Sofias biologiska mor, del 2 

Resumé: Sofia är adopterad av sina biologiska morföräldrar. Anledningen till detta har aldrig Sofia funderat över. Nu är hon vuxen och står i begrepp att gifta sig. Nu vill hon veta allt in i minsta detalj! Mor Hanna som är änka upplever det svårt att prata om allt som fort­farande känns som öppna sår … Hon inser dock att Sofia har rätt att få veta. Det blir en lång berättelse med många konstpauser som Sofia irriteras av.

– Kära du, var ska jag börja? undrade Hanna spänt. Hon drog efter andan och tog sig för pannan och sa:

– Om du ska kunna få veta vad som egentligen hände med din biologiska mor måste jag berätta inledningen för dig i förkortad version. Du förstår, dagböckerna är så omfattande. Där har Ninni skrivit allt i novellform, så ytterst noggrant och fint. Platser där händelser utspelat sig har hon beskrivit noga och antecknat både väder, vind och vilken tid på dagen det varit. Det är många fina landskaps- och personbeskrivningar medtagna. Hon har beskrivit känslor och stämningar och mycket annat. Så där har du läsning för flera veckor framöver. Vi ska använda dessa dagboksanteckningar som uppslags¬böcker idag. Egentligen är dem och anteckningar innehållet till en fin roman. Om man bara INTE visste att den var alldeles sann kunde man läsa den med behållning, suckade Hanna. Ja, du förstår det är en hel tragedi vi har liggande framför oss på bordet nu, Sofia. Ninni skrev tydligen alltid sina dagboksanteckningar i den här formen.

– Hur då form? Hur menar du då, mamma?

Sofias blågröna ögon var stora och hon såg nästan rädd ut inför den hemlighet som snart skulle läggas upp framför henne.

Så förtvivlat lik Gary hon var när hon ser så där undrande ut, tänkte Hanna. Till och med den där lilla bångstyriga virveln i luggen hade hon fått ärva. Hanna kom åter till verkligheten och svarade:
– Jo, ser du, hon skrev i förfluten tid och om sig själv i tredje person. Kanske var det för att öva sig inför den skrivkonst hon ämnade viga sitt liv åt så småningom.

– Var inte Ninni distriktssköterska? sa Sofia undrande.

– Det var mer mitt och pappas val än hennes eget. För som fru till Gary behövde hon vara väl utrustad yrkesmässigt sett. Det insåg hon nog själv också, även om Gary var hennes allt.

– Gary som ju är min biologiske far, vart blev han av? Den frågan har jag aldrig ställt, sa Sofia och verkade bli förvånad över sig själv och över att hon var ovetande om den man som faktiskt var hennes biologiske fader.

– Kära du, han omkom i en otäck olycka bara några år efter Ninnis död. Det var då vi ansökte om att få adoptera dig, Sofia. Innan Gary dog hade vi dig bara som fosterbarn. Vi vågade knappt hoppas på att vi skulle godkännas som adoptivföräldrar för vi var ju inte så unga då.

– Hur var han? Gary alltså, undrade Sofia med all rätt.

– Det är det som kommer att bli lite känsligt att berätta för dig. Du får inte ta illa vid dig! Om jag ibland använder hårda ord när jag talar om honom år du komma ihåg att det hänger samman med vad jag kände för honom då för så länge sedan. Du får komma ihåg att då var jag både arg och förtvivlad över allt elände som drabbade Nicolette som ju var mitt eget barn.

– Det är ju jag själv som har bett om att få veta hela sanningen helst ocensurerad, dessutom.

Medan Hanna berättade om Ninnis barn- och ungdomsår karvade Sofia i fönsterkarmen så att hon fick in det där besvärliga norrfönstret som det skulle sitta. Sedan satte hon sig på en köksstol bredvid Hanna och bara lyssnade.

– Gary vägrade ta tjänsten som skogsförman. Han var utexaminerad skogvaktare och ville inte flytta dit upp till Dalarna och dessutom byta ner sig i sitt yrke. Det var synd, för de skulle ha fått hyra ett rart litet hus i utkanten av samhället. Stor tomt och naturnära för både barnet och ”Compis” som Ninnis hund hette.

– Vilket barn? undrade Sofia och spärrade upp sina redan stora ögon.

– Du förstås! Du hann komma till innan bröllopet. Fast född var du ju inte, men med innanför klän¬ningen var du i alla fall, sa Hanna och klappade Sofia på handen.