Krönikor

Att bli pensionär

Inger Linnea Johansson

Detaljer

Kategori: Krönikor

Publicerad tisdag, 15 februari 2011 16:40

Skriven av Inger Linnea Johansson

Träffar: 1305

I mitt jobb upplever jag såväl stimulans som meningsfullhet. Kort sagt jag stortrivs. Mitt engagemang är min styrka men kanske också mitt fall. Jag ger allt och jag gillar det. Nu efter drygt 30 år börjar jag bli trött. Därför känns mitt beslut att gå i pension litet tidigare som en befrielse.

Snart – nu - är det dags. Alla månader med sina oräkneliga dagar ligger framför mig som ett gnistrande vintertäcke av nysnö. Orört och fullt av möjligheter att göra precis vad jag vill och - att göra ingenting. Det är en lika fantastisk som osannolik tanke. Jag vill inte yrvaket vakna upp en dag och gräma mig över allt jag velat eller borde gjort – och konstatera att nu är det för sent. Som i Stig Johanssons dikt: ”Alla dessa dagar som kom och gick. Inte visste jag att det var livet.”

Nu, just nu, har jag chansen att göra något som jag annars kanske aldrig skulle gjort! Litet av: ”Vad vill Du med Ditt liv? ”

”Nuet” ligger framför. Är här. Inte sedan min första skoldag har jag varit lika fri som nu. Då, den där augustidagen i mitten av femtiotalet, ensam i den stora svarta skolbilen på väg till uppropet tänkte jag ångestfyllt: ”Nu blir jag aldrig mer fri.” Och det stämde: läxor och prov avlöste varann. Krav och åtaganden i en enda lång rad. Fler och fler. Snabbare och snabbare.

Den från byn på landet begränsade världen växte med allt större utbud. Möjligheter som blev till förväntningar. Att prestera, att vara duktig flicka, speciellt då man som jag var den första i familjen som fick förmånen att studera vidare, blev betydelsefullt. Att anta och klara nya utmaningar – javisst! Och det ÄR en härlig känsla att lyckas!

Nu ska jag lämna allt detta. Sätta ett slags ”komma-tecken” i mitt liv. Ställa mig vid sidan av vägen och se hur andra jagar vidare. Inte bry mig, bara vara. Vara nära i mitt eget liv.

Tanken hissnar. Jag längtar så men känner också rädsla. Kommer jag att klara det? Kan jag motstå omgivningens krav på effektivitet – som egentligen är mina egna. Eller som jag gjort till mina.

Jag måste tillbaka till den där första skoldagen. Det blir inte lätt men jag måste komma bakom alla fasader och mätbara mål. Vad är viktigt i mitt liv? Vad vill jag ta vara på och utveckla? Svaret är enkelt att avge: ”Naturligtvis mina närstående: man, barn och barnbarn. ” Men att förverkliga det är någonting helt annat….

Två veckor in på mitt fria liv har snötäcket börja spricka sönder och är ganska fläckat. Jag har ont i magen: kanske magkatarr, kanske något värre. Oron växer. Så hade jag inte tänkt mig det nya livet. Mina krav på att vara i balans och harmoni med mig själv tär på mig.

Dessutom har jag någon slags abstinens när det gäller att få min vanliga yrkesidentitet bekräftad. Vad är jag nu? Vilket värde har jag i detta att vara människa? Med förnuftet vet jag att det räcker men  känslomässigt är det svårare… Att ta in att jag är ok som jag är. Och att det är tillräckligt.

Tiden går och snart är det ett halvår sedan jag slutade jobba. Jag fattar det inte. Möjligen då jag lätt vilsen besöker min gamla arbetsplats. Visst, jag känner igen arbetskamraterna och de olika rutinerna. Men jag är inte uppdaterad på vilka samtalsämnen som gäller vid kaffet. De har fått nya trädgårdsmöbler. Jag kryssar ett streck för ”gäst” på kaffelistan. Jag är på besök.

Jag har undvikit att ha så mycket kontakt med min arbetsplats under den här tiden. Det har känts som om jag först måste få finna min nya roll. Det har inte varit så enkelt.

Jag längtade efter att få mer vardagstid tillsammans med min man. Jag hade en massa planer för hur jag ville använda tiden, däribland att försöka skriva. Trots alla dessa positiva förväntningar var det svårt att släppa taget. Inte så mycket om själva arbetsuppgifterna som rollen. Helt plötsligt hade jag ingen roll. Under två månader hade jag av och till ont i magen. Vågade jag släppa min stressiga och effektiva värld för att bara vara till? Hade jag något berättigande i så fall? Att släppa alla måsten och krav. Istället tänka: Det behöver inte göras idag. Du har tid. Tid att göra det senare. Imorgon. En annan dag. Nästa vecka…

Att plötsligt ha tid att prata vid brevlådan, sitta och fika länge, försjunka i utsikten över vår lilla sjö, påta i trädgården och låta den varma jorden värma händerna. Gå länge på min barndom kyrkogård eller gata upp och gata ner i barndomsstaden utan att ha något bestämt mål. Ligga kvar i sängen  - hela dagen om jag vill.

Den här våren har jag inte bara hastigt konstaterat att björkarna har musöron. Jag har följt dem hela vägen från den första grönvioletta skiftningen till de fullt utslagna bladen. Aldrig har jag kunnat följa vårens och livets vaknande steg för steg som detta år. Det om något har gett mig nya dimensioner. Jag måste tillstå att jag så länge missat så mycket. Missat så många små och till synes obetydliga skeenden och episoder. Det stora i det enkla och lilla.

Visst var det stort att på nära håll se David-statyn i Florens men lika stort är att ge sig tid att baka pannkakor tillsammans med juvelerna – barnbarnen. Att sitta stilla tillsammans med den mest älskade, länge. Att ha tid – tid att sitta på café Cecil med väninnan från gymnasiet tills stängningsdags. Att bara få vara – här och nu.

Tiden, mitt liv har gått så fort. Hela tiden läggs timme till timme, dygn efter dygn, veckor blir till månader som blir år. Vid uppnådda 60 år är jag obönhörligen i utförsbacken. Jag inser att jag inte har obegränsat med tid framför mig.

Genom pensioneringen känns det som om jag dragit i stopp-snöret och fått förmånen att stanna upp ett litet tag. Men kan man hejda tiden? Nej, men kan man förändra sin egen upplevelse av tiden? Jag tror det.

Rusar jag från uppgift till uppgift, från aktivitet till aktivitet, från engagemang till engagemang. Då blir det kvantitativt väldigt, väldigt mycket. Men vad betyder de olika händelserna, upplevelserna för mig? Egentligen? Och det gigantiska informationsflödet? Hur mycket tar jag till mig? Hur mycket behöver jag?

Hur många gånger har jag inte stressat förbi där jag velat stanna. Tänkt: En annan gång, senare, nästa tillfälle – bara inte i dag, i varje fall inte just nu.

Nu har jag slutat att hasta fram utan att fråga mig vart eller varför. Jag försöker nu med omsorg välja vad jag vill fylla min tid med. Stannar där jag vill dröja – så länge jag haft lust. Och har mod att pröva mina drömmar.

Och det märkliga sker – det finns tid. Tid i överflöd. Mitt i dagens puls.

Det har inte varit någon lätt resa. Bildligt skulle jag kunna uttrycka det så här:

Jag steg av tåg X2000. Omtumlad stod jag där och visste knappt var jag befann mig.

Jag  sträckte försiktigt på kroppen. Fyllde lungorna med luft. Började sakta gå. Luktade på blommorna som växte. Lyssnade på fåglarna i snåren. Lade mig raklång i gräset och såg på molnen. Lät de första regndropparna väta mitt ansikte.

Efter ett tag bestämde jag mig för att välja ett annat spår. Ta ett annat tåg, ett lokaltåg.

Ok, jag kommer inte så långt. Och inte lika fort. Men jag får tid att uppleva vad jag ser och hör och känner. Nära.

© Inger Linnea Johansson