Tolv ynka centimeter...

Trallalla, glad i sinnen travade jag den dryga kilometern till min väninna för en pratstund och en kopp. Ja, en och annan kaka skulle förmodligen också inmundigas.

– Hallå, pustade jag när jag öppnade dörren. Det är uppförsbacke den sista biten och det är tufft för en kärring.

– Hej, hej, kom in så kokar jag kaffe. Som vanligt möts jag av ett leende.

Vi skrattar och pratar en bra stund innan hennes Gubbe kommer hem. Strax därpå så tittar en annan bybo in, tar sig själv en kopp och sätter sig.

– Hej och Grattis i efterskott. Såg i tidningen att du avtackat dig allt firande men ett grattis är väl tillåtet?

– Visst. Tack ska du ha, om det nu är något att tacka för, säger jag.

– Inte har du väl åldersnoja? säger han spjuveraktigt.

– Nej, nej inte det minsta, jag gillar att bli gammal och klok, svarar jag.

– Få se nu, säger han finurligt och viker ut tummstocken han har i handen. Hur gammal tror du att du blir?

– Inte särskilt gammal, om man tänker på mina gener. Men kanske sjuttiotvå eller nåt sånt, slänger jag ur mig.

Han visar sjuttiotvå centimeter på tumstocken.

– Så här långt då.

Med den andra tummen markerar han var sexticentimetersträcket är.

– Då har du kvar den här biten, säger han och ler.

– Va, det var inte mycket! Jag tror nog att jag vill ha minst tio centimeter till om jag ska hinna allt som jag vill innan jag släcker lyset.

Det blir en stunds prat om livet och vad man vill hinna och vad man kan prioritera bort.

Kaffestunden är över och jag travar nerför backen till mitt eget hus.

Tolv centimeter, tolv ynka centimeter…

© Inger Segerstedt