Kortprosa

Askan

Ethel Hedström

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad måndag, 25 oktober 2010 16:00

Skriven av Ethel Hedström

Träffar: 345

Jag hör röster. Det är i början av maj och jag har slagit mig ner på en parksoffa målad i himmelsblått och vänt mitt vinterbleka ansikte upp mot solens varma livgivande strålar. Det känns så länge sen, jag längtar så det gör ont i kroppen efter ljumma milda vindar och knoppande natur. Jag blundar och njuter. Det är då jag hör dem.

Öppnar motvilligt ögonen. Är av naturen hopplöst nyfiken. När jag var liten sa mamma att jag var för nyfiken för mitt eget bästa. Jag fick ofta utöva ett milt våld på mig själv för att hindra nyfikenheten från att ta överhanden. Det har jag tagit igen sen dess.

Jag betraktar ett äldre par som kommer gående åt mitt håll. Kvinnan stödjer sig på en rullator, ser det ut som. När de kommer lite närmre ser jag att hon bara håller händerna lite lätt på rullatorns handtag. Hon är klädd i knallröda capribyxor och en klarblå urringad topp. Håret har en sotsvart ton, ser färgat ut. En purpurröd gedigen handväska ligger i rullatorns korg. Mannen har ljusbeige tunna sommarbyxor. Den kortärmade skjortan och armarna med ljusa hårstrån har samma nyans som byxorna. En krans av grått hår, som vore det munkklippt, omgärdar hjässan. Han har en väldig hårt packad stor svart ryggsäck hängd över högra axeln. Den ser väldigt tung ut. Samtidigt drar han med vänster hand en resväska på hjul efter sig.

Kvinnan går några meter före mannen. Med korta snabba kliv tar hon sig fram. Hon har en smula ryckig gångstil. Han går några meter bakom, kraftigt haltandes. Jag undrar varför de inte byter? Jag öppnar munnen, får sådan lust att fråga, men jag stänger munnen igen. Jag kan inte lägga mig i deras liv, eller hur? Fast jag vidhåller att mannen verkar ha ett större behov av rullatorn. Det är tydligt att hon inte har några som helst problem med att gå. Varför, frågar jag mig tyst, har han inte lagt ryggsäcken i rullatorn, istället för att låta den tynga ner hans redan krumma rygg? Leker han martyr?

Vilket smålöjligt tragikomiskt par de är. Ett bubblande skratt letar sig upp genom min hals, går inte att hindra. Jag försöker dölja det genom att för ett ögonblick titta ner i marken, sätter upp handen för munnen och låtsas att jag hostar. Kvinnan sveper hastigt förbi mig där jag sitter. Hon ser inte på mig alls. Han stannar däremot och sätter sig bredvid mig.

– Kom nu! Evert! Vi har ju bråttom, det vet du. Vi måste passa tiden.

– Jag kommer. Jag ska röka först, svarar han.

Orden tonar sakta fram mellan sammanbitna läppar. Jag ser i ögonvrån att Evert, som jag nu vet att han heter, sakta tar upp ett cigarettpaket och en tändare ur byxfickan. Omständligt drar han upp en cigarett ur det skrynkliga paketet. Utstuderat långsamt sätter han fast den mellan tänderna. Tändaren är av den billiga engångssorten. Mellan hans grova fingrar ser jag en liten avskavd bild av en flicka i röd bikini.

Jag sneglar försiktigt. Evert tänder cigaretten och tar ett djupt halsbloss. Från långt ner i magen och som en utdragen suck blåser han ut röken. I ett enda, långt drag. Jag känner röklukten svepa över mig. Vi säger inget till varandra, men jag känner att en viss gemenskap hänger i luften mellan oss. Jag ser ut över älvens vatten som drar förbi nedanför mig. Det enda jag hör är cigarettglödens fräsande i vinden. Blåsten tar tag i askan, den virvlar iväg, hamnar i min famn. Jag försöker varsamt blåsa bort den.

Jag vänder huvudet bortåt fruns håll. Ska hon inte säga något? Hon står tyst, jag ser hennes skarpskurna profil. Ser att hon intensivt betraktar horisonten.

© Ethel Hedström