AB Trädmaffian slår till

Kommunfullmäktiges ordförande i den lilla idylliska kommunen Almåsa är förtvivlad där han sitter på sitt tjänsterum, möblerat enligt tjänsteklass ”matta med frans”. Tungt lutar hans sitt trötta huvud i handen och begrundar det dystra faktum att hans planer på den prestigefyllda utbyggnaden av biblioteket är i farozonen. I sin vällovliga strävan att höja kommuninvånarnas kulturella nivå, vill han med sitt projekt få ytterligare utrymme för böcker, föreläsningar, ”events” och övriga, kulturhöjande aktiviteter. Men det finns ett stort problem och det är att en och annan bok då måste offras, även några almar hindrar den planerade utbyggnaden. Eftersom nu alerta delar av allmänheten bildat almenheter som bevakar och kramar de aktuella träden, verkar det som om hela projektet skulle - om uttrycket tillåts - barka åt skogen.

Personligen har han sett fram emot att tillsammans med kulturministern, en dag få klippa det blågula bandet vid invigningen. Han har kämpat hårt för detta projekt, till och med fått huvudsponsorn, AB Vin & Sprit att dra tillbaka sitt krav på att biblioteket skulle heta Motboken. Han har också lobbat starkt för en bronsstaty framför ”Hans Skapelse” och i olika sammanhang, inte minst inom Rotary, diskret antytt att den borde avbilda en person med lokal anknytning till biblioteket och som gjort förtjänstfulla insatser för dess utveckling.

I detta till synes hopplösa läge, väcks ordföranden ur sitt grubblande av en signal från dörrtablån. Han orkar inte ens tända sin ”stig in–lampa” utan ropar ett uppgivet ”Träd in” samtidigt som han biter sig i tungan - han är vid det här laget nästan allergisk mot ordet träd i alla former. In kliver kommunens bokhållare som, med tanke på den pågående trädkramningen, av ren självbevarelsedrift valt att istället kalla sig kamrer. Han bär mörka solglasögon och uppslagen kavajkrage. I handen har han en liten papperslapp, i ansiktet ett belåtet flin.

– Psst, Chefen, ring det här numret, viskar han med en skygg blick runt sina axlar samtidigt som han i bästa skolfuskstil smusslar över lappen till sin chef. Här har vi lösningen på vårt problem.

Chefen tittar upp, tar emot lappen och studerar den ingående. Bokhållaren avvaktar med spänning, lutar sig alltmer mot sin chef som om han därmed kunde framtvinga ett beslut. Tystnaden är total när den till slut bryts av chefen.

– Vem gav dig tipset, frågar han. Ytterst tveksamt det här. Kostade det något?

– Nej, nej, inte en spänn, fick det av en märklig typ, tror att han hette Björk eller något sådant. Skåning. Sa att han sysslade med undergrävande journalistik eller va’ de’ nu va’. Ville inte ha betalt. Sa bara att han ville ha copyright på historien - vad det nu kan betyda?

Enligt bokhållarens sätt att se (yrkesskada?) var alla som inte ville ha pengar ”märkliga typer”.

– Vi får slå upp det sedan, nu gäller det att handla snabbt. Tusan också - av alla namn i världen, just Björk. Ödet unnade mig inte ens en Svensson.

Allergin hade åter gjort sig gällande för vår, vid det här laget, hårt prövade tjänsteman.

Numret på lappen går till ett skalbolag som ägs av några råbarkade typer med stark anknytning till gangstervärlden. Bolaget har en tvivelaktig individ från A-laget som ”målvakt”. Ordföranden tummar på lappen, suckar och hans kroppsspråk talar tydligt om uppgivenhet. Så tar han ett beslut, ”sveper” ett glas Ramlösa, lyfter luren och slår numret. Bokhållaren river åt sig den komprometterande lappen, stoppar den i munnen, tuggar frenetiskt och sväljer den i bästa spionstil, lyckligt ovetande om att hans plats vid dagens lunchbord därmed kommer att stå tom.

– AB Trädmaffian, va’ e’ de’ om, alltså va’? Snacka fort, samtalet kan typ spåras, om man säjer så, hajar du? Rösten i luren lät stilenligt hes och wiskysprucken.

– Almar och böcker, förlåt jag menar almar och bokar, en och en annan en, samtliga gröna, lätta att se. Position 25 meter väst biblioteket, tre fingrar höger, en hand över. Se till att de kommer bort. Lämna inte ett barr kvar. Vi förnekar uppdraget, ingen support härifrån, känns inte vid något. Vi har aldrig talat med varandra. OK?

Ordföranden hade format handen runt mikrofonen och var mycket distinkt i sina direktiv, han har läst många agentböcker. För säkerhetens skull var hans röst dovare, nästan förvrängd.

– OK, väser rösten i luren. När?

– Snarast, föreslår gryningsjobb.

– Hur?

– Motorsåg och yxa. Pris?

– För fällning av en alm i lönn debiterar vi efter bok och räkning. Hälften i förskott i en ask, resten cash på stubben. Rabatter lämnar vi inte utan drar av dem med grävskopan.

Med tanke på rotavdragen blir det ett billigt ”kontrakt”, toppen, eller hur, hehe?

– OK, säger ordföranden, lägger på luren och torkar svetten från pannan.

– Friskt sågat är hälften vunnit, nu är det grönt, suckar han lättad. Rösten är åter normal och han sänder en tacksam blick på sin medarbetare som han snart åter vågar kalla bokhållare utan att få allergiska besvär.

Bokhållaren, som gått fram till fönstret, står och väger mellan tå och häl medan han segervisst blickar ut mot de grönskande träden, nu dömda till undergång.

– Grönt ja, men inte så länge till, myser han nöjd, mycket nöjd. Löneförhandlingarna är nära förestående, kort sagt nu ligger han bra till - kronor för kronor, tänker han.

Han går tillbaka till skrivbordet och sin chef. Deras blickar möts i hemligt samförstånd. De ”sveper” var sitt glas Ramlösa.