Krönikor
ÄR CIRKUS ROLIGT?
- Detaljer
- Kategori: Krönikor
- Publicerad torsdag, 18 november 2010 12:00
- Skriven av Lennart Björk
- Träffar: 499
NÅGON I psykologi väl bevandrad läsare kan kanske förklara vad det är för problem som jag undermedvetet bär med mig i mitt levnadsbagage? Vad är det för ”trauma” jag dras med som påverkar och hämmar mig och som gör att jag inte tycker att cirkus är roligt? Har aldrig tyckt det. Trots många års grubblande - ingalunda ständigt men så där till och från och som t.ex. nu - har jag inte lyckats komma på det. Varför? Varför roas jag inte av cirkus och clowner?
VAD ÄR det i min tidiga barndom eller kanske rent av i ett tidigare liv (om man nu tror på själavandring) som hindrar mig att finna nöje i den populära, oförargliga och förvisso mestadels svåra cirkuskonsten? Inte ens som barn tyckte jag cirkus var roligt. När mina lekkamrater förtjust kom hojtande och berättade att nu var det cirkus på gång, nu luktade det vilda djur och sågspån runt vår lilla järnvägsstation - ja, då stod jag där helt frågande och kunde inte fatta och delta den allmänna uppståndelsen. Inte heller sprang jag med de andra barnen ner till stationen i hopp om att åtminstone några meter få leda en kamel eller zebra på vägen till cirkusplatsen. Eller, medan mina kamrater på behörigt säkerhetsavstånd hängde efter den ”mystiske” affischören som var en svartmuskig utlänning med dolsk blick och som ”bar kniv” ("farlig"?) längs dennes färd runt i byn med klisterburk och färgsprakande affischer, ja då stod jag kvar hemma och funderade. Funderade över vad det var som var så roligt med cirkus och en mängd djur i bur.
VÄRST VAR det sedan på skolrasterna. Förväntansfyllda kamrater pratade då om kommande aftons föreställning. Eller underhöll någon ”lyckost” som redan sett föreställningen de övriga med inlevelsefyllda skildringar av turbanklädda fakirer som svalde eld eller svärd när dom inte stack nålar genom kinderna eller låg på en spikmatta med några välväxta män ur publiken stående på en planka, lagd över den leende fakirens mage. Det berättades om jättestarka karlar med stora mustascher, män som med lätthet drog isär järnkättingar, krökte hästskor eller drev stora spikar genom tjocka bräder - och detta med blotta händerna! Vidare kunde man få se kineser som slog knut på sig själva eller snurrade tefat på långa pinnar när de inte staplade massor av stolar i höjden. Det berättades om hemska djur med vrål som kom blodet att isas i ådrorna. Allt detta medan en färgstark orkester spelade bumpa-bumpa-musik på en estrad nära cirkustältets tak och en cirkusdirektör i en skelettliknande kostym presenterade attraktionerna. Allting var häftigt värre! Men vem stod då avsides, lyssnade och tyckte det hela var tämligen ointressant, mest larvigt. Jo, naturligtvis jag. Kunde bara inte tycka det var speciellt roligt att en clown slog en annan clown (denne senare dock vitmålad och försedd med struthatt) i huvudet med en jätteklubba som det stod ”500 kg.” på. Stora, röda näsor, rutiga västar med stora knappar och pajaser i alltför stora skor - nix, inget kul tyckte jag då. Och tycker så fortfarande. Vidare kunde cirkusens djur beses i stallarna mellan kl. 3 och 5 på eftermiddagen - entré 50 öre. Gick jag dit? Jo det gjorde jag. Kände grupptrycket - ville inte framstå som "märkvärdig". Men jag ångrade mig alltid efteråt, ångrade att jag inte istället spenderade slanten på söndagens matiné med en vilda-västernfilm och då kanske dessutom haft en peng över till lite godis.
NEJ, CLOWNER och Pelle Jönsar i all ära men för mig göre de sig icke besvär! Jag kan bara inte skratta åt deras oftast mycket förutsägbara konster eller repliker. Den världsberömde clownen och numera saligt hädangångne Charlie Rivel har vi sett på TV. Övriga i familjen vred sig då av skratt när Mr Rivel stod där på en stol och lutade huvudet bakåt för att upplåta sitt världsberömda ylande -ooouuhh! Icke blott en gång, ej heller två gånger, nej flera gånger i följd - oouuhh! Lika roligt varje gång! Då visste jublet inga gränser och jag anfäktades av avund för jag ville ju så gärna också tycka att det var roligt. Kände mig på något sätt "vid sidan av". Ville inte störa stämningen med min nollställda nuna. Gick istället ut i köket och fixade kvällsmackorna. Stod där och önskade att även jag kunde vrida mig av skratt åt Charlie och hans stol - med eller utan yl. Någon annan kunde i så fall fixa kaffet och mackorna.
MEN VISST, jag har varit på många cirkusbesök, dels med barnen och numera även med barnbarnen. Tydligen är mitt problem (?) inte något ärftligt eftersom dom hade och har väldans roligt. Även jag hade och har roligt men av helt andra skäl.
© Lennart Björk
Kommentarer
Bästa hälsningar från ett snöfritt Malmö // Lennart
Det bästa mest naturliga skrattet kommer för mig när någon berättar en historia från verkligheten. Håller med Alexandra att skratt på beställning inte är särskilt roande.
Personligen är jag inte heller förtjust i roliga historier. Både cirkus och roliga historier har en gemensam nämnare. Båda vill att du skall skratta på beställning. Just "då" skall du skratta. Kanske det krystade "tvånget" gör att det låser sig.
Måste dock påstå att det finns en mystik kring cirkus. Likaså tivolin bär på denna mystiska känsla. Det är förmodligen inte clownerna eller karusellerna som gör det, snarare miljön. Ingen av dessa miljöer har ändrats särskilt mycket under alla år som gått. Kanske är det känslan av forna tider som väcker känslan av mystik.
Jag drogs till rubriken och kände igen mig i din text!
Kram!
ML
RSS-flöde för kommentarer på denna post