Kortprosa

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad måndag, 12 oktober 2009 09:00

Skriven av Marie-Louise Rydén

Träffar: 1029

Att förlösa hösten

Jag går där i solen och njuter av den allt kortare dagens sista värmande strålar. Trädens löv har börjat sitt dalande mot sista vilan, som blir antingen liv eller död.

Liv åt den mångfald nyttodjur under markytan, som idogt arbetande drar ner löven till sig, bit för bit. Död under fötter och bilhjul. Hoptryckta till en multnande sörja, som förvisso tillför jorden den komposterade massans näringsrikedom, men som för det mesta blir hopräfsad till en hög, stoppad i en plaststäck och förpassad till den brännbara avdelningen på källsorteringsstationen.

Men just nu värmer solen och de gula, vackra löven från den stora kastanjen prasslar så härligt under mina fötter, som jag släpar extra långsamt för att dröja kvar i det gula lövhavet. Kastanjen, detta mäktiga träd som växt i vårt land sedan urminnes tider, har genom generationer skapat sysselsättning och glädje. Jag tar en grönskalig frukt i min hand. De få taggarna gör ingen skada mot min hud. Den smala skåran, som delar skalet i tre delar, väntar på mitt handgripliga våld som ska uppenbara det nya livet.

Mina tummar sätter nagelmärken i det tjocka skalet. Ett på var sida om skåran. Sakta, sakta bänder jag. Kastanjen vill inte ge med sig. Kämpar emot.

– Jag är inte färdig! säger den.

– Vänta!

Men, med människans benägenhet att få som den vill, vill jag också ha en ny kastanj i min hand och tar ett förnyat tag. Sakta öppnas skalet. På en bädd av vitt, mjukt hylle ligger en alldeles ny kastanj – men, som kastanjen försökte säga mig, är den inte klar. Den är nästan helt vit, med bara en liten brun mössa. Stackars kastanj. Men ändå – ett nytt liv, som jag tar med upp till mitt skrivbord, har sett dagens ljus. Jag har förlöst hösten.


© Marie-Louise Rydén