Svart i New York

”Händelser vid vatten”. Lena håller boken lite slött i ena handen. Tunnelbanan stänger dörrarna och fortsätter färden mot Mariatorget. Hon tittar upp från boken och smäller igen den med en smäll. Håret fladdrar till när hon sakta reser sig upp. En man som sitter på ytterplatsen lämnar väg för henne. Då med ett ryck, stannar tåget. Mörkret väller in i vagnen.  Ett fräsande ljud hörs utanför vagnen.

Lena tar tag i stolsryggen och sjunker ner på stolen igen. Kolmörkt. En tanke. Idag är det den 9:e september.  Det kan inte vara möjligt. Exakt idag för 30 år sedan satt hon på en annan tunnelbana. Tunnelbanan mellan Wall Street och Queens på väg hem från jobbet.

****

”Vredens druvor”. Lena håller boken lite slött i ena handen. Bara några sidor kvar så är hon färdig med den och kan börja på nästa bok. Den ligger på hennes rum i Queens. Lena vänder blad, då svartnar det i tunnelbanan. Det tjuter i bromsarna, ett ryck och vagnen står still. Doft av bränt gummi. Hjärtat hoppar till och hon sätter fötterna hårt mot golvet.  Lena ser nätt och jämnt de andra i vagnen. Mitt emot Lena sitter en kvinna. En liten mörk pojke på tre år trycker sig mot kvinnan.  Flera passagerare som står, rör sig försiktigt fram och tillbaka på en liten yta. Vagnen luktar svett och några cigarettdofter blandas med rakvatten. Lena drar in luften i näsborrarna och hostar till. Resenärerna väntar på ett tecken. Värmen minskar i vagnen för varje minut som går. Några börjar ropa.

–Vad händer?

–Vilket elände, stopp nu också!

–Vi måste ut!

Lena sträcker ut handen och får tag i rockärmen på mannen bredvid sig.

–Varför blev det mörkt? frågar hon.

–Det kanske är växelfel, säger han lugnt. Det har hänt förr.

–Jag som nästan är hemma, säger Lena och suckar.

–Vad gör vi nu? Ett mumlande av röster hörs i vagnen.

Tåget står mitt i tunneln. Dörrarna går inte att öppna. Den lilla pojken börjar gråta högljutt. Han hostar och kippar efter andan.  De väntar.  Ingen kommer och hjälper dem ut eller talar om vad som är på gång. Lena vrider på huvudet och försöker se genom fönstret. Kolsvart.

Syret i luften blir tunnare.

–Vi måste ut, kvinnan reser sig och lyfter upp pojken.

En man skriker. Han slår ut med handen träffar en kvinna mitt i ansiktet. Hon börjar blöda näsblod. Två karlar stänger armarna på mannen. Vita näsdukar börja fladdra bland resenärerna. Mannen fortsätter skrika.

–Dörren, öppna dörren!

–Håll tyst, det kan bli panik.

En näsduk trycks över hans mun. Timmarna går. Skuggor av två män syns utanför fönstret.

–Två män är på väg hit! ropar Lena.

De två männen ställer sig utanför tunnelbanedörren. De bänder och drar i dörren. Det knirrar. Ingenting händer. Alla i vagnen följer händelsen under tystnad. Då hörs ett brak. Dörren går upp. Den svala höstluften strömmar in i vagnen.

–Det är strömavbrott i nästan hela New York, säger en av männen.

–Hela New York? Min pojke behöver hjälp, ropar kvinnan.

–Ute på vägen finns ett läkarteam, svarar han.

Folket i tunnelbanevagnen strömmar ut genom dörren. Lena står stilla på spåret. Följer sedan med strömmen som rör sig mot vägen.

–Hur kommer ni hem? undrar Lena några som går förbi.

–Ingen aning, är det någonting som fungerar nu, svarar en kille.

Lena tittar sig omkring. På båda sidor om vägen ligger hus. Här kan jag inte stå, tänker hon. Hon tar några steg på gatan och går sakta fram. Det är mörkt i husen och gatan är nästan tom på folk. Lena följer tunnelbanespåret. Någonstans bör hon känna igen sig. Benen är som tunga klot. Mörkret är djupt och döljer faror på vägen. Då öppnar sig en stor gata framför henne.  Hjärtat jublar. En tvärgata längre bort ligger hennes lägenhet. Benen lyfter från marken utan tyngd. Snart hemma.

Morgonljuset lyser in genom fönstret. Lena tvättar sig, sätter upp håret och drar på sig en kjol och grön tröja. Går ut genom dörren och går mot tunnelbanan.

–Det går inga tunnelbanor, säger mannen som står vid ingången.

–Hur tar man sig till jobbet? undrar Lena.

–Försök med buss.