Sommarjobbet

Första anblicken av honom var inte angenäm. Jag klev av cykeln och såg på den fäktande mannen en stund innan jag gick fram för att hälsa.



Han stannade mitt i en rörelse och såg minst sagt fånig ut, där han stod med båda händerna lyfta. Den nakna blekfeta kroppen dallrade en stund längre än övriga kroppen.

 – Hej, jag heter Karin och är sommarvikaren från hemtjänsten, sa jag och sträckte fram handen.



– Börje, sa han och sänkte armarna till normalläge. Han öppnade dörren och vi gick in.

 – Satans myggjävlar, sa Börje. Dom äter ta mej fan upp en. Han stönade och satte sig.



 – Det är som värst så här före midsommar. Du borde ha en skjorta på dej för att försvåra för blodsugarna.



 – Förvisso, förvisso, man borde inte presenter så här mycket mat för de jävlarna. Han skrattade och hans gubbotoxläpp stramade lite extra.



 – Ska vi gå igenom vad du vill ha hjälp med? Jag ska jobba hos dej under fyra veckor är det tänkt.



 – Ja det är väl det vanliga. Lite käk och så är det ju de här satans fötterna. Det brukar Stina hjälpa mig mellan mina besök hos fotvården.



 – Diabetiker har det ju besvärligt med fötterna. Det ska jag nog klara. Vad har du tänkt äta idag då?



 – Det finns en korvbit kvar… Och hemgjort potatismos kanske…



 – Men snälla Börje det är ingen bra mat för dej. Har du ingen Broccoli?



 – Vaförslag? Nä potäter ska det vara! Han försökte spänna ögonen i mig.



 – Om du gör något annat någon annanstans så ska jag se vad jag kan fixa.

Han lommade iväg. Herreguu, hann jag tänka minst hundra gånger när jag gick igenom vad som fanns i skafferi, kyl och frys. Ingen lämplig mat alls för en diabetiker. Mest fet mat och halvfabrikat. Jag suckade och började skriva en inköpslista. Idag fick det tyvärr bli korv och potatis, men inget fett potatismos utan vanlig kokt och bara två stycken. Någon ordning fick det allt vara på partiet som C-H Hermansson brukade säga.



 Två timmar senare cyklade jag hem igen. Till min ohängde slyngel till son. Jag var fortfarande jättesur på honom. Det var hans fel att jag måste jobba hela semestern inom hemtjänsten. Men nu hade han körförbud på moppen och hans mobiltelefon hade jag beslagtagit. Kunde inte fatta att han slarvat och slösat bort nästan åttatusen kronor. Men han skulle få betala på sitt sätt. Marktjänst och moppeförbud!



Innan jag cyklade ut till Börje nästa dag hade jag varit förbi affären med min lista och bett att få varorna utkörda så fort som möjligt.



– Är det säkert att Börje har beställt det här? sa kassörskan och höjde sina ögonbryn upp till hårfästet.



– Nej, men jag!



 När jag kom fram till Börje såg jag inte till honom någonstans, men det brakade oroväckande borta vid uthuset. Jag gick dit. Synen som mötte mig kommer för alltid att vara sparad i mitt minne. Börje stånkade som en överhettad värmepanna och hade en otrevlig röd nyans i ansiktet.



 – Vad gör du? frågade jag.



 – Ser du inte människa? Är du blind. Fanskapet startar ju inte. Bara skrot med motorsågarna nuförtiden.



 – Kanske min son kan titta på den, han är duktig på motorer.



 – Är han? Ja, be han komma då, för böveln. Han slängde ifrån sig verktygen och vi lämnade uthuset.



 – Vi går in och kokar en lugnande kaffetår och så ringer jag Kenta. Sedan kommer varubilen.



 – Bra, jag är hungrig som en varg. Det blev lite mat igår, tycker jag. Han fyllde botoxläppen med en rejäl nypa lössnus.



 – Idag ska vi prata lite, om din diabetes bland annat.



 – Nog fan vet jag väl att jag har diabetes.



 – Jag tänkte bara upplysa nådige herrn hur du ska leva för att må bra, trots din diabetes.



 – Jag hatar pekpinnar, bara så du vet det. Ring efter sonen din, jag måste ut och röja. Han satte sig och torkade svett från hela ansiktet.



Man kan säga att det blev en mycket tung första vecka. Börje knorrade över den annorlunda kosten och tillika ransonen. Enda glädje ämnet var att Kenta fick igång både motorsåg och röjsåg. Att han dessutom gillade att använda dem var en bonus.  Andra veckan skedde en klar förbättring. Kenta började följa med ut till Börje och mina arbetspass flöt ihop med väntetid. Jag trivdes ute på gården mitt ute i skogen. Satt ute på brotrappan med en kopp kaffe och kände det nästan som om jag var på semester.

När sista arbetsdagen närmade sig kändes det faktiskt lite vemodigt. Jag ville nästan inte cykla hem. Börje var också ovanligt tyst. Kenta var ute i uthuset och mekade med någon gammal maskin som han hittat bland alla de tusen prylar som fanns där. Han trivdes som fisken i vattnet, och tillbringade mer tid här än jag.