Kortprosa

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad måndag, 26 april 2010 15:00

Skriven av Kjell Erikson

Träffar: 441

Arvsbråk

Gertrud var upprörd över det besked hon just fått från sin far. Upprörd är förresten ett milt uttryck. Det var en blandning av mycket starka känslor som bubblade inom henne. Hon var irriterad, ledsen, förödmjukad, arg och… ja hon var helt rasande. Hennes åttioårige far hade nyss berättat att han tänkte testamentera en stor del av sina tillgångar till ett tidigare okänt barnbarn som nu plötsligt hade dykt upp. Och barnbarnet var inte vem som helst… det var den lilla unga näbbiga juristen Lisa, som hade hindrat henne från att få lagfart för den gård som farfar Herbert en gång förvärvade. Det var gården uppe i Björksveden som det aldrig blev utfärdat någon lagfart för i samband med en stor skogsaffär. Den här Lisa hade med några juridiska finter lyckats få Lantmäteriverket att lägga större vikt vid ett gammalt förfalskat köpekontrakt än det kontrakt som lagligen fanns registrerat hos Lantmäteriverket. Gertrud och Lisa hade tack och lov aldrig mötts. Men hon hade sett ett par skrivelser som den här Lisa hade författat. Det räckte för att se vad det var för en hon hade att göra med.

Fadern Alf Rosander och dottern Gertrud Thorin satt mitt emot varandra, i varsin stor tygfåtölj i gammal barockstil. I ett hörn av rummet, en bit ifrån dem, satt hennes sjuttonårige son Joakim, tyst som en mus och lyssnade på deras samtal. Fadern Alf satt lugnt tillbakalutad i sin fåtölj.

Hon reste sig upp, ställde sig lutad över sin far och nästan skrek:

”Hur kan du far? Hur kan du låta dig luras av en sån där lycksökerska och bedragerska? Förstår du inte att hon bara är ute efter att roffa åt sig? Och sedan säger du att hon ska få ärva… nej jag vet verkligen inte vad som tagit åt dig far, på gamla dar.”

Alf svarade inte omedelbart. Istället tog han kaffekoppen som stod framför honom på bordet, tog en klunk och ställde sedan tillbaka den på kaffefatet.

”Jag förstår mycket väl, kära Gertrud, att hon kan vara en bedragerska. Men om hon skulle vara släkt, jag säger om… så är hon ju berättigad till sin del efter Håkan. Innan vi gör något ska vi undersöka den saken, du behöver inte vara orolig. Och det är jag som utformar testamentet, förstår du det. Det är jag och inte du. Och jag försäkrar dig att jag är vid mina sinnens fulla bruk. Det här samtalet har vi du och jag för att jag ville förbereda dig på att mitt testamente kanske kommer att ändras. Kom ihåg att jag säger, kanske. Vi vet nämligen inte ännu med säkerhet att det blir så.”

”Men far, så urbota dumt…”

”Tyst ny Gertrud. Om det är som jag tror, att vi funnit en ättlig till Håkan, tycker jag du ska glädja dig istället för att vara missunnsam.”

”Åh, du är så lättlurad far… jag kommer att göra allt som står i min makt för att förhindra detta som håller på att ske.”

Alf Rosanders blick mörknade och den gamle mannen reste sig upp i fåtöljen med käpprak rygg.

”Stilla dig kvinna och tig. Jag är inte död ännu och det är fortfarande min vilja som gäller. Nu får du finna dig i vad jag har sagt. Du uppför dig som en bortskämd barnunge och inte som den snart femtioåriga kvinna du är.”

Gertrud satte sig igen och antog en betydligt mildare ton.

”Men far, vad är det som får dig att tro så mycket på den här unga kvinnan, Lisa eller vad det var hon hette?”

Alf vände sig bort och såg med fjärrseende blick ut genom det stora vardagsrumsfönstret. Det Lisa visste om olyckan var oroväckande. Det fick på intet vis komma ut till allmän kännedom. Han hade sin plan klar, även om han inte tänkte yppa den för sin dotter. Om Lisa verkligen var hans och Helgas barnbarn skulle de göra allt som stod i deras makt för att försonas med henne. Då skulle hon inte kunna avslöja det hon visste. Och förresten, om hon verkligen var deras barnbarn så var det ju ett glädjebud. De hade förlorat en son och sörjt honom så länge. Att plötsligt få ett barnbarn var ju verkligen ingen dålig kompensation. Men om hon inte var deras släkting… ja då var hon en bedragare. Sådana fanns det andra metoder att hindra så att de inte kunde prata om sådant de inte skulle prata om.

”Det kan jag inte gå in på”, svarade han bara helt kort på dotterns fråga. ”Nu får vi lov att avsluta det här samtalet. Hade inte du en tågtid att passa förresten?”

Gertrud lyckades behärska sin ilska utåt sett. Men inom sig kokade hon av vrede. Hon reste upp och gjorde tecken åt Joakim.

”Jo det har jag. Kom Joakim, vi måste packa och ge oss av till stationen.”

© Kjell Erikson