.

Vet att även fast än de ser svarta ut i nattens dunkla sken, är de röda, orangea och gula. Jag sneglar mot honom. Är det samma sak med honom, är han lika vacker under allt mörker som jag tror? Jag vet inte än.

Jag sjunker ned och sätter mig på resväskan. Lutar ryggen mot den kalla stenmuren. Mot samma mur han lutar sin. Känner nästan värmen, känner nästan hans hand mot min bara rygg. En kall kåre. Jag inser plötsligt hur ensam jag är. Stationen är stilla. Klockan som sitter på stationshuset visar inte tiden. Det ligger en lömsk skugga och döljer visarna. Men jag vet att under mörkret finns färgerna. Just som trädet. Bakom skuggan tickar visarna, bakom skuggan arbetar sig tiden framåt, fastän den för mig står stilla. Eller står tiden stilla? Jag vet inte än.