Tomten x 2

December den trettonde – personalgruppen har samlats för lussefik. Atmosfären i rummet är laddad eftersom chefen ska göra ett kungörande angående företagets fortsatta expansion. De senaste månaderna har präglats av en tilltagande förvirring angående arbetsuppgifterna. Framförallt frågan om vem som ska utföra vad har varit gisslet.

Fikandet förlöper fint tills det visar sig att lussebullarna är för få och inte räcker till alla.

”Inte ens det kan vi förvänta oss”, hörs en upprörd röst.

”Det är såna här saker som suger musten ur arbetsglädjen.”

”Hur kan du kräva att vi ska göra vårt bästa om du inte ens kan ordna dopp till kaffet.”

”Men det var inte jag som ansvarade för den biten utan…”, chefen hejdar sig och kastar en blick längre bak i lokalen.

Allas blickar dras bakåt, närmare bestämt till en viss person längst bak. Uppgivna suckar hörs från lite varstans. Där bak sitter Den Konstige. Den Konstige hade fått ansvaret för inköp av kaffebröd och misslyckats. Händelsen bekräftar än en gång hans rättmätiga roll som slasktratt. Det som givit upphov till den dåliga stämningen får sin naturliga förklaring och en mer avslappnad atmosfär börjar byggas upp. Det hela utvecklar sig till en trevlig stund. När bara en pepparkaka återstår är det ingen som vill ta den, kakfatet skickas runt och alla erbjuder osjälviskt sin bordsgranne att ta för sig men icke. Likt spetsad glögg sprider sig den mänskliga värmen till alla. Nåja – nästan alla, nån måtta får det vara.

Chefen harklar sig och går fram till samlingsrummets vita tavla.

”Det går bra för företaget. Den explosionsartade ökningen på orderingången har skapat en förutsättning som kräver omorganisation. Av naturliga skäl har det fallit på mig att skapa den nya ordning som i fortsättningen ska gälla. Den huvudsakliga förändringen är som bekant att det från början av nästa år kommer att bli en ny avdelning och med det skapas nya tjänster. Det som ska offentliggöras av mig här och nu är vem som ska få tillträda chefsposten på den nya avdelningen. Jag beslutade tidigt att rekryteringen skulle ske innifrån eftersom det här finns kompetens att plocka ur. Vi har starka personligheter bland oss som representerar olika riktningar men, och det vill jag understryka, alla är en tillgång.

Kecke – din förmåga att se problemen innan de uppstår gör dig till en nyckelperson. Att dirigera om arbetsprocessen innan katastrofen är ett faktum gör dig ovärderlig för vilket företag som helst.

Dacke – din logiska förmåga, din näst intill övernaturliga känsla för detaljer har många gånger gett arbetsuppgifter helt nya dimensioner. En teorins man men också en man som inte skyggar för att kavla upp ärmarna och smutsa ner händerna om så behövs.

Bocke – din kämparglöd, din resultatinriktade natur ser jag som ett föredöme. Många är dom som fått känna dina hårda nypor, många är dom som fått smaka det sura äpplet när vikten av fokuserad disciplin sopats under mattan. Hård men rättvis är din signatur.

Det var det. Nu vill jag poängtera att vad som än händer här idag så kommer företagets utveckling att vara en lönande affär för alla. Se det kommande året som en gemensam julklapp vi tillsammans skapat.

Får jag presentera den nya avdelningens chef: Subbe.”

Chefen skannar personalens reaktion. Han har ridits av en rädsla de senaste veckorna men den dunstar när han ser att reaktionen på offentliggörandet är den förväntade. Reaktionen är tvådelad: De tillbakalutat nöjda samt de i stort sett likgiltiga.

”Jag har valt dig Subbe för din förmåga att verka utan att synas. Ditt neutrala förhållningssätt till omgivningen skapar trygghet hos medarbetarna, den förlösande effekt din personlighet framkallar är precis den egenskap tjänsten kräver. Med dig kommer balans att infinna sig och den oreda som präglat vår arbetsplats på senare tid kommer att ersättas av en brinnande vilja till prestation.”

Subbe visar prov på just neutralt förhållningssätt när arbetskamraterna gratulerar honom en efter en. När den starka personligheten Dacke kommer fram säger han till Subbe:
”I år kom tomten två gånger.”

Subbe tassar genom stans gator på väg hem efter jobbet. Kvart över fem, julpyntade fönster och gator lyser och glittrar. På stora torget står den stora granen och små bodar är uppradade som säljer allt möjligt som hör julen till. Hela staden är omfamnad i ett varmt ljus som vaggar in människorna i en känsla av att det trots allt kanske finns en del gott här i världen.

Sen kommer Subbe hem. Subbe gör si. Subbe gör så. Subbe gör allt för att få tiden att gå. Men Subbe då, vad står på? Subbes korpulenta kroppshydda blir under kvällen alltmer att påminna om en sorgsen säck potatis. Hans blick blir allt tommare, allt vattnigare. Hela han pumpas upp av en ohanterlig känsla av meningslöshet. Varför Subbe – varför?

”Jag måste ha motstånd.”

1202 st. Har läst texten