Noveller

Älskade Sofie

Johanna Giedraitis

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad torsdag, 03 mars 2011 08:00

Skriven av Johanna Giedraitis

Träffar: 511

Sara satt vid sitt slitna köksbord och tittade ut genom fönstret. Det var gråmulet och regnet hängde i luften. Hon väntade. Hon väntade på att hennes dotter skulle komma hem, hon väntade på Sofie. Hon hade väntat i flera dagar, det kändes som år. Sara var ändå proffs på att vänta. Det var något hon gjort i hela sitt.

Men nu började hon bli orolig – var var Sofie? Hur länge hade hon varit borta? Sara försökte tänka efter, men mycket av den senaste tiden låg i ett dis och hon hade inte mycket koll på hur tiden hade flutit.

Hade det hänt något? Borde hon ringa någon och höra efter? Vem? Som hon såg ut vågade hon sig knappt utanför dörren.

I förrgår hade hon gått ner till affären, det skulle finnas mat hemma för Sara. Nu när allt skulle bli bra igen. Det hade varit jättejobbigt. Som tur var hade hon inte träffat på någon, fast hon hade ju väntat en liten stund innanför dörren när hon hört grannen i trappan – några grannar var hon inte redo att möta än. Hon visste nog vad de tyckte och tänkte. De skulle titta på henne med ögon fulla av förakt och undra vilken slags mamma hon var.

Det var jobbigt att vara nykter, alla skuldkänslor och all ångest vällde fram.

Men denna gång skulle hon klara det, hon skulle visa dem allihop! Hon skulle vara där för Sofie, vara en riktig mamma. fast 15– åringar kanske mer behöver en kompis än en mamma? Sara hade till och med rotat fram telefonnumret till socialtanten, ringt och bett om hjälp. Socialtanten hade låtit skeptisk genom sin proffsiga röst men lovat att höra sig för vad som fanns att erbjuda. Redan nästa vecka skulle hon dit och få en plan – det enda hon behövde göra var att hålla sig nykter och visa att hon menade allvar.

Klart hon menade allvar.

Händerna skakade av abstinens och nikotinbegär, sista ciggen hade gått åt för flera timmar sedan. Hon gick ut i hallen och såg sig själv i spegeln. 36 år och ett vrak. Blåtiran som varit hennes fd pojkväns avskedsgåva syntes fortfarande allt för väl. I badrummet fanns det smink, hon var duktig på smink men med händer som darrade som asplöv blev resultatet inget vidare.

Nu hörde hon nyckeln i låset och dörren som öppnades. Sofie kom hem. En suck av lättnad undslapp Sofie. Äntligen. Nu skulle allt bli bra. Nu skulle det bara vara de två.

– Kaffe, sa hon. Jag sätter på kaffe. Vill du ha kaffe?

Hennes dotter stirrade på henne med något ovisst i blicken. 15 år och så vuxen.

De satte sig vid köksbordet och väntade på kaffet. Sara blev alldeles stum, orden hon ville säga kom inte över läpparna, allt hon ville förklara kom inte ut. Händerna pillade nervöst på bordsduken, hon kunde inte för sitt liv begripa var hon skulle göra av dem. En cigg skulle nog lugna dem. Om hon haft någon.

Hon reste sig.