Sofias biologiska mor, del 3

Resumé: Sofia är adopterad av sina biologiska morföräldrar. Anledningen till detta har aldrig Sofia funderat över. Nu är hon vuxen och står i begrepp att gifta sig. Nu vill hon veta allt in i minsta detalj! Mor Hanna som är änka upplever det svårt att prata om allt som fort­farande känns som öppna sår … Hon inser dock att Sofia har rätt att få veta. Det blir en lång berättelse med många konstpauser som Sofia irriteras av. Sofia instämde i att hon tyckte att livet många gånger var svårt att förstå sig på. Sedan återgick samtalet till Ninni.

 
– Om jag ändå hade ordnat så Ninni fått telefon. Så hon kunnat ringa till någon när det blev för besvärligt eller när oförutsedda saker hände. Flickan var ju helt utlämnat åt ödets försyn. Gary var inget tryggt stöd att luta sig emot, det vet jag. Han hade fullt upp med sina kompanjoner. Vad brydde han sig om hur Ninni mådde? Hur hon kände sig struntade väl han i. Var han bara välförsedd med öl och sprit så struntade han väl i resten. Om Ninni klagade så fick han ju sina raseriutbrott och så blev ju allt bara värre. Det kan inte ha varit lätt för henne att ensam lösa alla problem och svårigheter som uppstod. Hanna suckade tungt. Om hon hade haft telefon kunde hon ju åtminstone ha kommit i kontakt med mig den där förskräckliga dagen. Kanske hon kunde ha levt i dag om jag bara hade ordnat med telefon. En så liten livförsäkring…Gode Gud! Självförebråelsen lyste ur Hannas bruna ögon som på ett skrämt rådjur.

– Mamma! nästan röt Sofia. Sluta upp att ta på dig skulden för allt som inte blir som det borde bli! Du är inte Gud Fader själv. Han hade kunnat vara i tjänst den där dagen när Ninni dog, då hade han kunnat avstyra hennes död. Nu gjorde han inte det. Du som bara är en människa, mamma, hur skulle du ha kunnat veta? Du är varken allsmäktig eller tankeläsare, så sluta förebrå dig!

Hanna hickade till av en blandning mellan skratt och gråt när hon utbrast:

– Häda icke mitt barn! Men blicken som hon gav Sofia avslöjade lättnad och medhåll inför Guds lediga dag.

Sofia plockade av bordet samtidigt som hon uppfordrande sa till Hanna:

– Nu mor återstår din mörka hemlighet. Nu vill jag veta vad du har ruvat på för hemskheter. Som tydligen är så hemska att du tycks vara den enda nu levande som känner till dem.
– Kära lilla tös, hur ska jag börja? stönade Hanna.

– Från början förstås, sa Sofia och såg på Hanna som tycktes ha vissa startsvårigheter.

– Gary…du förstår…han var en skönhet som alla eller åtminstone de flesta flickor hade som sin stora dröm. Det föreföll dock som om det var Ninni som var den enda han brydde sig om på fullt allvar. Hon var den som han verkligen ville ha. De förlovade sig innan Ninni reste till Uppsala för att studera färdigt. Under hennes studietid kom ofta rykten i omlopp. Sådana där rykten som lät göra gällande att Gary hade setts ute i svängen tillsammans med andra flickor.

– Visste Ninni om det? undrade Sofia försiktigt.

– Nej, jag teg som muren. Jag visste ju inte alls om de var sanna de där ryktena. När så Ninni var klar med sina studier fick hon en tjänst i Dalsjövik. Hon hade inte jobbat mer än något år när Gary började bli otålig. Han ville absolut att hon skulle flytta tillbaka till hemtrakterna igen.

– Men tjugo mil är väl ganska lång friarväg, inflikade Sofia förstående.

– Det har du nog alldeles rätt i. Det var nog därför som han såg till att Ninni blev gravid, skulle jag tro.

Hanna såg ut genom fönstret. Ut mot den stilla sjön som tycktes ligga i beredskap och bara vänta på höststormarna.

Hanna strök sig över det grånande håret och tog till orda:

– Ninni ansåg inte att graviditeten var någon katastrof. Det var många jämnåriga till henne som redan fått barn. Ett och även flera, barn födda både inom eller före och även utom äktenskapen. Så Ninni var vid gott mod och tyckte det skulle bli roligt att få uppleva moderslyckan som hon skämtsamt kunde säga. Så den skammen – som det ju ansågs för att vara på den tiden – den orkade Ninni bära med stolthet.

– Jaha, sa Sofia lite förvånat. Då var ju min mor ganska modern i alla fall. Jag menar, det var ju så längesedan och då var det ju kanske inte så…

1287 st. Har läst texten