Tomtebloss

Hon hade glömt att han var skelögd. Kanske barnen skulle notera det och genomskåda den annars utmärkta förklädnaden. Han hade skaffat en riktig tomtedräkt, stoppat upp den med kuddar framtill och bytt sin annars slängiga gång mot en korpulent persons vaggande. Över axeln bar han en bågnande jutesäck och lösskägget såg mycket naturtroget ut. Han sänkte sin röst en hel oktav när han brummade:

 ”God jul i stugan!”

Hon visade honom in i vardagsrummet, där Carl-Wilhelm och Cornelia försökte sitta stilla i soffan. Han hade inte torkat stövlarna tillräckligt innan han klev in. Spår av grus och väta fläckade golvet hon dammsugit senast i förmiddags. Barnen stirrade spänt på tomten. Bara de nu inte kände igen ögonen! Men kanske hade de aldrig tittat noga på honom. Han var ju trots allt bara deras granne.

”Finns här några snälla barn?” dundrade han.

 ”Ja...” nästan viskade barnen.

 ”Nå, vi får väl kontrollera”, sa han och drog fram något som liknade en remsa från en gammal räknemaskin ur fickan. Den var säkert två meter lång och han började ögna igenom den, hummande tyst för sig själv. ”Så, vad heter ni, då?” frågade han. Barnen mumlade oroligt sina namn.

 ”Carl-August, Carl-Magnus, Carl-Petter-Nicklas… Se, här har vi det! Carl-Wilhelm. Jo, det stämmer allt. Du har varit snäll i år.”

 Även Cornelia befanns godkänd enligt listan. Tomten stack huvudet i julklappssäcken och råkade putta till granen med rumpan, så att glasängeln som hon tyckte så mycket om hamnade på sned. Hon rättade snabbt till den och passade på att korrigera glittret också.

Han plockade upp paket efter paket, läste upp texten på etiketterna med sin nya, djupa stämma och kallade barnen till sig. Även hon själv fick komma fram och ta emot några julklappar. Hon lade dem i en prydlig hög bredvid sig på soffan.

”Ska mor inte öppna sina klappar?” undrade han när säcken var tom.

”Jodå, jag ska bara få undan pappret efter barnens först”, sa hon och knölade ner några remsor i en sopsäck.

”Äsch, slit upp dem nu, medan tomten är här!” sa han och glömde den lägre oktaven. Hon satte förskräckt ett pekfinger för munnen.

”Själv ska jag njuta klappen jag fick av tomtemor imorse, innan jag gav mig ut på julklappsutdelning”, återtog han sin mörka röst, och drog fram något brunt och avlångt ur tomterocken. En cigarr.

”Nämen, inte ska väl tomten röka? Inte här! Tänk på barnen!”

Men han bara log, satte cigarren i munnen och lutade sig nonchalant över soffbordet för att tända den på adventsljusstaken.

Fooffh!

Skägget tog fyr innan cigarren gjorde det. Häftiga, gula lågor slog upp runt tomtens ansikte. Hon skrek. Barnen skrek. Han slet av sig den falska ansiktsbehåringen, slängde ner den på golvet, stampade på den medan han slog med händerna mot ansikte och bröst. Till slut var elden släckt.

”Jävlar!” sa han. ”Där hade jag mer än tur!”

”Yes! Vad var det jag sa?” ropade Carl-Wilhelm, som förstod att allt gått bra. ”Det var grannen.”

”Jag sa ju det också”, muttrade Cornelia.

På golvet låg de förkolnade resterna av skägget och en svedd och trampad säck. Den kvardröjande röken stack i näsan. Hon reste sig upp och gick ut ur rummet, ut ur huset. När hon stod på trappan kom tårarna. Tänk om tomten hade brunnit upp mitt framför ögonen på barnen! Och nu visste de att han inte var på riktigt! Vardagsrummet såg förfärligt ut! Det var inte så hon tänkt sig det.

Han kom efter henne. Rocken var uppknäppt och kuddarna bortplockade. Han hade tagit av sig luvan och stoppat cigarren i munnen. Han drog fram en tändsticksask ur fickan och slog en sticka mot plånet.

”Allt gick bra”, sa han. ”Till och med cigarren klarade sig. Men det ska jag ändra på nu.”

Glöden lyste gyllenröd i vintermörkret. Doften var sträv och kryddig. Han la handen på hennes axel.

”Hördu, gråt inte! Gå in till barnen nu och titta på Karl-Bertil Jonssons julafton!”

”Jag ville ju att de skulle tro att det var den riktiga tomten”, snyftade hon. ”Jag ville att det skulle bli bra.”

”Det blev det ju också. Att sluta tro på tomten är ett trauma de måste gå igenom för att det ska bli folk av dem. Särkilt traumatiserade verkar de inte vara heller, om du frågar mig.”

Men hon kunde inte sluta gråta.

”Jag har städat och lagt in sill och stekt köttbullar... och städat... i flera veckor...”

Han tittade på henne, men hon kunde inte säga med vilket öga. Han tog ut cigarren och log.

”Då är det dags att relaxa lite! In till barnen nu! Om du tror det behövs, kan jag kila över till mig och hämta min specialglögg. Den kan hjälpa dig på traven. Jag tror min själ att jag behöver lite själv efter att sånär ha bränt både näsan och öronen av mig.”

”Ja, kanske det”, snyftade hon. ”En liten mugg glögg hade nog varit gott. Tack!”

© Ann-Sofie Lövqvist
896 st. Har läst texten