Krönikor

Detaljer

Kategori: Krönikor

Publicerad fredag, 09 oktober 2009 08:30

Skriven av Lennart Björk

Träffar: 1197

A TOAST FOR GOOD OLD ENGLAND

DET HÄNDER att jag befinner fick i London och bor då gärna på Regent Palace Hotel - bra och centralt beläget vid Piccadilly Circus. Härifrån har jag ett minne som jag tycker är betecknande för de charmerande engelsmännen och deras sinne för regler och fair play.

MIN FINLÄNDSKE projektkollega skulle lämna hotellet och resa hem, själv måste jag stanna kvar ytterligare några dagar för avrapportering. Kollegan checkade alltså ut vid lunchtid, men vi satt under eftermiddagen kvar och jobbade på mitt rum. Sent på eftermiddagen, strax före kl 6, gick vi ner i matsalen för att få en bit mat och en öl inför hans avfärd till Heathrow. Men på den tiden var det så, att före det magiska klockslaget 6 pm, fick man inte servera öl i matsalen annat än till hotellets gäster som då måste uppvisa nyckel eller nyckelkort. Eftersom min kollega hade checkat ut, hade han ingetdera att visa upp och var således inte hotellets gäst längre. Den betalda notan för rummet då? Kunde inte den legitimera ölen? Nej, den bevisade bara att han hade varit gäst, men notan bekräftade samtidigt att han inte längre var gäst! Han kunde inte få någon öl. Allt enligt den tillkallade och i övrigt vänlige servitören.

NU ÄR min kollega storväxt, mycket storväxt. Han tog ett kliv framåt mot servitören som var småväxt. Kollegan hade solljuset i ryggen och när han nu närmade sig servitören, föll hans skugga tungt över denne och de bakomvarande borden. Servitören tycktes helt försvinna, så stark blev kontrasten. Men han stod kvar i sin yrkesstela position. Verkade inte alls förvånad. Som en samväldets representant i offentlig miljö hade han förmodligen sett och varit med om det mesta. Nu var han fullt beredd att försvara före detta imperiet och dess regler ”to the bitter end”. Det kändes nästan som om Lorden själv hade klivit ner från sin pelare på Trafalgar Square och upprepat sina berömda ord ”England expects that every man will do his duty”.

Kollegan mumlade något på finska – det lät irriterat, nästan hotfullt.

– Sorry gentlemen, men så är reglerna, sa servitören och slog ut händerna i en beklagande gest som bekräftades med en axelryckning. För ett ögonblick hade han uppträtt som en italienare. Men så intog han åter sin professionella, stela kroppshållning när han tillade

– Terrible sorry, indeed, gentlemen, sa han och såg ut att mena det.

– Very well, sa jag, då beställer jag två öl och bjuder min kollega, OK?

– Sorry Sir, sa servitören såg helt tagen ut. Det går bara inte, inte två öl samtidigt till en person. That’s the rules, Sir. Får jag kanske föreslå något annat att dricka, Sir? Han och vände sig med ett förbindligt leende till min kollega.

Kollegan behövde inte svara - servitören förstod klart det internationella kroppsspråket.

VI BAD att få tala med hovmästaren. Denne infann sig ganska omgående, iklädd kritstreckad kostym med väst och klockkedja. Han hade en välansad mustasch och talade härlig oxfordengelska. Servitören klargjorde den prekära situationen för sin överordnad och var angelägen om att framhålla att gästen och f.d. gästen på inget sätt hade stört ordningen i matsalen, men det var ju problemet med ”the rules”. Efter denna ”briefing” höll han sig diskret i bakgrunden och hovmästaren vände sig mot oss. Jag noterade att när hovmästaren talade till mig hade han blicken riktad strax ovanför mitt huvud, för att sedan justera den något i höjdled när han tittade på min kollega - det hela kändes lite märkligt och på något sätt gav det honom ett visst övertag. Det var som vi fanns där och att han fanns där, men fanns egentligen någon av oss där? Med sin aristokratiska attityd bekräftade hovmästaren vad servitören sagt, sorry again. Det hela började nu bli farsartat och vi funderade på hur vi bäst skulle lösa det hela utan att skaka samväldet i dess grundvalar. Att kollegan skulle sitta och vänta medan jag drack upp min första öl eller vice versa var ingen bra idé, tyckte vi alla. Jag förklarade att jag visserligen kom från Sverige och ansåg mig därmed ha sett prov på det mesta ifråga om stelbent byråkrati, men det här tog onekligen priset.

– Sorry Gentlemen, men ni måste väl i alla fall hålla med om att lagar och regler är till för att följas och hur skulle det se ut om ett av Londons mera ansedda hotell skulle så flagrant bryta mot dessa regler - det går bara inte, it’s out of question, so Gentlemen please, vädjade hovmästaren och såg uppgiven ut. Hans blick hade nu sänkt sig till våra nivåer, vi fanns där alla och det kändes nu lite bättre.

NU SVOR min kollega på finska - så mycket kan jag förstå av det språket. Därefter övergick han till engelska, men innan han helt hunnit verbalisera sitt missnöje, dök plötsligt vår servitör upp från den tillbakadragna plats, varifrån han åhört sin chefs tappra kamp mot de sentida ”vikingarna” (”för nordmännens raseri bevare oss milde Herre Gud”). Han stötte diskret sin chef i sidan och pekade på sitt armbandsur med ett förlösande leende. Hovmästaren tog fram sitt eget fickur och nickade instämmande. Stoppade tillbaka uret i västfickan, rättade till såväl anletsdrag som butterfly och manschetter, gjorde en elegant bugning mot oss och sa:

– Gentlemen, eftersom klockan nu har blivit 6 pm skall det bli ett nöje för Regent Palace att få bjuda er på var sin öl att dricka samtidigt, underströk han med ett leende - som tack för att ni visat förståelse för vårt lands lagar och regler, so Gentlemen please. It’s on the house.

Vi tackade och blev efter ömsesidiga hedersbetygelser visade till ett fönsterbord där vi senare lyfte våra sejdlar för Good Old England. Sällan har en pint suttit så bra - cheers!

© Lennart Björk