Noveller

Anja Känner Sig Iakttagen, del 4 av 5

Ingbritt Wik

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad onsdag, 17 september 2008 10:10

Skriven av Ingbritt Wik

Träffar: 1004

Anja Känner Sig Iakttagen,  del 4 av 5

Anja sträckte på sig. Hon hade sovit gott. Black hade legat på stolen bredvid hennes kläder som hon tog av sig i går kväll.

– Kom, Black, så går vi ner och fixar frukost!
 
Solsken och inte ett moln på himlen. I dag passar det nog att jag gör en del stadsärenden, tänkte Anja och dukade fram åt både sig och katten. Handla lite. Köpa garn till en tröja, så jag får ett handarbete att syssla med. Det är nervlugnande.

– En korg till dig, Black! Det vill du väl ha? Så du vet var du ska sova. För du har väl tänkt stanna hos mig, får jag hoppas! Blev du vräkt på det förra stället? frågade hon katten som bara såg stumt på henne.  Låg du kanske efter med hyran? småskrattade hon och strök på Black som svarade med att spinna en stump.

När hon var klar med de ärenden som hon hade inne i stan tog hon en sväng över torget. Där stannade hon upp vid ett stånd med grönsaker och blommor. Köpte lite grönsaker; bananer, fina morötter, kål och lite annat. Dessutom föll hon för de vackra blommorna. Det skulle bli fint på köksbordet med en vas friska blommor, tänkte hon. Förresten jag kan köpa två buketter. Blommor är alltid uppmuntrande och ser fräscht ut.
 
Anja var tillbaka igen på Nolåsen med sina varor, blommor och det där underbara garnet som var lika vitt som oskulden. Det skulle bli en fin sommarkofta, tänkte hon.
 
Hon lade upp ett par skivor leverpastej åt Black. För det stod ju i sagorna att katter tyckte om leverpastej och sardiner. GRÄDDE också ... Jo, hon hade köpt det med, men den fick nog Black dela med henne. Det var inte enbart katt-grädde, talade hon om för katten.
 
När hon öppnade kylskåpsdörren, för att ställa in det som hörde hemma där, upptäckte hon att skåpet var alldeles tomt.

– HELT TOMT! utbrast hon och såg sig villrådigt om. Skakade på huvudet som om hon trodde att hon sett fel. Sen lade hon båda händerna för munnen för att dämpa skriket.

Det såg ut som om någon städat åt henne. Vad hade hänt? Inbrott i kylskåpet ...? Har man hört talas om sådant?  Inget annat var rört så vitt hon kunde se så här på en gång.
 
Nu sjönk modet igen. Det hade varit lugnt ett par dagar nu.
 
Dörren var ju låst när hon kom tillbaka från stan och Black satt på trappan som om han väntat på henne. Någon måste ju ha varit inne. Samma fråga igen: VEM?  Var det svågern, brodern eller den där nya svägerskan. Den som Ivar gifte om sig med? Kunde det våpet? Nej! Så kunde det inte vara. Det kändes obehagligt ... Nu var det åter de där spökena, som fick ta skulden. De som hon INTE trodde på. Men som en del skrämde henne för.

– Äsch! GALLIMATIAS! fräste hon mellan tänderna.

Vad var det för skitsnack han höll på med. Trodde han på spöken själv?
 
Om Anja varit spökrädd skulle hon väl inte åka hit bort i urskogen och sätta sig ensam?
 
– VAD ska jag ta mig till, Black? suckade Anja och startade det avstängda kylskåpet igen och började plocka in sina nya varor.
 
– Tur att jag inte hade några mängder i skåpet. Man kan ju nästan säga att det var en välgärning att få städhjälp, hummade hon. Man ska ju tänka positivt, så jag får väl försöka även om det tar emot. Den där ostskalken var ändå inget att sörja och inte de andra grejerna heller. Fast användbart var det ju. Den tjuv som nöjer sig och blir glad över så lite, den kan gott få behålla det, försökte hon tänka.