Trettonde olyckans julafton

Tretton år är inte längre barn och inte längre jultomten älskling. Tretton år och dags att förakta jul och traditioner och inte längre bry sig för allt är bara skit. Tuggummitugga bort hela julen, odräglig svärande. Mammor som säger till att inte förstöra stämningen. Tretton år och pansarhud mot omvärlden, den behövs. Ingenting får vara fint och mysigt och underbart och härligt. Leve cynism och barnslig vuxenhet. Tretton år då vet man bäst och ingenting som någon annan kan säga kan var riktigt.

Men ändå. En hemlighet. En njutning att dölja. Vandrar genom staden. Musiken i lurarna på högsta volym för att inga tankar ska höras ut till yttervärlden och förråda. Smaklös julbelysning, så vackert. Och mysighetsfaktorn är hög, inuti, innanför huden. Och tankarna fladdrar oförsiktigt iväg. Julklappar är jävligt kul. Vill ha, men har ju vägrat. För tidig rebell, ångrar kanske lite. Eller mycket. Ser upp mot egna fönstret, tomt och svart. Varför fick mamma inte ställa upp en adventsljusstake? Jo för att det är fult, fult, fult, kapitalistiskt svinigt, ord som äldre kompisar lärt ut och alldeles värdelös och ute.

Julavslutning. Våga vägra tomteluva. Lov är bra, okej då, men annars skit. Trettonårig skit. Snöslask som äcklig sorbet i vägrenen. Vill inte krama, vill inte komma nära. Närhet är sårbarhet. Pepparkaksbak, okej, skär ut en döskalle, lagom emo. Vägrar äta.

Mest inomhus, hatar kylan. Hatar vintern, hatar sommarn, hatar egentligen allt, för allt är fel och värdelöst. Dystert, ja, men sant. Njuter i hemlighet av dofter och smaker. Rynkar näsan utåt.

Julaftonsmorgon och vaknar som alla andra år klockan fem. Trots tretton år. Tänker på barndomen, det går utmärkt trots tretton år. Tänker på besvikelse, antiklimax. Julklappen som man inte visste vad det var. Föreställningen att det var det allra underbaraste, fantastiskaste, perfektaste, så wunderschön och marvelous att man inte ens kunde föreställa sig något sådant. Och besvikelsen när pappret flög av och inuti låg bara en vanlig jordisk sak. Shiiiit också! Lurad igen. Besvikelsen lyste ur ögonen och man kämpade förtvivlat mot tårarna.

Tvingas ligga kvar i sängen med slutna ögon tills alla andra redan gått upp. Räknar sekunder. Ett, två, tre, femtusensjuhundraåttioelva. Och tankarna på julklapparna försvinner inte. Önskar sig verkligen saker, ångrar verkligen önskan om att skita i julen och bedyrandet att inga julklappar behövdes, hoppas lite att mamma bröt sitt löfte att inget köpa.

Okej. Släkten kommer. Cellskräck i trångaste vardagsrummet i världshistorien. Sitter som n alien framför kalle anka och längtar till slutet. Vrålhungrig men vill inte äta, kan inte äta. Är ju vegetarian och vägrar julmat. Är ju hälsofreak och vägrar julgodis. Alla dörrar har stängts, ångra lite. Eller mycket.

Kramar en liten kusin. Söt som socker. Önskar sig tillbaka till femårsåldern när allt var enkelt och julafton var himmelriket och universums bästa dag och själv var man allas favorit. Tretton år och ful och fel och ingen som vill ha en, särskilt inte på julen, allt blir så tydligt då. Älskad eller hatad. Konstgjorda flin till de oomtyckta.

Dagen efter. Sitter med en minimal julklappshög. Några presentkort. Medlemskap i djurens rätt. Ett par strumpor. Besvikelsen görs sig fruktansvärd påmind. Julmusik på högsta volym, tomt och ihåligt. Tomten jag vill ha en riktig jul en sån som man har när man är liten, merry christmas everybody (or not).

Längtar så att det gör ont efter någon att krama, efter tindrande ögon, efter lycka, efter riktig jul. Men aldrig mer, aldrig mer, aldrig mer. Försent nu. Tretton år och det är försent. Ja. Sorgligt men sant. Julen är genomskådad, avslöjad. Julen är inte för alla, nej, nej. Tretton år och utanför. Ja. God jul på dig med. Ha ha.

Tårar som rinner. Kan inte hjälpas. Vill njuta på riktigt av julen. Vill känna lukten, värmen, glädjen. Vill skratta på riktigt. Ensam och oförstådd. Tretton. Vill hata men egentligen älska. Vilsen i allt viljande. Sms-signal från mobilen. Mormor som egentligen är livrädd för allt som har med tekniska prylar och sånt att göra. Vill du komma hit imorgon på gröt? Ja, ja, ja, ja. På riktigt. Lite glad. Lite julfint, lite värme. 

Så, ja, det kanske blir bättre.

© Anna Nygren