Sofias biologiska mor, del 1

Resumé: Sofia är adopterad av sina biologiska morföräldrar. Anledningen till detta har aldrig Sofia funderat över. Nu är hon vuxen och står i begrepp att gifta sig. Nu vill hon veta allt in i minsta detalj! Mor Hanna som är änka upplever det svårt att prata om allt som fort­farande känns som öppna sår … Hon inser dock att Sofia har rätt att få veta. Det blir en lång berättelse med många konstpauser – som Sofia irriteras av.

Sofia stod barfota på den kalla nötta perstorpsskivan som arbetsbänken var beklädd med. Hon bankade med sin knutna hand mot innanfönstrets motspäns¬tiga kant. Det här var det sista av de två köksfönstren som hon höll på att förse med innanfönster. Norrfönstret hade alltid varit marigare i passformen än det som vette mot sjön.

Sjöfönstret var å andra sidan värre på ett annat vis. För det första var inte Sofia någon lång kvinna och alla fönstren var höga. Dessutom hade hon ingen arbetsbänk som hon kunde stå på. Hon blev tvingad att stå på en stol eller annan möbel för att nå upp till överkanten. Det var inte lätt att hålla balansen samtidigt som hon kämpade med de bångstyriga klisterremsorna. De där långa vita pappersremsorna skulle klistras över alla skarvar så att fönstren blev riktigt täta, men först skulle de blötas i mjölk som Sofia hällt upp på en djup tallrik. Detta gjorde hon för att klistret skulle bli mjukt och följsamt så att remsorna fäste ordentligt vid träet. Detta muntliga gamla knep var det Hanna som lärt henne. Remsorna blev efter den behandlingen som slemmiga lianer och vred sig mycket gärna om man inte såg upp. Det var noga att de satt fint över springorna. Detta hantverk var inte lätt att utföra, om man inte hade Hannas vana i fingrarna. Längst upp där hon knappt nådde var det ett helsike att få dem att fästa snyggt. Dessutom fick ju inte remsorna komma i kontakt med det rena fönstret för då blev det ju fläckar av mjölkblandat klister. Det ville gärna krångla just i den fasen hade Sofia märkt. Fast krångla det skulle det göra när man satte in innanfönstren på hösten, annars var det inte som skulle – det hörde liksom till.

– Ta något på dina bara ben flicka lilla, du förkyler dig, sa mor Hanna som satt vid spisen med en stickning.

Hanna hade nyligen brutit ett ben och kunde inte vara till så stor nytta på ett tag. Hon var visserligen nybliven pensionär, men tid att sitta stilla hade hon ändå inte, menade hon.

– Tur att jag har dig, Sofia, hade hon hunnit säga några tusen gånger under de här senaste 14 dagarna och det återstod flera veckor innan hon skulle vara fri från gipsförbandet.

– Näe! sa Sofia och lyfte resolut ut den motsträviga fönsterhalvan igen. Det här blir inte bra, mamma!

Det kan hända att det där norra fönstret har svällt efter allt regnande som har varit i sommar. Du vet, kittet är nästan helt borta och jag tror att det har regnat in vid överkanten. Ta täljkniven och karva av lite på fönsterkarmen, föreslog Hanna.

Sofia upptäckte att hon nog blev tvungen att göra som Hanna ordinerat, för det här fönstret såg verkligen inte ut att passa med mindre än ett radikalt ingrepp.

Utanför fönstret var himlen klar och hög. Den första frosten hade både kommit och försvunnit igen. Därför var alla löv – som för några veckor sedan virvlat runt i vindens dans – nu nerlugnade och verkade tyngre. Leklusten var liksom borta. De hade funnit sin plats i gräsmattans gropar och fördjupningar. Det såg Sofia. Gräsmattan skulle ha varit krattad före frosten och vinterns intåg, men …

– Vi kan inte hinna allt, hade Hanna lugnt konstaterat. Vi gör det vi kan och hinner, resten får vara till våren. Ett rött vinteräpple hade lyckats hålla sig kvar på en av äppelträdets grenar. Alldeles ensamt hängde det där. En liten fågel hade upptäckt det och satt nu och hackade i sig något matnyttigt ur det.
 
Sofia lyfte varsamt ut vaddrullen som hon försiktigt hade rullat omkring ett exemplar av Bergslagsposten.

– Så lustigt att Bergslagsposten är på millimetern lika bred som fönsterhalvan! sa Sofia och såg fascinerad ut.

Hon hade gjort precis som mor Hanna brukade göra, men ändå blev inte vaddrullen lika jämn och trind som när Hanna själv gjorde jobbet.

Sofia var nog lite skrockfull, för hon hade rivit ut sidan med dödsannonser och stoppat den i spisen. Varför hon hade gjort så, funderade hon själv över. Eller rättare sagt, hon undrade över varför Hanna alltid hade gjort så.

– Mamma, varför river du alltid ur dödsannonserna innan du rullar på vadden? frågade Sofia.