Noveller

Återvändaren

Lennart Andersson

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad torsdag, 10 mars 2011 12:00

Skriven av Lennart Andersson

Träffar: 333

Detta är en högtidsstund.

Först får man dock förlika sig med att det enbart finns en isande, väntande tystnad, då man är satt att vaka över en uppväxt som min.

Men töcknen håller på att få fast konsistens och kylan börjar vända.

Man måste dock vara ytterst försiktig och bara med ett lätt tryck vidröra den fiktivt kompakta textgardinen precis då tilltalet bryter värld.

Men än är det för tidigt att göra sig bekant ens för sig själv. Jag befinner mig på ett hotell och ställer in mig på mötet med staden efter att mörkret från de fördragna gardinerna viker undan.

Jo torget är ungefär detsamma som då jag försvann 68. Den delen, som kallas gamla stan, blir aldrig ombyggd; snarare tycks kvarteren ha sjunkit in i det karaktäristiska diset från den onda dimman från träsken, som dagligen kostade minst en småbonde livet. Ja där ovanför takåsen hade jag mitt rum och där stod jag och väntade på livet, som aldrig kom.

Numera kan jag med fog påstå, att min kroppsliga habit förfaller enbart långsamt och framför ser jag mig som alltid försjunken i en anteckningsbok, medan livet passerade förbi mig nästan modest, eftersom det sedan länge har gett upp hoppet om mig.

Jag sjunker ned bakom gardinen och låter eftermiddagssolen skölja igenom stadskärnan som vore den en fet gudom, som styrde över medborgarna, samtidigt som jag ryser av obehag. Snart slumrar jag till och då hör jag rösterna som om det vore igår.

– Jo då, än är han fredad för att hans far var general Chabral. Men kommer han inte ut med en officersfullmakt om två år, så får vi väl acceptera att han försvinner som i intet precis som mina lantarbetare.

Så öppenhjärtiga var de självklart inte. Man lindade in samtalet i en för dem påbjuden sentimentalitet genom ordstäv och parafraser oftast med förebilder hämtade från blomriket. Men rösten kunde ha varit min fars. Alla inpräntades från barnsben att förstå fortsättningen som aldrig uttalades.

– Benmjöl mina herrar är det bästa för jorden. Det sa min gamle far alltid salig i åminnelse.

Jag beslöt tidigt att vårda min fasad sedan min far försvunnit. Det hörde till kutymen att aldrig fråga efter någon som staden gömde. I stället stod jag i timmar framför spegeln och tränade mig att uthärda de mest fasansfulla lidande och konfrontera mig med allt som gjorde mig rädd och äcklad utan att ens blinka. Slutligen kom de gamle att acceptera mig om än nätt och jämnt.

Man använde mig till "lättare uppgifter". Men ögonen av fasa av de människor man ställde framför en mur förföljer mig än i dag. Ibland fick man inbilla sig att jag inte deltog. Slutligen hade man en massa figurer och röster i det mentala bagaget. Det hörde till yrket.

Så kom den speciella dagen. Jag skulle få mitt första befäl. Men den som gav ordern hade en förstulen blick. Vi skulle ta oss mot gränsen och vaka in natten och vidare order.