Kortprosa

Akacialunden

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad fredag, 18 mars 2011 08:00

Skriven av annelie larsson

Träffar: 300

"Mamma, jag mår illa, det känns som om jag ska kräkas." Min tioåriga syster hade länge varit på gränsen till åksjuka. Flygturen hade varat i nära sju timmar i ett relativt litet passagerarplan. Landningen skedde i ett Marrakech som mött oss med öknens hetta där akaciadoften blandades med den kväljande lukten av flygbränsle.

Nu var vi på väg mot Agadir, i en buss som saknade luftkonditionering. Luften var tung och kvav, luktade av parfymer, svett och något obestämbart kväljande. Det hade inte funnits några platser kvar längst fram i bussen. Nu tog mamma med sig syrran fram mot chauffören. Efter att ha fått honom att stanna till en stund fick mamma och syrran byta platser med ett par som nu kom bakåt till mig och pappa där vi satt. Färden var mardrömslik, fyra timmar i ett ständigt solgass på slingriga vägar över Atlasbergen.

Bussen gjorde ett stopp då vi fick sträcka på benen och köpa något att dricka i en liten bar som låg mitt ute i ingenmansland. Solen brände på huden, en torr varm vindil drog med sig sand som stack i ögonen och bet sig fast i kläder och skor. Baren var som hämtad ur en gammal film, en tiggare som saknade ett ben och uppenbarligen var blind satt utanför dörren. Pappa lade några mynt i kartongen som stod framför honom, några av de andra passagerarna gjorde likadant.

När vi gick in kändes det mörkt då solen hade bländat oss då vi gick från bussen. En fläkt snurrade lojt i taket ovanför disken. Läsken som vi köpte svalkade åtminstone för stunden våra strupar som var ovana att andas denna torra värme.

Toaletten var ett hål i golvet bakom en svängdörr, min syster vägrade att använda den då det kryllade av insekter där inne.

Papperet på toaletten var små bitar av styvt, brunt papper helt olikt vårt mjuka vita där hemma. Återstod bara att kliva på bussen igen för resten av resan mot Agadir.

Då vi äntligen fick kliva av bussen i Agadir pekade guiden upp mot en byggnad som var belägen på ett mindre berg, det var vårt hotell. Vi checkade in, det visade sig att vi var de enda gästerna för tillfället. När vi stod på vårt rum och skymningen börjat falla såg vi de beväpnade vakterna som patrullerade trädgården och poolområdet. Obehaget kom plötsligt över oss, var hade vi egentligen hamnat?

Morgonen därpå när frukosten var avklarad tog vi en promenad för att se på omgivningarna. Vi upptäckte då att det var kallt, riktigt kallt. En gammal man gick förbi hotellet på väg ned mot stranden med två dromedarer, deras andedräkt syntes i den kalla morgonluften. En moped dök upp, stannade framför oss och mannen som kört pratade obegripligt på och gestikulerade mot en stor låda som han hade på pakethållaren, han ville sälja apelsiner. Med ett par kilo av frukten fortsatte vi vår lilla runda, vi blev varse att hotellet var beläget säkert en halv mil utanför centrum. Tillbaka till hotellet för lunch, eftermiddagen tillbringade vi vid poolen då det nu blivit varmt. En man klädd i traditionella arabiska kläder var vaktmästare, han servade med öl till pappa och sött mint-te eller läsk till oss andra. "Sehr gut matrona!" var alltid hans hälsningsfras till mamma.

Dagarna gick och vi lärde känna personalen på hotellet. Pappa bekantade sig med kocken som bjöd oss på små friterade fiskar med pommes frites som vi åt vid poolen. Servitörerna och receptionisten var rädda om oss, de tre hämtade hem oss varje kväll då vi varit nere i Agadirs centrum. Vi var sammanlagt sju personer i en liten Renault.

Pappa blev magsjuk och liggande några dagar, mamma tog då själv med mig och syrran ned till staden. För att komma till centrum fick vi korsa en riktigt stor genomfartsled. Där passerade många militärfordon, soldater med vapen över axeln satt i bilarna som körde förbi med öppen skjutdörr. Året var 1977 så hotet från Polisario fanns säkert med hos de patrullerande fordonen. Ibland saktade de in då mamma, syrran och jag skulle gå över vägen. De kröp förbi och visslade och ropade "Madame, will you join us?". Obehagligt var det varje gång.

Den ljuvliga doften av den gulblommande akacian blev en daglig upplevelse då vi för att komma till staden fick gå igenom en vildlund av dessa träd. En dag då vi på eftermiddagen var på väg hem kom en man i fyrtioårsåldern springande ikapp oss. Han pratade engelska och var också en engelsman som arbetade som journalist i Marocko. Han berättade för oss att vi som ensamma kvinnor på inga villkor skulle promenera ensamma, absolut inte kvällstid och inte heller dagtid. Han förklarade att kvinnor försvunnit och han pekade menande mot militärfordonen. Tryggt och säkert eskorterade han oss hem den dagen, sedan fick vi invänta pappas tillfrisknande innan vi kunde besöka centrum igen.