Noveller

Aladdins lampa

Annmarie Forsell Nilsson

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad onsdag, 05 oktober 2011 18:00

Skriven av Annmarie Forsell Nilsson

Träffar: 349

En kall droppe i nacken fick henne att rysa till och skaka på axlarna. Flyttade paraplyet, rakt över huvudet, för att undvika fler iskalla nerslag på huden. Emily kunde inte ta blicken från lampan med den vita skärmen i skyltfönstret. Ett svagt ljus strömmade mot henne, bröt av mot himlens skyfall som vräkte ner omkring henne. Hon tittade ner på de sneda skorna, vattnet sipprade in från sidorna på dem, strumporna klafsade när hon bytte fot. Åter en blick på lampan och sedan på den blå jackan, gammal och sliten. Inte för att hon inte hade någon finare jacka hemma, men den här fick duga idag. Ingen jacka skulle klara av det här skyfallet. Emily fällde ihop paraplyet och öppnade dörren till den fina lampaffären bredvid Hötorget.

Inne i lampaffären var det tyst och stilla. Inga kunder hade vågat sig in, eller var det för tidigt på dagen. De kanske kommer senare, tänkte Emily och tittade sig omkring. Bakom disken stod en kille, rak i ryggen och i svart kostym, han läste på ett papper som låg framför honom, kastade en kort blick på Emily och fortsatte läsa utan att säga ett ord. Emily gick fram mot disken, paraplyet droppade.

– Jag vill ha lampan i fönstret, den är mycket vacker.

– Det är den enda vi har kvar och den säljer vi inte, svarade killen.

– Vad tråkigt, jag vill köpa den. Vad är felet?

– Den är bokad av en annan kund.

– Vill du visa mig en annan vacker lampa. Det är en bröllopspresent.

En suck hördes från killens läppar, lade undan papperet framför sig och gick runt disken. Emily följde efter honom i affären. Expediten stannade framför en liten grå lampa, pekade.

– Den här lampan är billig, vi har inte mycket att välja på.

– Hela affären är full av vackra lampor, jag vill ha någon som påminner om den i fönstret.

– Kom Roger!

En till expedit i affären. Emily vände sig om och tittade, han har också en svart kostym, ung, hans röst var otålig. Roger lämnade Emily och gick till disken.

Paraplyet höll Emily tätt intill sidan och gick försiktigt runt bland alla kristallampor, golvlampor, bordslampor. Hennes äldsta barnbarn skulle gifta sig. Hon ville gärna ge en present, något som spred värme och glädje. Ett ljus att tända på kvällen, när brudparet låg tätt tryckta intill varandra. Ett ljus som följde dem, som var deras. Flera varv runt den stora lampaffären. Sedan bestämde sig Emily för en lampa, inte lika strålande, men nästan. Hon tog kartongen med lampan i och gick fram till disken.

Expediten tittar knappt upp. Emily räckte fram bankkortet.

– Jag tror den här blir bra som bröllopspresent.

Roger tog emot kortet, tittade noga på det och sa till killen på sidan om honom. Lite tyst, men Emily hörde.

– Tror du det här kortet gäller?

– Testa får du se.

Nu började Emily känna en ilska stiga upp inom henne. Det bubblade. Det var inget fel på hennes kort, det var fullmatat med ett litet arv och hela pensionen hade nyss kommit in på banken. Vad höll expediterna på med?

När kortet var draget stoppade Roger i full fart ner lampkartongen i en påse.

– Det här är en bröllopspresent, sa Emily.

Hon tittade förvånat på påsen, Roger gjorde ingen min av att rätta till misstaget. Något vackert presentpapper, det gick inte för sig. Emily gick ut i skyfallet.

En varm solstråle lyste upp Emilys ansikte. Hennes röda skinnjacka sken ikapp med vårens brus ute på gatan. Hon kunde inte gå vidare, framför henne i skyltfönstret lyste lampan med den vita skärmen. Lampan som hon skulle köpt till sin sonson. Hon kom aldrig iväg på bröllopet, ovädret hade invaderat hennes kropp. Men lampan hon köpte, den kom hon iväg med till posten. Det var långt mellan besöken, avståndet var långt, det passade aldrig riktigt att mötas. Men lampan fanns där, tänkte hon nöjd.

Emily öppnade dörren till lampaffären med ett starkt ryck. Samma expedit som för ett halvår sedan. Samma kostym, men inte samma blick. Han tittade upp, släppte henne inte med blicken. Hon tittade med isigt blå ögon på honom, utan att följa blicken som rörde sig ner mot hennes fötter, gick rakt mot honom.

– Vad kan jag hjälpa till med? sa han.

– Jag vill köpa lampan i skyltfönstret. Det är en bröllopspresent.

– Bra val, jag hämtar den.

Roger lämnade disken med två raska steg, den svarta kavajen stramade över ett par breda axlar. Var snabbt tillbaka med lampan i handen.

Emily gick ut med ett vackert paket, inslaget i guldpapper. Lampan hade hon köpt till sig själv. Den skulle stå på bordet bredvid sängen. Hon gick Drottninggatan fram likt en drottning.

På kvällen råkade hon nudda till lampans fot. Ett svagt ljus föll på väggarna, som om solen höll på att gå ner. En önskelampa, hon satte sig upp i sängen. Rörde försiktigt med handen på lampfoten. Ljuset blev starkare. Emily lutade sig mot kuddarna, i en stad långt borta bodde hennes sonson. Han hade också en lampa. En önskelampa.

I staden långt borta, nuddade mannen lampfoten. Ett starkt ljus lyste upp rummet. En kvinna kröp ner i sängen, gav av sin värme. Genom luften, från en stad till en annan, gick en önskan.

Vad önskar vi oss? Saker är hårda, människor är mjuka. Vad är viktigast?

Emily slöt ögonen.

© Annmarie Forsell Nilsson