Kortprosa

Ann-Sofie Lövqvist

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad onsdag, 17 mars 2010 16:00

Skriven av Ann-Sofie Lövqvist

Träffar: 677

Andra barnet

Just det. Det var såhär det kändes. Och nu kommer jag inte härifrån.

Trygghetens arm tröstar och irriterar. Jag sätter mina naglar, mina fem fingrars fulla kraft i den.

Jag får något annat att hålla i, att lägga över mitt ansikte. Det är vattenytan, som jag måste nå, simma upp till genom smärtan, andas in hjälpen. Och den tar mig härifrån. Allt försvinner: bilder, ljud. Allt är längre och längre bort. Jag reser uppåt, in i den vita rymden, där tystnaden till slut börjar svänga i en gäll, ihållande ton. Jag släpper repet, frigör mitt ansikte, sjunker. Rörelse, ljud. Jag är tillbaka igen.

Smärtan är en våg och jag rider på den. Framåt, framåt, mot stranden. Vattnet slår upp mot klipporna. Vi spolas upp på land, varma. Vattnet rinner av oss.

Möte 1
Den här gången är jag beredd. Jag vet vad jag ska göra. Första gången väntade jag, och väntade. Visste precis var någonstans på vägen den nästan okända befann sig, satte nålar på kartan. Ändå öppnade jag en dag dörren och hittade en korg på trappan. Tafatt lyfte jag upp vad livet gett mig att ta hand om. Kärleken sipprade från en skreva i berget, strilade ner längs klippsidan, porlade genom skogen, blev en forsande flod genom landskapet.

Men du faller i en flod, som redan flyter, in i mina armar, som den här gången vet hur man håller. Du är våt, du är varm, du är arg. Dina ögon är redan öppna. Jag vet hur man tittar in i dem. Fast jag aldrig haft tid att nåla din väg, vet jag hur jag tar emot dig.

Möte 2
Du går in i rummet, som in i en kyrka, träder vördnadsfullt in i ditt nya liv, för du anar att du är en annan nu. Blygt närmar du dig det nya, som är så litet och så stort. Jag har inte sett dig på flera dagar och när jag ser dig vet jag hur mycket jag har längtat.

Dig, som jag lyfte från trappan in i min ovana famn. Du, som har lärt mig att hålla. Jag sträcker mig mot dig, och tror jag vet vad jag ska hitta. Men den mina armar sluter sig kring är annorlunda, oväntat stor, nästan som en vuxen kropp.

Försiktigt låter du din hand snudda vid din systers huvud.

© Ann-Sofie Lövqvist